Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papperssnäcka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de öfriga melanesiska ögrupperna och på närgränsande
öar i n. v. (Mikronesien) är starkt blandad med
polynesier och derför af nyare forskare behandlas
som en särskild folkgrupp, den melanesiska, hvilken
än betraktas som ursprungliga papuaer, än som
polynesier, än delas mellan bägge dessa raser (jfr
Malajiska rasen). Till papua höra dessutom de uräldste
innevånarna på Filippinerna, de s. k. negritos l.
aita (af Malaj. hitam, svart), semang i det inre
af Malakka, mincopi på Andamanerna och sannolikt
några urstammar i det inre af Borneo. I språkligt
hänseende bildar också Nya Guineas språk en särskild
stam, papuaspråken, medan de öfriga ögruppernas
språk, åtminstone till större delen, räknas till
den melanesiska grenen af den malajisk-polynesiska
språkstammen (jfr Melanesiska). – Papuarasens fysiska
kännetecken äro följande. Kraniet är högt och smalt
(bredd-index 70–73, höjd-index 75–79), käkbildningen
prognat, näsan bred, hög och nedböjd, med stora
näsborrar, munnen stor, med vulstiga läppar. Det
mest karakteristiska kännetecknet, som ock gifvit
rasen dess (malajiska) namn, är det långa, yppigt
krusiga, men sträfva och »afplattade» håret, som
af naturen eller genom tidig och trägen vård växer
i tuf-formiga flockar, hvilka omgifva hufvudet med
en mer än qvartershög krona. Äfven kroppens öfriga
hårväxt är ovanligt rik. Klädseln består hos
qvinnorna blott af liku, en fransgördel kring midjan,
och hos männen inskränkes denna till en vid ett snöre
fäst mussla, bamburör, blad el. dyl. Som prydnader
nyttjas öron- och näsringar, fjädrar och ben i håret
samt tatuering i svart och rödt med glödande kol
(ej med nål såsom hos malajerna). Med sitt lifliga,
barnsligt uppsluppna och nyfikna väsende och sin
ständiga rörlighet skilja sig papuaerna tydligt
från de till det yttre stillsamme och inbundne
malajerna och närma sig mer Afrikas negrer, hvilka
de dock anses öfverträffa i intelligens, uthållighet
och bildbarhet. Bostäderna, vanligen förenade till
byar, kampong, byggas allmännast af bamburör på pålar
tätt invid flodstränderna, liksom de forneuropeiska
pålbyggnaderna. De äro vanligen 1,5 till 1,8 m. höga
och breda, men ända till 30 m. långa. Golfvet består
af bamburör med stora mellanrum, så att en ovan lätt
faller ned i vattnet derunder, och det 6 m. höga taket
göres af palmblad. Husgerådet består af kurbitsskal,
säckar eller bastmattor och små träpallar, som
tjena till hufvudgärd. Papuaernas båtar, prasu,
förfärdigas af urhålkade trädstammar af ända till
18 m. längd. Verktyg och vapen (knif och yxa, pil
och båge, lans och klubba) göras af hårdt trä och
sten, först i nyaste tid af jern, och prydas, liksom
båtarna, af vackra sniderier. Födan är hufvudsakligen
vegetabilisk, brödfrukt, sago och torkade bär;
njutningsmedel är tobak, men ej rusdrycker. Af
husdjur finnas blott hunden och en särskild svinart
(Sus papuensis). Qvinnan köpes till hustru, och
polygami är tämligen allmän, men för öfrigt utmärker
sig familjelifvet af anständighet, kyskhet och stor
inbördes ömhet. Denna högre moraliska nivå
sänkes dock betydligt genom en allmänt herskande
kannibalism. De religiösa föreställningarna omfatta
tron på en god och en ond ande, narvoje och manuver,
ett evigt lif efter detta och förfädernas kult,
hvarför ock de aflidnes skallar tjena som husgudar,
hvilka med allahanda ceremonier rådfrågas om
framtiden. Denna skildring gäller dock endast om
de äkta papuaerna på Nya Guinea. Hos de melanesiska
blandfolken finner man ofta högre, från polynesierna
lånade kulturformer, i synnerhet på Vitiöarna. –
Af papuaspråken känner man blott några få och
dessa ofullständigt. Det förnämsta är ma-for
(äfven kalladt nu-for) på Nya Guineas vestkust. I
fonetiskt hänseende normalt utvecklade, med de
vanliga 5 vokalerna (a, e, i, o, u), diftongerna au,
ei och alla svenska konsonantljud utom h, l och sj,
äro de formelt ännu outvecklade. Nomina sakna kön,
kasus och pluralmärke. Possessiva och objektformer af
pronomina personalia uttryckas som i semitiska språk
med suffix. Verbet har personbildning med prefigerade
pronomina, men tempora uttryckas blott med
fristående adverb. – Jfr, utom den vid art. Malajiska
rasen och Melanesiska anförda literaturen, Waitz
»Anthropologie der naturvölker», bd 5 och 6,
F. Müller: »Allgemeine ethnographie» (1879),
och Meyner: »La papouasie» (1882), samt Hasselt:
»Beknopte spraakkunst d. noefoorsche taal» och
»Holl.-noefoorsch en noef.-hollandsch woordenboek»
(1876). H. A.
Papuasien (Papouasie) l. endast Papúa, stundom
förekommande namn för Nya Guinea.
Papula, papel, med., en form af utslag på huden,
bestående i en upphöjd fläck, hvilken antingen,
såsom i vissa utslag (lichen och prurigo),
qvarstår i denna form eller öfvergår till blåsa,
såsom i andra former. I förra fallet kallas utslaget
»papulöst». I senare fallet är papeln blott ett kort
genomgångsstadium för ett vesikulöst eller pustulöst
utslag. F. B.
Papyrograf (af papyrus, se d. o., och Grek. grafein,
skrifva), ett slags i England uppfunnen hektograf
(se d. o.).
Papyros (-rå’ss; R. papirosa, af Lat. papyrus,
papper), det från ryskan lånade namnet på cigarrett.
Papyrus Willd.. bot., ett växtslägte, hörande
till halfgräsen, nat. fam. Cyperaceae S:t Hil.,
kl. Triandria L. Slägtets mest ryktbara art är
P. antiquorum W. (Cyperus papyrus L.), som ännu växer
ymnigt, sedan Plinius’ dagar, vid Siracusa å Sicilien
och möjligen finnes i Syrien. I Egypten, der detta
ståtliga halfgräs, som kunde nå en höjd af mer än 8
m., i Nildeltat under forntiden odlades i stor skala,
är det länge sedan utdödt. Det lemnade råämnet till
beredandet af s. k. »papyrus» (Grek. papyros),
eller det skrifmaterial, som i Egypten begagnades
liksom nutidens papper (se d. o.). Af det ganska
tjocka stråets inre bark tillverkades i särskilda
fabriker det värderika skrifmaterialet, genom att
man medelst ett slags lim sammanfäste papyrusremsorna
till så att säga blad af större eller mindre bredd och
längd samt sedan hårdt pressade dem, så att de blefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
