Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pennalism, pennalväsende, kamratförtryck - Penne (Civita di P.), stad i mellersta Italien - Penni, finskt skiljemynt. Se Finland, sp. 1311, och Franc - Penni, Giovanni Francesco - Penning betecknade under medeltiden dels mynt i allmänhet, dels ett visst slag af mynt, dels lös egendom i allmänhet - Penningar (pengar) kallas det allmänna omsättningsmedel, hvilket inträder som mellanled vid utbytandet af tvänne varor eller tjenster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koncentrerades på det inre. Följden af denna
isolering blef ett öfverskattande af det
enskilda föremålet och en ringaktning af allt,
som låg utom dettas verksamhetsområde. För
upptagandet i slika privilegierade kretsar måste
derför en mängd svårigheter uppkonstrueras till
förtöjande af dess värde och en mängd olikartade
pröfningar åläggas. Samma väg hade väpnaren att
tillryggalägga, innan han vann riddareslaget,
lärlingen för att blifva gesäll och gesällen för att
blifva mästare. Universitets-pennalismen hade sina
glansdagar under 1600-talet. Pennalen måste då helt
och hållet ställa sig till landskapsföreningens
och specielt seniorernas personliga tjenst. Han
måste utföra alla honom gifna befallningar, och den
behandling han dervid, enligt samtida handlingar,
ofta nog fick röna, vittnar på ett talande sätt om
tidens råhet i seder. Först genom ett k. bref af
1691 upphäfdes hos oss pennalismen med alla sina
attribut, hvilket emellertid ej hindrade, att
den, om också ej officielt, grundligt florerade
långt in i detta århundrade vid våra skolor och
gymnasier, ja ännu i dag ej är fullt utrotad. En
liflig skildring af skolpennalismen lemnar Samuel
Ödmann i sina »Hågkomster från hembygden och skolan»
(1830; 4:deuppl. 1861). Af pennalismen vid Karlberg
finnas många karakteristiska drag i E. G. Oxenstiernas
»Kadetten, eller Carlberg för nära trettio år sedan,
af en f. d. kadett» (1843). R. G.
Penne (Civita di P.), stad i mellersta Italien,
prov. Teramo, 30 km. s. ö. om Teramo. 9,429
innev. (1881). Biskopssäte. P. är forntidens Pinna,
vestinernas hufvudort, af hvilken murlemningar och
grafvar återstå.
Penni, finskt skiljemynt. Se Finland, sp. 1311,
och Franc.
Penni, Giovanni Francesco, italiensk målare af den
romerska skolan, f. i Florens 1488, d. 1528, tillhörde
Rafaels närmaste lärjungar, bland hvilka han kallades
»il fattore» (faktorn, sysslomannen), och var jämte
Giulio Romano arftagare af hans qvarlåtenskap. Som
konstnär var han dock en svag och osjelfständig
natur. Han arbetade mest efter Rafaels utkast: så i
Vatikanens loggier på friserna till tapetkartongerna
och å taket i Villa Farnesiria. I Konstantinssalen
(Vatikanens stanzer) målade han Kejsaren döpes af
påfven Sylvester, den svagaste bilden i rummet. Efter
Rafaels död fullbordade han 1525, jämte Giulio Romano,
Marias kröning, som mästaren redan 1516 lofvat utföra
för klostret Monteluce (nu i Vatikanen), men äfven
der äro de svagaste partierna af honom. Slutligen
utförde han 1518 en förträfflig kopia efter Rafaels
Grafläggning (nu i museum i Turin) och åt påfven
Klemens VII en kopia af »Transfigurationen»
(nu försvunnen). Af P:s egna arbeten nämnes ett
par små obetydliga bilder, Den kristliga kärleken
och Hoppet, förr i Galleria Borghese (i Rom),
nu i England. – P. hade en broder, Luca P., som
arbetade i Genova med Perino del Vaga och sedan
begaf sig till England. Målningar af hans hand äro
icke kända, men flere af hans teckningar, alla i den
rafaeliska skolans anda, hafva blifvit graverade.
C. R. N.
Penning (Medeltidssv. paenningr, ett låneord, hvars
etymologi ännu ej är utredd; T. pfennig, Eng. penny)
betecknade under medeltiden dels mynt i allmänhet,
dels ett visst slag af mynt (Lat. denarius), dels lös
egendom i allmänhet. När vid myntningens införande i
Norden det gamla vigtsystemet tillämpades, lades till
detta som en lägsta enhet penningen, och räknades i
olika delar af Norden olika antal penningar på den
dittills lägsta vigtenheten, örtugen, beroende på
beskaffenheten af de mynt, som slogos vid den tid,
då penningen upptogs som tillägg till vigtsystemet. I
Svealandskapen i äldre tid och sedermera i hela
Sverige var 1 örtug = 8 penningar, enl. Vestgöta-
och Östgötalagarna samt k. Magnus’ bref om Öland
af år 1281 = 16 p., i Danmark och Norge = 10 p.,
på Island = 20 p. De äldsta i Norden präglade mynten
voro penningar och penningens delar (halfpenningen,
eller obolen, o. s. v.). Hd.
Penningar (pengar) kallas det allmänna
omsättningsmedel, hvilket inträder såsom mellanled
vid utbytandet af tvänne varor eller tjenster. Redan
på ganska tidiga kulturstadier nödvändiggöras
sådana omsättningsmedel till följd af arbetets
fördelning. Om hvarje menniska sjelf skaffade sig
alla nödiga existensmedel genom att frambringa dem,
vore pengar obehöfliga. Men så tillgår det ej, utan
man skaffar sig existensmedlen genom att använda sin
förvärfsförmåga i någon bestämd riktning och för
produkterna deraf tillbyta sig hvad man behöfver af
varor eller tjenster. Detta byte kan icke ske direkt,
ty om också den person, som behöfver en annans vara,
just innehar och kan afstå den vara, som den andre
åstundar, inträffar detta endast undantagsvis, och
vanligen behöfver man för sin vara eller arbetskraft
tillbyta sig en mängd större och smärre ting, hvilkas
innehafvare i sin ordning icke har bruk för ens egen,
ofta odelbara, vara. Men om han i stället får pengar i
byte, så vet han, att dessa emottagas såsom betalning,
när han vill för dem skaffa sig det individuella ting
han önskar, och att de icke försämras eller komma
i vanvärde genom att ligga en längre tid, hvilket
deremot är förhållandet med flertalet varor. Det
direkta varubytet ersattes sålunda af köp och
försäljning; enhvar säljer först sina produkter för
att dernäst genom en ny omsättning köpa andras. Då
alltså syftemålet med bruket af pengar är att den, som
afyttrar en produkt, må i utbyte få ett föremål, som
med hänsyn till köpkraft kan fullständigt representera
nämnda produkt och vid en följande omsättning träda
i dennas ställe, är förutsättningen alltid den att
säljaren erhåller i penningarna ett fullgodt vederlag
för sin produkt, och att alltså de två prestationerna
hafva samma värde. Enär detsamma äfven gäller om
den påföljande omsättningen, så kommer förhållandet
mellan den dervid lemnade penning-eqvivalenten och
den förut mottagna att noggrant angifva förhållandet
emellan de två omsatta föremålens värde. Penningen
framstår alltså på en gång såsom ett omsättningsmedel
och en värdemätare. – Skedde endast ett direkt byte
mellan varor (eller tjenster), så vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
