Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Periferi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Perikondrit, med., inflammation af perichondrium
(broskhinnan), kan träffa alla slags broskhinnor
i sammanhang med skador och sjukdomar i brosken,
men uppträder som en mera sjelfständig och
farlig sjukdom, då den angriper struphufvudets
brosk (perichondritis laryngea), i synnerhet
ringbroskets insida. Den medför då ofta en
lifsfarlig svullnad inuti struphufvudet, med
oedem och tilltäppning af rima glottidis. Mellan
den upplyftade broskhinnan och brosket bildas
var, som kan tömma sig inåt struphufvudet eller
bana sig väg bakom strupen, genombryta matstrupen
o. s. v. Brosket förlorar sin näring, sönderfaller
nekrotiskt och afstötes i bitar. Sjukdomen står
än på reumatisk, än på syfilitisk grund samt kan
äfven uppträda i sammanhang med kräfta, koppor
och tyfoidfeber. För att förekomma qväfning måste
vanligen ny respirationsväg anbringas genom strupsnitt
(trakeotomi). F. B.
Perikoper (Lat. pericopce, Grek. perikopai, egentl.
afskurna stycken) kallas af ålder de för kyrklig
läsning eller predikoutläggning afsedda särskilda
stycken af den heliga skrift, hvilka ligga till
grund för församlingens uppbyggelse vid ofientlig
gudstjenst. Seden att vid de kristnes gudstjenster
föreläsa ställen ur skriften går tillbaka ända
till kyrkans äldsta tider och har sin rot i ett
liknande förhållande inom den judiska synagogan. Der
upplästes nämligen vid gudstjensten stycken dels ur
lagen (s. k. parasjer), dels äfven ur profeterna
(s. k. haphtarer, se d. o.). I öfverensstämmelse
dermed förelästes stycken ur lagen och profeterna vid
de förste kristnes gudstjenstliga sammankomster. När
sedermera Nya testamentets skrifter uppkommo
och samlades, föll det af sig sjelf, att äfven
dessa fingo användning vid gudstjensten jämte de
gammaltestamentliga. Redan Justinus Martyr intygar
ett sådant allmännare, ordnadt
gudstjenstligt bruk af Nya testamentets böcker.
I sitt kejsar Antoninus Pius tillegnade apologetiska
arbete (skrifvet omkr. år 140) säger han bl. a.: »på
söndagen sammankomma alla såväl stads- som landtbor;
då uppläsas apostlarnas märkvärdiga berättelser». Att
härmed menas våra nuv. evangelier, är påtagligt. Ej
långt derefter framträder äfven bruket af de
apostoliska brefven jämte Apostlagerningarna för samma
ändamål. Af de sannolikt från 3:dje årh. härstammande
s. k. apostoliska konstitutionerna framgår ock,
att vid denna tid fyra särskilda perikoper brukade
begagnas vid gudstjensten, två ur Gamla och två ur
Nya test. De tvänne perikoperna ur Nya test. kallades
epistel och evangelium. Efter hand fingo emellertid
de gammaltestamentliga perikoperna vika för de
nytestamentliga, väl icke alldeles, men dock så, att
Gamla test. icke längre förekom vid hvarje gudstjenst
och framför allt icke i dubbla perikoper. – I den
äldsta kyrkan förelästes de bibliska böckerna enligt
en viss fastställd ordning i fortlöpande sammanhang,
så att inom en viss tid en hel biblisk bok genomgicks
från början till slut. Detta kallades lectio continua
(fortlöpande skriftläsning). Ett afbrott deri skedde
dock vid de stora festerna, då
redan tidigt särskilda skriftställen, eller
festperikoper, förekommo, hvilka voro på förhand
valda med afseende på den fest, som firades. En
sådan läsning kallades, till åtskilnad från den
nyssnämnda, för lectio selecta eller lectio propria
(särskild eller egendomlig läsning). Ännu vid slutet
af 4:de årh., på Chrysostomus’ och Augustinus’ tid,
egde nämnda förhållande rum, såsom man kan finna af
deras ännu befintliga homilier. Den grekisk-katolska
kyrkan har ännu alltjämt bibehållit denna sed, i det
att inom densamma »lectio continua» är det normala
och »lectio selecta» förekommer endast vid de större
högtiderna. Den vesterländska kyrkan deremot införde
snart en större konstmässighet i sitt lektionssystem,
utan att dock helt öfvergifva den gamla grunden. Plats
för sammanhängande kyrklig skriftläsning gafs af denna
kyrka hufvudsakligen genom anordnandet af lektionerna
vid de s. k. kanoniska timmarna. Redan i början af
6:te årh. fanns en biblisk läsordning fastställd för
dessa bönetimmar, om hon än icke öfverallt tyckes
hafva kommit i kyrkligt bruk. Enligt densamma kunde
man under loppet af ett år hinna genomgå alla de
vigtigaste partierna af både Gamla och Nya test:s
skrifter, hvilka för detta ändamål voro behörigen
indelade och sammanställda i s. k. breviarier. Men
vid sidan af denna på detta sätt ordnade »lectio
continua» infördes inom den vesterländska kyrkan
ganska tidigt en »lectio selecta». Förutsättning
för densamma utgjorde den sig alltmer utvecklande
idén af det kristliga kyrkoåret. De särskilda
sön- och högtidsdagarna och till en del äfven de
öfriga veckodagarna (ferierna) försågos med för
detta ändamål särskildt utvalda stycken ur den
heliga skrift (perikoper), hvilka voro ordnade
efter sakliga grunder för att så i sammanhängande
följd afspegla och gifva ett passande uttryck åt
det kyrkliga innehåll, som man tilldelade kyrkoåret
med dess heliga dagar och tidsafdelningar. Detta
perikopsystem i ordets egentliga bemärkelse antages på
tämligen säkra grunder hafva blifvit anordnadt redan
i slutet af 4:de årh. af kyrkofadern Hieronymus,
efter all sannolikhet författare till den äldsta
kända perikopsamlingen, som finnes sammanställd
i den s. k. »Hieronymi Comes» (följeslagare). De
i denna perikopsarnling förekommande sön- och
högtidsdagsperikoperna äro, om än med åtskilliga
smärre skiljaktigheter, hufvudsakligen desamma, som
ännu inom den vesterländska kristenheten begagnas. På
föranstaltande af kejsar Karl den store erhöll detta
Hieronymus’ perikopsystem eri ytterligare utvidgning
samt en mera symmetrisk anordning. Det bibehöll
sig sedermera i väsentligen samma skick under hela
medeltiden, blott med de förändringar, som blefvo en
följd af de ständigt sig ökande helgondagarna. Den
kyrkliga perikopsamlingen undergick emellertid tid
efter annan icke blott partiella förändringar. Den
var icke häller på samma tid alldeles densamma
på alla orter. Särskilda land och provinser fingo
under medeltidens lopp sina särskilda mässordningar
(»missaler») med dertill hörande lektionarier. Detta
föranledde omsider en revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
