Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxbär, bot. - Oxdjupet. Se Kodjupet och Oskar Fredriksborg - Oxe. 1) Namn på hannarna inom nötkreaturslägtet, Bos - Oxe. 2) Kollektivnamn på arterna inom samma slägte - Oxe. 3) Namn på hannen af elg, ren och hjort samt på utskuren hanne af nötkreaturet, Bos taurus - Oxe, dansk adelsslägt - Oxe. 1. Torben O. - Oxe. 2. Peder O. - Oxel, Sorbus scandica L., bot., är ett i södra och mellersta Sverige samt upp till Medelpad å ängar och löfbackar, vanligen nära menniskoboningar, förekommande, stundom ganska högt och groft träd - Oxelgren, Magnus - Oxeltand. Se Tänder - Oxelösund, hamnplats på Södermanlands södra kust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxbär (förkortn. af oxelbär), bot., benämnas i
folkspråket frukterna af Mespilius cotoneaster. De
likna oxelbären, äro stora som små ärter, rödbruna
eller svartaktiga och något köttiga samt hafva en
sötaktigt kärf smak. O. T. S.
Oxdjupet. Se Kodjupet och Oskar Fredriksborg.
Oxe. 1) Namn på hannarna inom nötkreaturslägtet,
Bos. – 2) Kollektivnamn på arterna inom samma
slägte äfvensom inom myskoxslägtet, Ovibos. –
3) Namn på hannen af elg, ren och hjort samt
på utskuren hanne af nötkreaturet, Bos taurus.
C. R. S.
Oxe [åkse], dansk adelsslägt, anses härstamma
från Franken och omnämnes första gången på
1300-talet. 1. Torben O., son af riksrådet
Johan O. (d. omkr. 1490), född omkr. 1488, var
slottshöfvitsman i Köpenhamn och stod i dåligt
rykte hos sina samtida. År 1513 tilltalades han
för brefförfalskning och synes hafva försökt våld
mot konungens älskarinna Dyveke, då han såg sig
försmådd af henne. Då hon dött (sommaren 1517),
misstänktes O. också för att hafva förgiftat henne
(se härom Kristian II, sp. 10). Han afrättades d. 29
Nov. 1517. – 2. Peder O., son af den föregåendes
broder, riksrådet Johan O. (d. 1534), och
rikshovmästaren Mogens Gjöes dotter Mette, föddes
d. 7 Jan. 1520, blef riksråd 1552 och användes
vid flere diplomatiska beskickningar, men föll
1558 i onåd samt tog derpå afsked från rådet och
afsade sig sina län. Han instämdes derefter till en
herredag, hvarest Herluf Trolle å konungens vägnar
anklagade honom för underslef och ämbetsmissbruk
såsom länsherre. Då O. icke infann sig, dömdes
han frånvarande. Han reste derefter utomlands och
trädde i tjenst hos enkehertiginnan af Lothringen,
en dotter till Kristian II, och visade stor förmåga
såsom statsman. Derunder anklagades han i Danmark för
stämplingar, åsyftande att störta konung Fredrik II
till förmån för lothringska huset, hvarför alla hans
gods indrogos. (T. Lund har i »Historiske skitser»,
1876, sökt visa, att han verkligen hyst sådana
planer, men förstått att bortsopa alla misstänkta
spår.) I början af 1566 blef han emellertid, genom
bemedling af flere furstliga personer, hemkallad,
återfick sina gods och sitt ämbete som riksråd samt
blef. i Aug. 1567 rikshofmästare, det högsta ämbetet
i riket. Med utmärkt duglighet ledde han nu landets
både inre och yttre styrelse (bl. a. skaffade hans
reform af öresundstullen medel till förande af det
nordiska sjuårskriget och till utveckling af Danmarks
sjömakt). Han uppmuntrade äfven vetenskaperna,
befordrade Tyge Brahes astronomiska forskningar och
A. S. Vedels öfversättning af Saxo samt tog verksam
del i stiftandet af kommunitetet (se d. o.). På
sina gods införde han många förbättringar. Såsom
enskild person var han i hög grad vinningslysten,
envis i rättstvister och mycket myndig i sitt
väsende. Trots sin utomordentliga duglighet var han
derför föga sympatisk. O. dog d. 24 Okt. 1575. –
Med hans broder Albert utdog slägten O. år 1577.
E. Ebg.
Oxel, Sorbus scandica L., bot., är ett i södra och
mellersta Sverige samt upp till Medelpad å ängar
och löfbackar, vanligen nära menniskoboningar,
förekommande, stundom ganska högt och groft träd
med en vacker, utbredd krona. Bladen hafva korta,
hvitulliga skaft och äggrunda till bredt aflånga
skifvor, som äro flikigt inskurna, mot basen grundt
parklufna, under gråludna. De hvita, fembladiga
blommorna bilda en ganska tät, mångblommig qvast
med mer eller mindre hvitulliga skaft. Frukten är
en äpplefrukt (nat. fam. Pomaceae L.) med vanligen
2 rum, närmast omgifna af hinnaktiga fruktblad
och derutanför af en vid mognaden köttig, liksom
mjölig, något sött och kärft smakande massa. De
mogna frukterna, »oxelbären», äro aflångt rundade,
rödaktiga. Oxelns ved är ett fast och starkt
virke. Nära denna »svenska oxel» står den »finska
oxeln», »oxelrönnen», S. hybrida L., som vanligen
är mindre eller stundom endast en högväxt buske,
hvars blad hafva flikarna vid basen inskurna intill
medelnerven, så att denna del af bladet liknar ett
rönnblad. Frukten ar syrlig likasom hos rönnen. Den
finska oxeln är sålunda en form, som står mellan
oxeln och rönnen, skenbarligen en hybrid. Denna art
förekommer mest i kusttrakterna såväl på vestra som
östra sidan af Skandinaviska halfön. En tredje art,
»norsk oxel», S. aria L., tillhör Norges kusttrakter
upp till Trondhjem samt finnes å spridda orter
sällsynt i Sverige, mest i Bohus län. Dess blad
äro styfva, ofvan glänsande, under hvitludna,
å skifvans yttre del mot spetsen dubbelsågade och
svagt inskurna, å midten enkelsågade och mot basen
helbräddade. Frukterna (»bären») äro sötaktiga,
liknande den svenska oxelns. Dessa tre arter,
jämte rönnen (se d. o.), utgöra slagtet Sorbus L.
O. T. S.
Oxelgren, Magnus, prest, lärare, f. å Visingsö 1686,
blef 1703 student i Lund, der han 1714 utgaf ett par
disputationer De insula Visingiana. 1717 inskrefs han
som student i Upsala och blef 1718 pastorsadjunkt i
Klara församling i Stockholm, 1719 filos. magister
primus i Lund och 1720 presteståndets notarie,
1721 utnämndes han till filos. lektor på Visingsö,
hvars gymnasium han mycket upparbetade, och blef
1729 kyrkoherde i Skärstad af Vexiö stift. Han afled
der 1750, med rykte såsom »en af sitt stifts och
sin tids mest aktade och ansedde prestmän». Utom
nämnda disputationer och några predikningar utgaf
O. Rette grunden til otvifvelaktig visshet om
christendomens sanning (1735; ny uppl. 1746) samt
den lilla skriften Liknelsen om den sorgfälliga modren
(1741). -rn.
Oxeltand. Se Tänder.
Oxelösund, hamnplats på Södermanlands södra kust
med ändstation för Oxelösund–Flen–Vestmanlands
jernväg. I egentlig mening är O. det sund, som skiljer
fastlandet från Bjurhalsen m. fl. öar, och vid
hvilket lotsplatsen O. är belägen, men namnet har
i senare tid utsträckts till det vestligare, vid
Bredvik, belägna stationssamhället med dess utmärkta
hamn. Från denna, som har ett djup af 7 till 9 m.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
