Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Oxenstierna, Johan Gabriel - 18. Oxenstierna, Göran Ludvig - 19. Oxenstierna, Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är», yttrar han, »en skald, mindre kraftig och djup,
än mild och öm; behagfull, men äfven behaglysten
och gerna ståtande; ofta qvick, oftare sentimental
och halfmelankoliskt glädtig; lysande, ett slags
briljanterad Creutz, med yppigare färgor, men
(merendels) vekare ton och undulerande konturer; mera
målare, än uppfinnare; mera kolorist, än tecknare;
rikare på känslor och bildspel, än på tankar och
fasta former.» Hans skaldskap är väsentligen bildadt
efter franska mönster, utan att uteslutande hvila på
dem. Hans dagböcker vederlägga fullkomligt påståendet
att O. ej skulle egt förtrolighet med den antika,
åtminstone den romerska vitterheten, och äfven i
Englands och Italiens literatur var han hemmastadd,
såsom hans båda ofvannämnda tolkningar visa. Hans
långvariga, från barndomen förvärfvade vana att
begagna franska språket i tal och skrift efterlemnade
emellertid starka spår af gallicismer i hans svenska,
vare sig han uttrycker sig på vers eller prosa. Detta
gör, att han, trots sin obestridliga lätthet,
sin musikaliska och fint utmejslade versbildning,
sin flytande prosa, mer än de flesta gustavianska
författare förefaller nutiden föråldrad och något
främmande. – O:s största och berömdaste dikter äro
Dagens stunder och Skördarne, båda tillhörande den,
enligt nu gällande konstteorier, något tvetydiga art
af poesi, som fått namn af »beskrifvande» och utgjorde
en af 1700-talets älsklingsformer. Såsom de yppersta
delarna anses i det förra målningen af soluppgången
i första samt af nattens inbrytande i tredje och
hela fjerde sången, »Natten», ett mästerstycke,
som i bildernas allvar, språkets högtidliga majestät
och känslornas innerlighet kan täfla med det bästa
i sin art. – Skördarne, hvarpå skalden arbetat redan
i Wien och alltsedan vistelsen der, och med hvilken
dikt han ville träda »i spåren af Georgikernas skald
och dess efterföljare i England och Frankrike»,
utkom 1796. Skaldestycket afdelas i nio sånger och
tillegnades Gyllenborg, till hvars dikt »Årstiderna»
det är en efterföljare. Den kan, enligt hvad redan
Tegnér anmärkt, närmast betecknas såsom en stor
beskrifvande idyll, med sträfvan efter särskildt
svensk hållning. Skaldens afsigt är ingalunda att
lemna en lärodikt i vanlig mening. »Ämnad att röra
snarare än undervisa, talar skaldekonsten för hjertat
mer än för kunskapen och målar naturens känslor mer
än dess lagar», yttrar han sjelf i förordet. Såsom
svagheter har man anmärkt den benägenhet för
grannlåt, som stundom framträder i beskrifningarna,
den ej sällan veka, nästan sentimentala tonen samt
de uppträdande personernas episodiska och flyktiga
teckning. Öfver hufvud voro skildringen af menniskan
och en djupare själsanalys ej O:s sak. Bland de
flere delar, som blifvit framhållna i denna dikt, må
nämnas den hänförande hyllningen åt Skenäs, skaldens
barndomshem. – Af de smärre allvarliga dikterna
böra ihågkommas i synnerhet Hoppet, som dock var
lyckligare i sin ursprungliga, ej af filosoferande
nedtyngda lydelse, och Oskuldens religion. I några
andra skattar O. väl mycket åt samtidens böjelse för
allegori och personifikation af
abstrakta begrepp: så i Ödet och Ode öfver konung
Gustaf Adolfs död. Helt och hållet barn af sin tid
är han i sina »poésies fugitives», poetiska bref
och skämtverser, der han rör sig med stort naturligt
behag, fyndighet och qvickhet samt utvecklar mycken
ledighet och elegans i uttrycket. Sitt mästerstycke
och ett af hela den gustavianska tidens yppersta
verk af denna art har O. lemnat i Disa, skaldebref
(1795), en behagfull och fint skalkaktig dikt i
den franska »contens» stil, der, enligt Tegnérs
träffande bild, man tror sig se poesiens gratie,
som med skälmska blickar och grop i kinden dansar
personligen framför en. En helt annan ton råder
i brefvet till Adolf Ludv. Hamilton (1794), der
skalden tager den gustavianska tiden i försvar
och med hänförelse skildrar lifvet inom hofvets
kretsar under tjusarekonungens glansdagar. Hans
epigram äro merendels qvicka och nästan alltid
oförargliga. – Som dramatiker har O. efterlemnat
endast tillfällighetsstycken, af värde blott för den
stund de voro ämnade att försköna. Det lustigaste och
mest utarbetade af dem är prologen Poeten i Mariefred
(1783). Äfven i egenskap af minnestalare är O.,
trots sin alsterrikedom, mindre framstående. Ur
O:s på franska skrifna dagböcker 1766–68 meddelas
utdrag i O. Eneroths uppsats »Några drag ur skalden
Oxenstiernas ungdomshistoria» (»Litteratur och konst»,
2:dra saml., 1876). Hans Dagboksanteckningar åren
1769–71, som äfven innehålla många af O:s tidigaste
dikter, utgåfvos 1881 af G. Stjernström. – Jfr
Tegnér, Inträdestal 1819 (Sv. akad:s handlingar,
del 9), Atterbom, »Sv. siare och skalder» (del 3),
Malmström, »Grunddragen af sv. vitterhetens hist.»
(del 2), C. D. af Wirsén, »Minne af Riksmarskalken
grefve J. G. Oxenstierna» (Sv. akad:s handlingar,
del 69, 1885) och Ljunggren, »Sv. vitterhetens
häfder efter Gustaf III:s död» (del 2).
-rn.
18. Oxenstierna, Göran Ludvig, grefve,
vitter författare, den föregåendes broder,
föddes d. 4 Juli 1756, ingick 1774 på den
militära banan, der han omsider hann till major vid
Österbottens regemente, och sårades svårt i 1789
års fälttåg. Han erhöll afsked 1793 och afled i
Stockholm d. 1 Okt. 1804. O. är bekant genom
Lefvernes-beskrifningar öfver . . . M. Stenbock
och . . . hertigen af Villars, hvilken skrift 1790
vann Svenska akademiens s. k. »Plutark-pris»
(jämförl. med »stora priset») och finnes
intagen i nämnda akad:s »Handl. ifrån 1786», 3:dje
del.; han utgaf vidare en öfversättning
af R. M. Roches »Klosterbarnen» (3 del., 1802).
-rn.
C) Grefliga ätten O. af Södermöre.
19. Oxenstierna, Axel Gustafsson, grefve af
Södermöre, friherre till Kimito, herre till
Fiholm och Tidö, rikskansler, Sveriges störste
statsman, son af O. 11, föddes d. 16 Juni 1583 på
Fånö i Upland. Jämte sina bröder mottog han sin
tidigare undervisning af Isak Rothovius (död som
biskop i Åbo) och skickades efter faderns död, 1597,
jämte bröderna utrikes under Rothovius’ ledning
för att fullborda studierna vid den lutherska
protestantismens förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
