Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palmus, Lat., tvärhand, handsbredd; fornromerskt
längdmått, som motsvarade 0,074 m. Tre gånger större
var palmus major = 0,222 m. – Längdmåttet palmo
har länge bibehållit sig i romanska land, vexlande
efter olika trakter; det har t. ex. i Spanien räknats
till 0,209 m. (s. k. »stor palmo»), i Nizza till
0,201 m. – Af samma härledning är måttet palm,
som i Holland är = 0,094 m., i England 0,076 m. Den
svenska palmen, som nyttjades vid mätning af vidden af
master, timmer o. dyl. (måttet taget på ett bestämdt
afstånd från trädets storände), var = 4 verktum =
0,099 m. (»Underrättelser till 1818 års Tulltaxa»).
Palmvax. Se Ceroxylon andicola och Corypha.
Palmvin kallas en af vissa palmers sockerhaltiga
saft (malajernas toddy) genom jäsning beredd
rusdryck, som hos olika folkslag är känd under olika
namn, såsom malafou, hos Kongonegrerna, cogal i
Central-Amerika o. s. v. Jfr Borassus, Mauritia, Nipa.
O. T. S.
Palmyra (»palmstaden»), Syr. Tadmor, stad i en
oas i den syriska öcknen midt emellan Damaskus
och Eufrat, skall hafva blifvit anlagdt af konung
Salomo med bestämmelse att utgöra karavanstation på
vägen mellan Medelhafvet och Eufrats område. Men
först ungefär samtidigt med romarnas eröfringar
i Syrien tyckes den hafva kommit till verklig
blomstring (1:sta årh. f. Kr.). Samhället var icke
till fullo införlifvadt med det romerska väldet,
utan stod i ett slags lydnadsförhållande till Rom,
för hvilket det utgjorde en utpost mot parterna. En
inhemsk styresman, hvilken tillika tjenstgjorde
såsom kejserlig prokurator, hade högsta ledningen
af folkets angelägenheter. Språket var syriskt (se
Palmyrenska språket), och P:s område bildade ett
eget tulldistrikt. – Karavanhandeln gaf staden dess
betydelse och förblef källan till dess välstånd; dock
synes man jämväl hafva försökt att odla jorden med
tillhjelp af vattenledningar. P:s korta storhetstid
inföll under senare hälften af 200-talet. Då kejsar
Valerianus i slutet af år 259 eller början af 260
blef tillfångatagen af perserna och desse derefter
öfversvämmade Syrien och Mindre Asien, sökte P:s
herskare Odenathus att uppehålla efterträdaren
Gallienus’ makt och blef derför af honom belönad med
värdigheten af »imperator» i Orienten. Han kämpade
med kraft och framgång mot perserna. Ställningen
till de romerske kejsarna var ej fullt klar; till
namnet skulle Odenathus vara ställföreträdare för
kejsaren, men i verkligheten blef han ett slags
medkejsare. Tydligare framträdde den palmyrenska
herskarefamiljens anspråk efter Odenathus’ mord
(omkr. 270), då hans sköna, kloka och kraftfulla maka,
Zenobia, tog regeringen för sin unge son. Hon
utsträckte sitt välde öfver Mindre Asien och Egypten,
men blef snart anfallen af kejsar Aurelianus, som ej
längre ville fördraga P:s ställning såsom en stat
i staten. Besegrad vid Emesa (272) och instängd i
P., sökte hon fly, men blef tillfångatagen jämte
sin son. Hon gick 274, fjättrad i gyllne kedjor,
i Aurelianus’ triumftåg framför
segrarens vagn, men behandlades sedermera
mildt. Enligt Athanasius tillhörde Zenobia den
judiska bekännelsen. P. hade, innan Aurelianus hann
fram till Rom, gjort uppror, men kejsaren vände om
och förstörde i grund staden (273), som under den
senaste tiden hade smyckats med härliga byggnadsverk,
bland hvilka särskildt märktes ett åt solguden
helgadt tempel. Kejsar Justinianus (527–565) sökte
återupprätta staden, men den förföll snart och är nu
en arabisk by, som har betydelse endast genom sina
storartade ruiner. R. Tdh.
Palmyra-palm. Se Borassus.
Palmyrenska språket, ett endast genom de inskrifter,
som talrikt pryda Palmyras praktfulla fornlemningar,
kändt språk, tillhör de sydvestliga eller
s. k. palestinska dialekterna af det arameiska
språket (se d. o.). Inskrifterna, hvilka ofta nog
äro affattade både på palmyrenska och grekiska,
blefvo bekanta först genom Wood’s »The ruins
of Palmyra» (1753). Sedan dess hafva ständigt
nya inskrifter upptäckts, hvilka publicerats och
tolkats af Levy, Mordtmann, Nöldeke och Sachau i
»Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.» samt af grefve
de Vogüé (i »Syrie centrale», 1868 o. ff.). Den
största samlingen af palmyrenska inskrifter, hvilka
alla äro skrifna med ett särskildt, ålderdomligt
alfabet, finnes i Eutings »Corpus inscript. semitic.»
II och omfattar tiden från 9 f. Kr. till 270 e. Kr. De
flesta inskrifterna äro korta, enformiga och af
ringa historiskt värde, men år 1882 upptäckte furst
Lazarev i Palmyra en af de största och vigtigaste
semitiska inskrifter, som någonsin funnits. Dess
palmyrensk-grekiska text, offentliggjord och
öfversatt af de Vogüé (i »Journ. asiat.» 1883),
innehåller en utförlig kungörelse af Palmyras senat,
daterad 18 Nisân 448 (seleuc. aera, = d. 18 April
137 e. Kr.), rörande tull- och skatteuppbörden, och
kastar ett nytt ljus öfver de sociala förhållandena
i Roms orientaliska provinser. Det nyaste betydande
fyndet af inskrifter har gjorts af nuv. svensk-norske
vicekonsuln i Beirut, Löytved (1885), och tolkats af
Schröder i ofvannämnda »Zeitschrift». H. A.
Palnatoke, dansk sagohjelte, var en höfding på
Fyen. Han uppfostrade Harald Blåtands son Sven
Tveskägg och eggade i sin ifver för den gamla
hedendomen denne till strid mot fadern, som stupade
för P:s hand omkr. 986. P. drog derefter till
Jomsborg, gaf lagar åt vikingasamfundet derstädes och
dog kort derpå. Så förtäljer Jomsvikingasagan. Denne
P. är hjelten, i Öhlenschlägers sorgspel
»Palnatoke». – Andra sagor, anförda af Saxo, om en
utmärkt skytt vid namn Toke, hans strid med konungen
och hans nedskjutande medelst pilskott af ett äpple
från sonens hufvud samt hans skidlöpning utför en
bergbrant återfinnas i något afvikande gestalt hos
andra germanska folk (England, Holstein) och ligga
till grund äfven för sagan om Vilhelm Tell. Jfr
F. Schiern: »Et nordisk sägns vandringer» (1840).
E. Ebg.
Palne Eriksson. Se Helgeandsholms beslut.
Palomino y Velasco, Don Antonio, spansk målare
och författare, f. 1653, d. 1726, idkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
