Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parkman, Francis - Parkosz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(2 bd, 1865–67), The discovery of the great west
(1869; 11:te uppl. 1879) och The old régime in Canada
(1874). P. är äfven fackman på hortikulturens område.
Parkosz [pa’rkosj], Jakob, från Zhórawica, den
polska grammatikens fader, kanonikus i Krakov och
rektor för dess universitet, afled efter 1451. I sin
skrift De orthographia polonica (utg. först 1830)
söker han reglera det vacklande polska stafsättet
och lemnar vigtiga upplysningar om det samtidiga
polska uttalet. Lll.
Parkum (af outredd härledning), ett slags tjockt
bomullstyg, väfdt såsom kypert.
Parkumäki. Se Parkkumäki.
Parlament (Med. Lat. parlamentum, Fr, parlement,
Eng. parliament, egentl. samtal), i England namn på
rikets representation, i Frankrike före 1789 benämning
på landets öfverdomstolar. (I Sverige har ordet
användts i betydelse af såväl riksförsamling som
domstol: under medeltiden kallades nämligen stundom
de svenska herredagarna parliamenta regis, och den
af konung Erik XIV inrättade Högsta nämnden återgafs
på latin med parlamentum regis.) I allmänhet nyttjas
ordet i vår tid, i öfverensstämmelse med det engelska
bruket, i betydelse af nationalrepresentation,
riksdag.
1. Engelska parlamentet. Historik. Redan under den
angelsachsiska tiden fanns i England ett riksmöte,
witenagemôte, hvilket vanligen samlades två gånger
om året samt bestod af medlemmar af den kungliga
familjen, prelater och verldsliga stormän. Efter
rikets eröfring af normanderna (1066) efterträddes
witenagemôte af »stora rådet» (Lat. magnum concilium
l. commune concilium), till hvilket alla kronans
låntagare (vasaller) hade rätt att infinna sig. Af
denna rätt begagnade sig emellertid hufvudsakligen
endast de med större län försedde vasallerna (earler
och baroner). Genom Magna charta (1215) stadgades till
följd häraf att ärkebiskopar, biskopar, earler och
baroner med större län skulle inkallas till rådet,
hvar och en genom särskildt kallelsebref, men de
andre baronerna, som hade mindre län, grefskapsvis
genom ett gemensamt kallelsebref, stäldt till
grefskapets sheriff. Dessa senare skulle derefter på
grefskapets ting välja ombud till riksförsamlingen,
hvilket första gången skett 1213. Enligt Magna charta
bestod således »stora rådet» fortfarande af endast
vasaller. De ofrälse folkklasserna förvärfvade sig
emellertid redan på 1200-talet säte och stämma
i »stora rådet», hvilket år 1246 första gången
benämnes parlament. Grefskapens ombud (knights of
shires) valdes på grefskapstingen genom öppen
omröstning. Men på dessa ting voro alla fria jordegare
närvarande och hade samma rätt som baronerna i alla
frågor, utom vid val af parlamentsledamot. Snart
började de deltaga äfven i dessa val. På detta sätt
utsträcktes valrätten och äfven valbarheten genom häfd
till alla vid grefskapstinget röstberättigade. Längre
fram inskränktes dock valrätten till »freeholders»
(se d. o.) med en årlig inkomst af minst 40 shillings
(= ungef. 400 kr.). Städernas ombud inkallades i
parlamentet första gången 1264
af en upprorisk vasall, Simon af Montfort;
men sedan denne kufvats, utvisades städerna åter
derifrån. De inkallades å nyo af Edvard I år 1295
till det s. k. »model parliament». Snart derefter
delades parlamentet i två hus, i det att de särskildt
inkallade storbaronerna bildade öfverhuset (the
house of lords) och knights of shires samt städernas
ombud förenade sig till underhuset (the house of
commons). Denna delning var genomförd år 1333. –
Af parlamentets rättigheter är beskattningsrätten
äldst och bekräftades såsom en parlamentets rätt
1297. Det låg i sakens natur, att underhuset först
rådfrågades i dessa ärenden, enär dess medlemmar
voro bundna af sina valmäns fullmakter rörande
bevillningens storlek, då deremot lorderna kunde
fritt bestämma sin bevillning. Häraf har den ännu
gällande seden uppstått, att alla penningfrågor
först afgöras i underhuset, hvilket i icke ringa
grad förskaffat detta hus dess större politiska
betydelse. Lagstiftningsrätten tillerkändes
parlamentet redan 1322, då det äfven stadgades,
att båda husens och konungens samtycke fordrades för
lags stiftande. Kontrollerande myndighet tillegnade
parlamentet sig redan 1377; redan året förut hade
det första gången dömt kungliga råd. Dessa och andra
fri- och rättigheter hafva dock ej alltid varit
lika vidsträckta. Englands historia har tvärtom
flere perioder, då parlamentets rätt var alldeles
illusorisk och i sjelfva verket konungamakten i
det närmaste enväldig. Men en vigtig sak var det,
att att parlament fanns, ty det innebar alltid ett
om än svagt värn mot enväldet. Det är egentligen
sedan revolutionen 1688, som det engelska parlamentet
fritt fått utöfva sina prerogativ och vunnit den stora
betydelse för rikets styrelse, som ligger i uttrycket
det parlamentariska styrelsesättet. – I parlamentets
sammansättning gjordes inga väsentliga förändringar
före vårt århundrade. Sålunda sände hvarje grefskap
utan afseende på storleken två ombud, valda af en
ringa minoritet af grefskapets innebyggare. Inom en
mängd städer, t. ex. alla de skotska, utsagos ombuden
af stadsråden, utan att det egentliga borgerskapet
hade något inflytande. Endast sådana städer hade
ombud i parlamentet, som varit nog betydande under
medeltiden att då få representationsrätt, oafsedt om
de sedan nedsjunkit till rena obetydligheter. Men
de stora städer, som sedan dess uppstått, saknade
representanter i underhuset. Sålunda saknade
t. ex. Manchester och Birmingham representationsrätt,
medan sådan egdes af flere förfallna köpingar (rotten
boroughs l. nomination boroughs), som hade några
få innevånare och vanligen egdes af någon mäktig
jordmagnat, som tillsatte underhusledamoten. På detta
sätt utnämndes 287 bland underhusets 558 ledamöter
af 154 personer, af hvilka 40 voro lorder. Bland
dem, som formelt valdes, utsagos 200 af endast
7,000 väljare; i hela Skotland hade endast 3,000
personer valrätt. Dessa missförhållanden framkallade
parlamentsreformen af 1832, som bestod deri att
platserna fördelades något jämnare, i det att de
folkrikaste grefskapen och städerna fingo flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
