Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palankin ... - Palén, Erik Johan af - Palencia. 1. Provins i spanska landskapet Gamla Kastilien - Palencia. 2. Hufvudstad i nämnda provins - Palenque, San Domingo de P., indianby i mejikanska staten Chiapas - Paleobotanik. Se Paleontologi - Paleofytologi. Se Paleontologi - Paleografi är den till vetenskap utbildade kännedomen om det i forntiden brukliga skrifsättet såsom medel för fornskrifters läsande och tolkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Musi, 75 km. från mynningen, i en sumpig, för
öfversvämningar utsatt trakt, till följd hvaraf husen
äro byggda antingen på höga pålar eller i sjelfva
strömmen på flottar, hvilka höja och sänka sig med
floden. Innevånareantalet uppgår till omkr. 50,000,
deraf omkr. 200 européer. Liflig handel.
Palén, Erik Johan af, jurist, föddes d. 15 Maj 1716,
under det att hans föräldrar voro stadda på flykt för
ryssarna i Finland. Han studerade i Åbo, inskrefs
1737 i Åbo hofrätt och 1738 i K. M:ts kansli, blef
1757 protokollssekreterare, fick 1762 lagmans titel
och blef 1766 lagman i Norrfinne lagsaga. I Nov. 1770
adlades han med namnet af P. (han hette förut
Paléen). Död i Stockholm d. 6 Sept. 1788. Sin egentliga
ryktbarhet har P. förvärfvat såsom sekreterare
i bondeståndet vid riksdagarna 1755–56,
1760–62 och 1769–70, då han troget gick hattpartiets
ärenden. Under den förstnämnda riksdagen ådrog han
sig mycken ovilja hos en del af bondeståndet, som
var gynsamt stämd för hofvets planer på en ökad makt,
och d. 29 Nov. 1755 anklagades både han och talmannen
(Olof Håkansson) för att genom förfalskning hafva
åstadkommit ett ståndets beslut, som gaf hattrådet
rätt i dess tvister med konungen, öfverföllos och
skulle antagligen blifvit utkastade ur ståndet, om
ej en medlem deraf för en stund stillat oväsendet
genom att taga upp en psalm och de andre talmännen
trädt emellan. Egendomligt nog kom P. att bidraga
till hattarnas fall vid riksdagen 1771–72. Såsom icke
adelsman blef han nämligen d. 1 Maj 1770 af hattrådet
utesluten från förslaget till v. president i Åbo
hofrätt, och detta föranledde inom de ofrälse stånden
en sådan ovilja, att mössorna bland dem erhöllo
pluralitet vid valen till den följande riksdagen.
S. B.
Palencia. 1. Provins i spanska landskapet Gamla
Kastilien, omgifves af provinserna Santander,
Burgos, Valladolid och Leon. Areal 8,097 qvkm.
180,785 innev. (1877). – 2. Hufvudstad i nämnda
provins, vid Pisuergas biflod Carrion, jernvägarna
från Asturien och Galicien till Valladolid samt nära
kastiliska kanalen. 14,505 innev. (1877). P. är en
mycket gammal stad, af romarna kallad Pallantia,
och till en del omgifven af väl bibehållna
murar. Biskopssäte. Förnämsta industrigrenen är
tillverkning af ylleväfnader. Ett af Alfons IX
derstädes 1208 inrättadt universitet, det första i
Spanien, flyttades 1239 till Salamanca.
Palenque [-le’nke], San Domingo de P., indianby i
mejikauska staten Chiapas, nära Yucatans gräns,
vid floden Micol, bekant genom de 13 km. derifrån
belägna ruinerna, hvilka höra till de vigtigaste
och mest storartade byggnadsminnena från den
amerikanska forntiden. De hafva ett omfång af 20–30
km. och bestå af ett antal mer eller mindre väl
bibehållna byggnader, i hvilka man urskiljer tempel,
fästningsverk, pyramider, broar, vattenledningar och
boningshus. Märkligast är en regelbunden fyrkantig
plats af 90 m. bredd och 420 m. längd, i hvars midt
reser sig den omkr. 100 m. långa
och 10 m. breda hufvudbyggnaden, hvars inre består
af många, blott 3–4 m. breda kamrar. Tornet, som
uppstiger i midten af densamma till omkr. 24
m. höjd, består af fyra våningar. Väggarna äro
merendels smyckade med basreliefer och målningar
samt öfverdragna med stuck; de påminna om indernas
buddhistiska framställningar. Ruinerna upptäcktes
1750 af spaniorerna, undersöktes efter 1787 genom
spanska regeringens försorg och hafva beskrifvits af
flere resande, såsom Cabrera, Dupaix, Catherwood,
lord Kingsborough, Waldeck och Stephens.
Paleobotanik. Se Paleontologi.
Paleofytologi. Se Paleontologi.
Paleografi (af Grek. palaios, forntida, ock grafein,
skrifva) är den till vetenskap utbildade: kännedomen
om det i forntiden brukliga skrifsättet såsom medel
för fornskrifters läsande och tolkande. Paleografien
står således i nära beröring och sammanfaller delvis
å ena sidan med epigrafik och å andra sidan med
diplomatik. Hufvudsakligen är dock paleografien att
betrakta såsom en filologiens hjelpvetenskap för
tillgodogörandet af de från medeltiden härrörande
handskrifter, i hvilka de forntida (särskildt de
grekiske och latinske) författarnas skrifter äro för
oss tillgängliga, offentliga handlingar m. m. Denna
vetenskap bör så fullständigt som möjligt taga i
betraktande alla de omständigheter, hvilka på något
sätt medverkat vid dessa handskrifters åstadkommande,
såsom skrifmaterialet, under olika tider brukliga
skrifsätt, bokstafsformer, förkortningar och de
slutsatser, som från dessa eller andra tecken
kunna dragas rörande handskrifternas ålder,
deras senare öden, efteråt gjorda ändringar och
rättelser i texten o. s. v. Den första vetenskapliga
framställningen af paleografiea är utgifven af
Montfaucon: »Palaeographia graeca» (1708). Bland
nyare arbeten må nämnas Champollion-Figeac och
Silvestre: »Paléogra-phie universelle» (1839–41),
Wattenbach: »Anleitung zur griechischen palaeographie»
(2:dra uppl. 1877), »Anleitung zur lateinischen
palaeographie» (3:dje uppl. 1878), »Exempla
codicum graecorum» (1878) och »Das schriftwesen im
mittelalter» (2:dra uppl. 1875), Zangenmeister och
Wattenbach: »Exempla codicum latinorum» (1876, 79),
Gardthausen: »Griechische palaeographie» (1879),
slutligen det under utgifning varande stora
praktverket af Chatelain: »Paléographie des
classiques latins» (1884 o. f.).
Den egentliga medeltidspaleografien, hvars material
icke endast är bokhandskrifter, utan äfven bref
och urkunder, har utvecklat sig som en del af
diplomatiken, urkundsläran. Den bristfällighet, som
i allmänhet utmärkte medeltidens kansliväsende och
bokföring, i synnerhet de verldsliga myndigheternas,
gynnade i hög grad förfalskningar utaf urkunder,
och många sådana lyckades vinna tilltro, då medel
att pröfva äktheten saknades. Det gällde icke minst,
fast ingalunda uteslutande, i fråga om de kyrkliga
institutionerna, och mångfaldiga tvister framkallades
häraf, då de vigtigaste intressen kunde bero på en
urkunds äkthet. Humanismens kritik gjorde sig gällande
äfven på detta område,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
