Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Pantsjatantra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en säker vägvisare för den törstige resanden,
om han gifver akt på henne, då hon åtminstone
en gång dagligen i små skaror begifver sig till
vattensamlingar. – c) De långstjertade papegojorna
sakna likaledes tofs på hufvudet och hafva synnerligen
korta tarser samt igenkännas med lätthet på sin
långa, kilformiga eller graderade stjert Nästan
hälften af familjens alla arter hör till denna
underfamilj, som är utbredd i de fyra ofvan nämnda
verldsdelarna, talrikast i Syd-Amerika, Australien
och på Stilla hafvets öar. Araraerna, Sittace,
skilja sig från alla andra papegojor genom den
mycket starka och utomordentligt stora, från sidorna
starkt sammantryckta, ofvantill starkt krökta, med
stor, öfverhängande hake försedda näbben och de nakna
ställena frampå hufvudet. Arterna af detta slägte
kunna åstadkomma ett ännu mera bedöfvande larm än
andra papegojor, och makarnas inbördes tillgifvenhet
är mera utpräglad än hos alla andra inom familjen
(se vidare Ara). – Karolina-perikitten
l. karolina-papegojan, Conurus carolinensis, är den
enda i Nord-Amerika förekommande arten och har fått
namn efter en del af sitt utbredningsområde. Hon är
mörkt gräsgrön, undertill gulaktigare, på skuldror,
vingar och delvis på hufvudet orangerödaktig. Hon
är ovanligt sällskaplig och låter ej ens af
upprepade skott förmå sig att öfvergifva sårade
kamrater. Nätterna tillbringa dessa papegojor i
trädhål, der ofta tjogtals med klorna och näbben
hänga sig fast vid väggarna. – Ädelpapegojorna,
Palaeornis, bebo hufvudsakligen södra Asien.
 |
| |
Vingarna äro och spetsiga, stjerten starkt
graderad. Bladgrönt är den förherskande färgen
hos fjäderdrägten. Af Alexander den stores
fältherre Onesikritos fördes halsbandpapegojan,
P. torquatus, till Grekland. Hon igenkännes på
ett rosenrödt band på halsen, en svart strimma på
strupen samt en himmelsblå fläck på halsens sidor
och kinden. Denna art föredrager odlade trakter
och söker således rent af menniskans sällskap. –
d) De rosella-lika papegojorna hafva lång, starkt
graderad stjert, längre och spensligare tarser,
ledigare rörelser på trädens grenar samt klar och
angenäm stämma. Rosellan, Platycercus eximius,
är brokig af skarlakansrödt, hvitt, svart, gult,
ljusgrönt, svartbrunt och blått samt hemma i Nya
Syd-Wales och på Tasmanien, der hon förekommer på
öppna trakter och vägar. På marken rör rosellan sig
nästan lika vigt som finkarna, och hon flyger med
snabba vingslag. Arten är mycket vanlig som
burfogel. – Detta gäller äfven om vattrade sångpapegojan,
Melopsittacus undulatus, som har graderad stjert
med mycket långa midtpennor. Hon är till stor del
gräsgrön, men svafvelgul, med fyra blå sidofläckar,
på framhufvudet, försedd med fina, svarta tvärlinier
ofvanpå hufvudet och halsen äfvensom på skuldror
och vingtäckare samt hufvudsakligen blåaktig på
stjerten. I ofantliga skaror bebor denna art, som
blir 22 cm. lång, Australiens inre grässlätter. Hon
flyger synnerligen snabbt och går jämförelsevis
väl på marken. I tusental bringas sångpapegojorna
till Europa, emedan de äro ytterst förnöjsamma (i
fångenskap underhållas de godt med hirs, kanarie-
och hampfrö samt grönsaker, hvarjämte de dricka
mycket litet), hafva ett mycket behagligt qvitter
och fortplanta sig i fångenskapen till och med flere
gånger årligen. – Jordpapegojan, Pezoporus formosus,
är hemma i södra Australien och på Tasmanien, der
hon förekommer på ofruktbara, sandiga ställen eller
på kärrmarker. Hon lefver ensam eller parvis, löper
snabbt och uthålligt i gräset som en snäppa samt
trycker som en hönsfogel för hund. Denna papegojas
kött anses bättre än snäppornas och liknar vaktelns. –
e) Ugglepapegojorna hafva korta, rundade vingar och
ansigtet så att säga boslöjadt af långa, borstlika,
utstående fjädrar samt förete i åtskilligt en viss
likhet med ugglorna. Kakapon l. ugglepapegojan,
Stringops habroptilus, blir 55 cm. lång samt är
ofvan olivgrön, med fjädrarna på den svarta rotdelen
tecknade med breda, olivgulaktiga tvärband och
skaftfläckar, undertill grönaktigt olivgul, med smala,
mörkbruna tvärband; ansigtsslöjan är halmgul. Arten
är hemma på Nya Zeeland och har ej varit känd mer än
några få årtionden. Hon lefver under trädrötter och
klipphvalf samt för ett nattligt lefnadssätt. Dessa
foglars kött är utmärkt och särdeles eftersökt
af infödingarna, som förr prydde sig med deras
fjädrar och hufvud. Kakapon synes gå sin undergång
rätt fort till mötes, ty den har en svår fiende i
de af européerna införda hundarna, som till en god
del blifvit förvildade och i ögruppens nordliga del
nästan utrotat arten.
B) Till de rakkäkade papegojorna föras de arter,
som hafva underkäken rak, jämförelsevis smal
(ej bukig) och mera lång än hög. Denna afdelning
bildar en enda underfamilj, lorier l. penseltungade,
som hafva tungspetsen besatt med hår. Ärkelorin,
Domicella atricapilla, som finnes på Molukkerna, är
skarlakansröd, med pannan och skuldrorna djupt svarta,
kräfvan höggul, vingleden blå, med hvita fjäderkanter,
och vingarna för öfrigt mörkt gräsgröna. Arten lefver
af blommornas honingssaft och är i sitt hemland
en ytterst vanlig burfogel. – I Australiens och
Tasmaniens gummiträdskogar förekommer mångfärgade
lorin, Trichoglossus Novae Hollandiae, som är brokig af
blått, gräsgrönt, gult, rödt och svart. Sällskaplighet
är så utmärkande för denna och närmast beslägtade
arter, att tre till fyra sådana kunna lefva helt
fredligt tillhopa i samma träd. Australnegrerna pläga
göra sig prydnader af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfal/0364.html
