Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska språket - Persiska viken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under sasanidernas tid medelpersiskan
uppträder med eget alfabet först i inskrifter,
sedermera i den s. k. peklevi-literaturen
(se Pehlevi). Efter Persiens underkufvande af
araberna (650) följer åter en nästan literaturlös
period af nära 300 år, hvarefter den med arabiska
bokstäfver skrifna nypersiskan med Rudagi, Belami
och Ferdusi i 10:de årh. framträder med alldeles
samma grammatiska formbyggnad, som den eger i våra
dagar. Den språkliga utvecklingen från forn- till
nypersiska (om deras förhållande till sanskrit
och zend se Zend) karakteriseras i fonetiskt
afseende hufvudsakligen af slutvokalernas bortfall
jämte följande ljudskridningar: tonlösa k, t,
p, c (tsj) blifva tonande g, d, b, z (lent s),
t. ex. Fornp. mahrka, död, Pehl. mark, Nyp. marg;
Fornp. hvató, sjelf, Pehl. chot, Nyp. chod; Fornp.,
Pehl. ap, vatten, Nyp. ab; Fornp. raucah, dag,
Pehl. roj, Nyp. roz; f, th och stundom d blifva h,
och dh blir j, t. ex. Fornp. kaufa, berg, Pehl. kof,
Nyp. koh; Fornp. gatha, plats, Pehl. gas, Nyp. gah;
Fornp. dadami, jag ger, Nyp. dehám; Fornp. pádha,
fot, Nyp. paj. I formläran står Fornp. ungefär
på samma ståndpunkt som sanskrit. Nomen (men ej
verbet) har dualform, och af sanskrits 8 kasus
saknas blott dativ. Verbet har både konjunktiv och
optativ, samma rika utbildning af presensstammen och
ungefär samma tempora som sanskrit. Medelpersiskan
visar en total ombildning, och dess formbyggnad är
redan i allt väsentligt identisk med nypersiskans
med mindre skilnad än mellan forn- och nysvenska,
under det att fornpers. skiljer sig ungefär så som
fornisländska från svenska. Nypersiskan har alla
svenska konsonantljud (äfven tj = c), samt dessutom j
(dj), tyskt ch (efter a), z (lent s) och z (franskt
j). I språkets äldre tid voro vokalerna: de korta
a, i, u, och de långa a, i, u, e (urspr. ai)
och o (urspr. au), men nu uttalas a som öppet e
(l. ä), a som å (Eng. a i all) samt e och o som
i och u, t. ex. förr Eran, nu Iran, förr koh, roz,
nu kuh, ruz. Denna fonetiska förändring är, jämte
arabiska språkets ständigt växande och nu oerhörda
inflytande på språkbruk och ordförråd, nästan den
enda utveckling nypers. genomgått under de sista
900 åren. I formbildningen har persiskan näst
efter engelskan blifvit det fattigaste, d. ä. det
»lättaste» af alla indoeuropeiska språk. Alla
gamla kasusändelser och dualformer äro försvunna,
men språket har utbildat en ny genitiv med i
(af fornpers. relat. och art. hja) mellan det
styrande och styrda, t. ex. biradér-i-pedér,
»bruder-des-vaters», samt en objektivform
(dat.-ackus.) med postpos. -ra (fornp. rad, väg),
t. ex. mérd-ra, åt mannen. Pluraländelser äro
-an för lefvande väsenden och -ha för döda ting
(men i nuvarande umgängesspråket alltid -ha),
t. ex. merdan, män, gul-ha, rosor. Ingen bestämd
artikel finnes, men en obestämd med ändelsen -i,
t. ex. guli, en ros. Adjekt. är oböjligt, men förenas
med sitt föregående subst. genom det genit. -i-,
t. ex. merdan-i-beh, de gode männen. Komparering
sker genom ändelserna -ter och -terin, t. ex. behtér,
bättre, behterin, bäst. Pronomina
person, böjas som nomina, t. ex. men, jag, tu, du,
pedér-i-mén, min fader, pedér-i-beh-i-tú-ra, åt din
gode fader, eller ock uttryckas dat.-ackus. samt
possessiva såsom i semitiska språk genom suffix,
t. ex. pedér-em, min fader, búrd-et, han bar
dig. Demonstr. böjas som nomin.: in, denne, inan och
inha, dessa. Relat. ki, som, är oböjligt. Verbets
tempora bildas dels af presens-stammen: imper. ber,
bär, pres.: ber-ém, jag bär, fut. biberém, jag
skall bära, ber-an, bärande; dels af perfektstammen:
búrd-em, jag bar, burd, han bar, burdé, buren (burit),
búrden, att bära. Flere andra tempora, liksom hela
passivet, bildas med hjelpverb, t. ex. burdé-em,
jag har burit, burdé bud-em, jag hade burit,
burdé sevém, jag är buren (= bäres). Accenten ligger
i de flesta fall på sista stafvelsen. – Utom i
Persien nyttjas persiskan af bildade muhammedaner i
Turkistan, Afganistan och Indien såsom det finaste
skrift- och umgängesspråket. Som folkspråk sträcker
det sig öfver hela Persien (men har dock i norra
Aserbeidsjan undanträngts af turkiskan och i norra
Korasan af turkmeniskan) samt dessutom på vestkusten
af Kaspiska hafvet upp till Bakú. Af dialekter
äro de i Gilan och Masenderan s. om Kaspiska hafvet
jämte det i Bokhara talade tadjiki de vigtigaste. Af
öfriga lefvande eranska språk äro belutsjiskan
och kurdiskan samt dernäst de talrika språken på
Pamirplatån de med persiskan närmast beslägtade. –
Jfr Spiegel: »Altpers. keilinschriften» (2:dra
uppl. 1881), Vullers: »Gramm. ling. pers.» (1850–70),
Fleischer: »Gramm. d. lebenden pers. spr.» (2:dra
uppl. 1875), Chodzko: »Gramm. de la lang. pers.»
(2:dra uppl. 1883), Wahrmund: »Praktisches
handbuch d. neupers. spr.» (1875), Dorn-Schafy:
»Masanderanische spr.» (1860), Vullers: »Lexicon
persico-latinum» (1855–67), Richardson-Johnson:
»Persian-arabic-english diction.» (4:de uppl. 1852),
Richardson-Wilkins: »Engl.-persian-arabic diction.»
(1810), Nicolas: »Dialogues persans-français» (2:dra
uppl. 1869), Spiegel: »Chrestomathia persica cum
glossario» (1846). H. A.
Persiska viken, stor, djup hafsvik, som från Indiska
hafvet tränger in genom Ormus-sundet i nordvästlig
riktning mellan Arabien och Persien. Viken har
en längd af omkr. 1,000 km., en bredd af 37–330
km. och ett ytinnehåll af omkr. 239,000 qvkm., deraf
omkr. 4,100 qvkm. komma på öarna. De förnämsta af
dessa äro Ormus, Tawilah, Kerak och de för sitt
perlfiske bekanta Bahrein-öarna. Öarna bestå dels
af jernhaltig sten, dels af kalksten och visa flere
spår af vulkanisk verksamhet. Kusterna, i allmänhet
tillhörande kritsystemet, äro på den arabiska sidan
flacka och sandiga, på den persiska deremot höga. Utom
Sjatt-el-arab falla endast obetydliga floder ut
i viken. Sjöfarten är till följd af det ganska
betydliga djupet, åtminstone på persiska sidan, och
de regelbundna strömmarna lätt och säker; i allmänhet
finner man vid kusten öfverallt ankarplatser, antingen
i bukterna eller i skydd af öarna. Till följd af den
tilltagande osäkerheten genom arabernas sjöröfveri
föranstaltade Ostindiska kompaniet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
