Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelagianism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmännare insteg. Både den romersk-katolska och
den österländska kyrkan kunna ock ännu sägas
hylla densamma. Inom den förstnämnda bildar dock
jansenismens uppträdande en kraftig reaktion mot
den eljest gängse semipelagianska åskådningen. De
protestantiska kyrkorna åter hafva anslutit sig
till Augustinus, den lutherska dock med ogillande
af hans predestinationslära, hvilken äfven
nyssnämnda möte i Orange ogillade. Jämväl inom den
lutherska kyrkan möter oss under reformationstiden
ett återuppdykande af semipelagianismen i den
s. k. synergismen. Arminianismen och socinianismen
ej mindre än den vulgära rationalismen under
upplysningstidehvarfvet kunna deremot sägas hafva
återupptagit den rent pelagianska åskådningen genom
förnekandet af det genom arfsynden fortplantade
förderfvet såsom följd af den första menniskans
syndafall. Genom Konkordieformelns (utg. första
g. 1580) bekännelse kan man säga, att striden emellan
Augustinus och Pelagius fått sin afslutning, hvad
den lutherska kyrkan beträffar. Der fastställes
nämligen den satsen att vid tillegnelsen af nåden
allt är ett verk af den skapande gudomliga nåden,
men att allt också är ett frihetens verk, i det att
den menskliga friheten på hvarje punkt kan göra nåden
motstånd, men också på hvarje punkt frihetens rätta
lifsyttring just är att icke göra motstånd mot nåden.
J. H. B.
Pelagisk (af Grek. pelagos, hafvet), som förekommer
i hafvet, hafs-; som bildats genom aflagringar på
stort hafsdjup.
Pelagius. Se Pelagianism.
Pelagius. Två påfvar hafva burit detta namn. P. I
(555–560), f. i Rom, skickades såsom diakon till
Konstantinopel i egenskap af påfligt sändebud
(apokrisiarius), hade genom sina monofysitiska åsigter
stort inflytande hos kejsarinnan Theodora, men ådrog
sig kejsar Justinianus’ onåd genom att underskrifva
en af påfven Vigilius författad skrift, riktad mot
5:te ekumeniska konciliets (553) fördömelsedom öfver
tre antiokenska kyrkolärare (»de tre kapitlen»),
hvilken dom utgick från kejsaren för att återvinna
monofysiterna åt kyrkan. Då P. sedan ställde sig
på kejsarens sida, hvartill påfven Vigilius äfven
blifvit tvungen, valdes han efter dennes död (555)
genom kejsarens inflytande till påfve. Såväl på grund
af sin vacklande hållning i då pågående lärostrider
som till följd af sin upphöjelse genom grekiska hofvet
lyckades han aldrig vinna de vesterländske biskoparnas
förtroende, utan lefde i ständiga stridigheter med
dem. – P. II (578–590), f. i Rom, af en gotisk slägt,
valdes till påfve, under det att langobarderna
belägrade Rom. Hans pontifikat upptogs af strider
såväl mot dessa, till hvilkas kufvande han kallade
både den grekiske kejsaren och den frankiske konungen
till hjelp, som ock mot de monofysitiske biskoparna
i vesterländska kyrkan. Han ogillade nämligen »de tre
kapitlen» i 5:te ekumeniska konciliets beslut. Under
de sista åren kom han i delo med Konstantinopels
patriark, Johannes Jejunator, derför att denne, i
likhet med sina företrädare, kallade sig »ekumenisk
patriark». J. P.
Pelamys. Se Hafsormarna.
Pelare (T. pfeiler, Lat. pila). Se Kolonn 1.
Pelarehelgon. Se Styliter.
Pelareordning (kolonnordning) kallas hvart och ett
af de olika system, efter hvilka pelaren (kolonnen)
och deraf beroende byggnadsdelar formas och anordnas
inom den antika byggnadskonsten och derifrån utgående
stilriktningar. – I. De grekiska kolonnordningarna
 |
| Fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
