Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palestrina, Giovanni Pierluigi da - Palestro, by uti italienska provinsen Pavia - Palett, den skifva, på hvilken målaren vid sitt arbete upplägger sina färger - Paletå, mans-ytterrock, som är vid omkring lifvet - Paley, William - Pálffy, förnäm ungersk slägt - Pálffy, Béla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkligt värdig stämning. Försöket uppdrogs åt P., som
skref tre mässor och i synnerhet med den sista, kallad
Missa Papce Marcelli (efter hans gynnare Marcellus
II), vann en så fullständig triumf, att från dess
uppförande (1565) den polyfona musiken för alltid
var räddad åt kyrkan. P:s lön blef utnämningen till
»maestro compositore» i påfliga kapellet. Sixtus V:s
önskan att göra P. äfven till kapellmästare derstädes
strandade på kapellsångarnas fördomar och ovilja. I
stället återtog P. (1571) kapellmästarebefattningen
vid Peterskyrkan, hvarjämte han var verksam såsom
kompositör för den helige Filippo Neris »oratorio»,
konsertmästare hos furst Buoncompagni och lärare i
den af Nanini stiftade musikskolan. 1576 uppdrogs åt
honom af Gregorius XIII att revidera den gregorianska
koralsången. Smärtan öfver sin hustrus död (1580)
uttryckte P. i en gripande motett: Super flumina
Babylonis. Ständigt skapande alltmer högstämda verk,
var han outtröttligt arbetsam ända till sin död,
d. 2 Febr. 1594. Hans grafsten i Peterskyrkan
bär inskriften »Musicae princeps». – Utom förut
nämnda och andra arbeten uppföras ännu i Rom på
bestämda festdagar, i synnerhet under påskveckan,
hans glänsande mässa Assumpta est Maria, det
sublima offertoriet Fratres ego enim accepi,
den mästerliga motetten Surge illuminare Jerusalem
och det tvåchöriga Stabat mater. P. har skrifvit
saker både i enklaste harmoniska stil, såsom hans
improperier, litanior och lamentationer, och
i den mest konstfulla kontrapunktik, såsom flere
mässor, offertorier och hymner. Hans ställning i
musikhistorien är ock en dubbel: han både förebådar
en ny tid och afslutar en äldre, mest dock det
senare. Han egde nederländarnas hela satskonst,
men tillade intet nytt deri; hans framsteg var mera
ett estetiskt än ett tekniskt. De lärda kanoniska
stämflätningarna, som för nederländska skolorna
väsentligen varit mål, gjorde P. till blott medel,
nämligen för skönheten och uttrycket, och få hafva
såsom han förstått »konsten att dölja konsten»
(ars artem celandi). Man har sagt, att om Okeghem
sammanfogat kontrapunktikens torra ben till ett
systematiskt skelett och Josquin beklädt detsamma med
kött, så har P. i denna formfulländade kropp ingjutit
lif och anda. – En värdig samlingsupplaga af P:s verk
började 1862 utgifvas af Breitkopf & Härtel och är
ännu icke afslutad. Band 1–3 redigerades af de Witt,
4–6-af Franz Espagne; efter den senares död öfvertogs
redaktionen af Haberl. Breitkopf & Härtels prospekt
uppvisar 93 mässor och 179 motetter. Dertill komma i
äldre tryck en bok lamentationer, en bok Hymni totius
anni, en bok offertorier, två böcker Magnificat, två
böcker litanior, två böcker Madrigali spirituali,
en samling vesperpsalmer och ytterligare tre böcker
madrigaler. Manuskript till otryckta mässor, motetter
m. m. finnas på biblioteken i Sixtinska kapellet,
Vatikanen, Lateranen, Oratorio, S. Maria Maggiore och
Collegium romanum. Af nyare samlare hafva Alfieri,
Bellermann, Proske, Commer, Choron, Rochlitz, Tucher,
Wiriterfeld m. fl. utgifvit flere
eller färre stycken af P. En förträfflig biografi
öfver P. är skrifven af Baini (1828) samt öfversatt
på tyska af Kandler och Kiesewetter (1834).
A. L.
Palestro, by uti italienska provinsen Pavia, på
venstra stranden af Sesia, bekant genom den strid,
i hvilken italienska divisionen Cialdini d. 30 och
31 Maj 1859 kastade tillbaka österrikiska divisionen
Zobel.
Palett (Fr. palette, af Lat. pala, platt trästycke,
spade), den skifva, på hvilken målaren vid sitt
arbete upplägger sina färger. Paletten är vanligen
af oval form, någon gång äfven rektangulär. För
att kunna hållas med handen är den försedd med ett
hål för tummen och en deremot svarande inskärning
i nedre kanten. Den förfärdigas af trä (valnöt,
päron) för oljemålning, af porslin för aqvarell-
och gouachemålning.
Paletå (Fr. paletot, af Holl. paltsrok, grof
klädesrock, af palster, pilgrim, och rok, klädnad),
mans-ytterrock, som är vid omkring lifvet.
Paley [peli], William, engelsk teolog af
latitudinarisk riktning, f. 1743, tjenstgjorde som
universitetslärare i Cambridge 1767–76, beklädde
sedan flere presterliga befattningar i den engelska
episkopalkyrkan och dog 1805. Han betraktas såsom
den främste bland de apologeter, hvilka gent emot
den engelska deismen och dess upphöjande af den
naturliga religionen till norm och regel för all
positiv religion sökte med stöd af historiska
grunder, företrädesvis med utgångspunkt från
underverken, Kristi uppståndelse eller profetiorna,
ådagalägga uppenbarelsens nödvändighet, sanning
och möjlighet. P:s förnämsta apologetiska arbete
Evidences of christianity (1794: »Bevis för
kristendomens sanning», 1852), hvari han följer
en historisk metod, har allt intill nyaste tider
legat till grund för den teologiska undervisningen
i Cambridge. Hans Principles of moral and political
philosophy (1785), der han ställer sig på empirismens
ståndpunkt och bygger moralen på utilismens grund,
användes ock såsom lärobok vid det akademiska
studiet. I sina Horae paulinae (1790) söker han
ådagalägga Apostla-gerningamas trovärdighet och
de paulinska brefvens äkthet genom att jämföra dem
med hvarandra. P:s sista arbete var hans Natural
theology (1802), deri han på ett populärt sätt
genomfört det teleologiska beviset för Guds existens.
H. W. T.
Pálffy [palfi], förnäm ungersk slägt, som skrifver
sig till sin besittning Erdöd, räknar sin uppkomst
hufvudsakligen från Miklós P. (f. 1552, d. 1600),
hvilken var styresman på Ungerns vigtigaste
försvarspunkter mot turkarna och 1598 från dessa
återtog fästningen Raab. Hans afkomlingar uppnådde
de högsta ämbeten och hedersposter, och en gren af
ätten erhöll 1807 furstlig värdighet.
Pálffy [palfi], Béla, ungersk författare, f. 1821,
uppträdde först med romanerna Egy magyar millionair
(1845) och A fekete könyv (Svarta boken, 1846),
utgaf 1848 det i republikansk anda skötta dagbladet
»Március
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
