Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per fas et nefas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pappersdokument var detta bruk vanligare; ett fördrag mellan
Sverige och Norge d. 9 Febr. 1441 (orig. på papper
i Riksarkivet) är en dylik »utskuren» skrift. –
Det var jämförelsevis sent som pergament begynte
användas i Norden eller i allmänhet som man der
började gifva skriftlig form åt offentligt aftal. Den
äldsta nu kända pergamentsurkunden i Norden är
danske konungen Erik Emunes stiftelsebref af 1135
för ett kanikprebende vid Lunds domkyrka (finnes,
ehuru blott ett fragment, i svenska Riksarkivet: se
derom V. A. Secher, »De to ældste bevarede i Norden
utstedte breve», i »Aarböger f. nord. oldkyndighet»,
1882). Äfven i Sverige var det kyrkan, som först
lät sig angeläget vara att på sina donationer eller
privilegier få något skriftligt. Den äldsta svenska
urkund, som synes vara omtalad, skulle vara k. Sverker
I:s och hans gemåls stiftelsebref för Alvastra kloster
från 1140-talet, men denna är längesedan förlorad, och
det är Viby kloster (sedermera flyttadt till Julita)
våra äldsta nu bevarade pergamentsbref gälla. De äro
från 1160-talet, Karl Sverkerssons regeringstid. Inom
kort framträda emellertid äfven de andra klostren,
liksom domkapitlen, med sina urkunder. Som den
äldsta ännu bevarade och i Sverige utfärdade stadga
af allmännare innehåll och större betydelse torde
de af biskop Vilhelm af Sabina i Skeninge år 1248
utfärdade statuterna vara att anse. Sverker Karlssons
ryktbara medgifvande om det andliga frälset år
1200 är ett i alla afseenden oansenligt dokument
och gäller blott Upsala domkyrka. Den äldsta af
svensk regering slutna traktat, som finnes bevarad,
är Birger Jarls förnyelse omkr. 1250 af det emellan
k. Knut Eriksson och hertig Henrik (Lejonet) af
Sachsen slutna fördraget ang. Lybecks handelsfrihet
i Sverige (originalet finnes i Lybecks arkiv och
är afbildadt hos O. S. Rydberg, »Sverges traktater»,
I). Af Magnus Ladulås’ likaledes ryktbara stadgar på
Alsnö och i Skeninge känner man endast afskrifter,
af den förra åtminstone dock nära samtida. –
Latin var det språk, som äfven i Sverige till en
början uteslutande användes för urkunder, ehuru
öfversättningar, stundom samtidigt, gjordes. Först
under Magnus Erikssons regering (1319–33) började,
kan man säga, svenskan begagnas, men gjorde sig
också från den tiden hastigt nog allt mera gällande,
om man undantager det kyrkliga området.
Den största svenska samlingen af pergamentsbref
förvaras i Riksarkivet. Antalet har beräknats
till öfver 13,000 – ett ringa tal i jämförelse med
utlandet, der man på sina ställen räknar urkunderna
i hundratusental. Riksarkivets samling består
till större delen af de kyrko- och klosterbref,
som på Gustaf I:s befallning hopsamlades för att
tjena som bevismedel vid den kyrkliga reduktionen,
och några af dessa arkiv, såsom Upsala domkapitels
och Vadstena klosters, äro uppenbarligen ganska
väl bevarade. Äfven enskilda samlingar hafva
under tidens lopp införlifvats med Riksarkivets,
i främsta rummet den oxenstiernska från Tidön och
Lunds universitetsbiblioteks. De äldsta
statsurkunderna på pergament (och det ända fram öfver Erik
XIV:s tid) hafva åter, om ej fullständigt, dock
till större delen gått förlorade vid slottsbranden
1697; en del af de äldre har förts till främmande
land. I Riksarkivet förvaras i öfrigt en stor
mängd pergamentsbref från nyare tid. Utom
Riksarkivet finnas flere smärre samlingar utaf
värde. Vitt. hist.- o. ant.-akademien i Stockholm och
Upsala universitetsbibliotek hafva sådana. Stockholms
stad eger en vacker urkundsamling; äfven i andra
stadsarkiv finner man stundom pergamentsbref från
medeltiden (så t. ex. i Jönköping och Halmstad). Af
läroverksbibliotek förtjena Linköpings och Strengnäs’
att nämnas. De förnämsta enskilda samlingarna torde
vara de på Sko, Säfstaholm och Bergshammar (äfven på
Vik i Upland och Krapperup i Skåne m. fl. st. finnas
smärre sådana). Ehd.
Pergamon l. Pergamos (Lat. Pergamum l. Pergamus,
nu Bergama), stad i det forna Mysien i nordvestra
delen af Mindre Asien, fordom hufvudstad i det
pergamenska riket. Staden har ett härligt läge på
Kaikosslätten, ett stycke n. om floden Kaikos (nu
Bakir-Tsjai) vid sammanflödet af dess båda bifloder
Selinus och Keteios samt vid foten af en betydande
bergshöjd, hvilken fordom var starkt befäst och
tjenade såsom borg (akropolis). P. omtalas redan i
5:te årh. f. Kr., men dess tillväxt började under
3:dje årh., då Lysimachos’ ståthållare Filetarios
(se denne) der åt sig grundade ett eget rike
(284 f. Kr.). Under dennes efterträdare Evmenes I
(263–241), Attalos I (241–197) och Evmenes II
(197–159) utvidgades efter hand det nya riket, i
synnerhet då romarna åt Evmenes II skänkte en stor
del af Mindre Asien. Såväl Attalos I som Evmenes
II voro bildnings- och konstälskande regenter,
hvilka förskönade sin hufvudstad genom storartade
anläggningar och bl. a. samlade ett rikt bibliotek
efter mönstret af det alexandrinska. Det dervid
framträdande stora behofvet af skrifmaterial tros
hafva föranledt uppfinningen af pergamentet (se
d. o.). I P. uppstod en ny, med den alexandrinska
täflande, grammatisk skola, hvars främste man
var Krates från Mållös. Då Attalos II:s (159–138)
brorson och efterträdare, den svage Attalos III,
genom testamente till romerska folket öfverlåtit
sina skatter, gjordes hans rike efter hans död
(133 f. Kr.) till en romersk provins under namn
af Asia. P:s blomstring fortfor under den romerska
kejsaretiden, och staden fick af kejsarna mottaga
åtskilliga nådebevis. Augustus bemyndigade
provinsen Asien att i P. uppföra ett åt honom
och gudinnan Roma (Dea Roma) helgadt tempel. Nya
kejsaretempel anlades af Trajanus och Caracalla, och
då P. sålunda blef en medelpunkt för kejsaredyrkan,
antogo dess innebyggare titel af »kejsarens förste
tempeltjenare». Under den bysantinska tiden var P. i
starkt aftagande och kunde, efter hvad de från denna
tid härrörande fästningsmurarna utvisa, ej på långt
när bibehållas vid sitt forna omfång. – Kännedomen om
P:s fornlemningar har i senare tider främjats genom
forskningar af de tyske arkeologerna K. Humann (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
