Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge oöfverträffad (han spelade blindt 15 partier
samtidigt).
Paulsen, John, norsk författare, f. i Bergen 1851,
var först bestämd för handeln, men uppträdde
1872 med en serie berättelser, af hvilka Fra
bylivet väckte förhoppningar, som dock svekos af
hans följande prestationer. Ett visst uppseende
väckte emellertid hans Moderne damer (1883)
genom sina anspelningar på enskilda personer och
förhållanden. P. har mest vistats i utlandet.
Y. N.
Paulskyrkan. Se London, sp. 68.
Paulun (Nedersachs., af Fr. pavillon, egentl. tält),
sänggardin; imperialsäng.
Paulus (Grek. Pavlos, Sv. Pål, Paul, bildadt af
Lat. Paulus l. Paullus, ett vanligt romerskt mansnamn,
som betyder »liten», »ringa»), »hedningarnas apostel»
eller, såsom han äfven kallas, »trons apostel»,
föddes omkr. år 10 i Ciliciens hufvudstad,
Tarsos, af judiska föräldrar, som hade romersk
medborgarerätt. Hans egentliga namn var Saulus
(Saul). Fadern, som tillhörde fariséernas parti,
skickade honom tidigt till Jerusalem för att under den
berömde Gamaliels ledning uppfostras till rabbin. En
af dessa naturer, hos hvilka grunddraget är »allt
eller intet», omfattade P. med hela sin eldiga
själ sina fäders tro, sådan denna vunnit gestalt i
det stolta fariseiska partiets lära om judafolkets
medfödda öfverhöghet öfver alla andra folk och om
detta Guds egendomsfolks herskareställning en gång
i det jordiska messiasrikets härlighet. »Fädernas
stadgar» iakttog han med fariseisk stränghet;
men icke på ett dödt, mekaniskt sätt, utan med
personlig fromhet och öfvertygelse »hade han nit
om lagen». Hänförd af denna trosöfvertygelse, blef
han själen i den blodiga förföljelse, hvilken efter
Jesu död öfvergick de kristne, och till hvilken
Stefanus’ martyrdöd blef signalen. Af synedrium
fick han fullmakt att förfölja och tillfångataga
de kristne flyktingarna äfven utom Palestinas
gränser. Då han i detta ärende med sitt följe närmade
sig staden Damaskus, blef han plötsligt hejdad af den
underbara uppenbarelse, som i sina detaljer omtalas i
Apostlagern. 9: 3 o. f. Och efter denna tilldragelse
blef han en lika nitisk bekännare och förkunnare
af kristendomen, som han förut på fariseiskt sätt
varit nitisk för »lagen». Sedan han i Damaskus af
en kristen, Ananias, fått kristlig undervisning och
ledning samt mottagit dopet och aflagt offentligt
vittnesbörd om sin nya tro, drog han sig i stilla
ensamhet undan till Arabien. Han återvände en tid
derefter till Damaskus, hvarifrån han efter tre
år begaf sig till Jerusalem och sedan till Tarsos,
som han efter fem år lemnade för att i Antiochia i
Syrien under ett år predika kristendomen. Denna stad
blef sedan P:s hufvudstation och utgångspunkten för
hans missionsresor. Efter en ny resa till Jerusalem
anträdde han år 45 sin s. k. första missionsresa
i sällskap med Barnabas, hvilken infört honom i
apostlarnas krets i Jerusalem. Resan gick öfver Cypern
till Mindre Asien, der städerna Perge, Antiochia
(i Pisidien), Ikonion, Lystra, Derbe och Attaleia
besöktes. Den
unge Johannes (sedermera känd som evangelisten Markus)
följde med till Perge, men återvände derifrån hem
af rädsla för hotande faror. Apostlagern. utbyter
under berättelsen om denna resa P:s ursprungliga namn,
Saulus, mot Paulus, hvarför man antagit, att aposteln
upptog detta sitt apostoliska namn efter prokonsuln
på Cypern, Sergius Paulus, hvilkens omvändelse var
förstlingen af hans evangeliska verksamhet på den
första missionsresan. Enligt en annan åsigt tog
apostelen namnet P. af ödmjukhet (se ofvan). Men
troligast är, att han såsom romersk medborgare från
omskärelsen burit äfven detta romerska namn jämte det
hebr. Saul, och att han såsom hedningarnas apostel
sedan begagnade det hedniska (romerska) namnet i
st. f. det judiska. Återkommen till Antiochia i Syrien
efter ett års bortvaro, verkade han sedan några år
derstädes. År 51 reste han ned till apostlamötet i
Jerusalem, der evangeliets förkunnelse för hedningarna
och dessas omedelbara upptagande i den kristna
församlingen sanktionerades, emot några judekristna
ifrares yrkande att hedningarna först genom omskärelse
och förpligtelse till den mosaiska ceremoniallagen
borde öfvergå till judendomen. Efter att hafva
återvändt till Antiochia begaf P. sig år 52 ut på
sin andra missionsresa i sällskap med Silas. Resan
gjordes landvägen genom Mindre Asien öfver städerna
Derbe och Lystra, der Timoteus anslöt sig till P.,
vidare öfver Frygien och Galatien upp till Troas
(i närheten af det gamla Troja). Sedan P. der i
Lukas fått en tredje reskamrat, for han öfver till
Macedonien, besökte städerna Filippoi, Amfipolis,
Apollonia, Thessalonike, Beroia, Athen och slutligen
Korint, der han stannade 1 1/2 år. Derifrån begaf han
sig sjöledes på hemvägen, hvarvid han uppehöll sig
en kortare tid i Efesos, och sedan öfver Caesarea
och Jerusalem till Antiochia, dit han återkom år
55. Året derpå företog han sin tredje missionsresa
(56–59) genom Mindre Asien, hvarvid han uppehöll sig
nära tre år i Efesos, hvarifrån han for öfver till
Macedonien och Grekland, dröjde tre månader i Korint
och återvände sedan öfver Macedonien, Troas, Miletos,
Tyros, Ptolemais och Caesarea till Jerusalem. Häktad
för folkuppvigling derstädes kort före pingsttiden år
59, fördes han till Caesarea, der han hölls fången
i 2 år under de romerske prokuratorerna Felix
och Festus, hvilken senare på hans egen begäran
sände honom hösten 61 till Rom för att der dömas
inför kejsarens domstol. Under resan dit led han
skeppsbrott vid Malta, på hvilken ö han tillbragte
vintern, hvarefter han våren 62 kom till Rom, der han
hölls fängslad i 2 år. Så långt gå Lukas’ historiska
uppgifter i Apostlagern. Det vanliga antagandet,
bygdt på uppgifter hos kyrkofäderna, är, att P. år
64 blef frikänd, då han lemnade Rom och begaf sig ut
på nya resor, hvarvid han äfven skulle hafva besökt
Spanien. I sådant fall blef han för andra gången
fängslad i Rom under Neros sista regeringsår, och
hans martyrdöd (genom halshuggning) i Rom inföll då år
67 eller 68 under den pågående neronska förföljelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
