Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 459-460 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ostrea ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

franar. Gälarna (»skägget») äro baktill sammanvuxna
med hvarandra och med manteln samt bilda en verklig
gälhåla. Ostronen sitta såsom utvuxna alltid fästa
vid bottnen eller derpå liggande föremål samt hafva
det venstra (undre) fastvuxna skalet större och
tjockare än det högra (öfre). De hemta sin föda ur
det vatten, som strömmar fram öfver dem, och införa
densamma genom en hvirfvelrörelse, åstadkommen genom
en mängd små cilier eller flimmerhår, med hvilka
manteln är besatt. Flere arter äro värderade såsom
födoämne för menniskan. Främsta rummet intager i detta
fall den såsom läckerhet ansedda vanliga ostran,
O. edulis L., som tillhör Atlanten och dertill
gränsande haf samt Medelhafvet och är den enda hos
oss förekommande arten. Vid svenska kusten förekomma
ostron i nämnvärdt antal blott i Bohus län ned till
trakten af Marstrand. Vid norska kusten gå de upp till
Nordre Trondhjems amt. I Danmark finnas ostron ända
ned till ön Anholt i Kattegatt och Horsensfjorden
på Jyllands östkust (fastän i mycket ringa antal)
samt omkring Skagen och i Limfjorden. I Stora Belt
och i Östersjön, der ostron, att döma af subfossila
bankar, i urtiden funnits, träffas de icke numera,
och upprepade försök att inplantera dem hafva städse
misslyckats. – Ostran synes för att fortplanta sig
och trifvas fordra vatten af omkr. 3 proc. salthalt,
men hon kan dock lefva i vatten af endast
1,7–1 proc. salthalt. Ostronen äro ömtåliga för köld och
uthärda blott några dagar en temperatur af O till -
1°. Kölden verkar förlamande på musklerna och främst
den nämnda flimmerrörelsen, hvilket gör, att djuret
ej kan hålla skalet fritt från slam eller skaffa sig
föda samt slutligen ej längre förmår sammanhålla
skalen. Ostronen förekomma talrikt tillsammans på
för dem lämpliga platser, »ostronbankar». Vissa
arter äro skildkönade, andra, såsom våra ostron,
samkönade, d. v. s. samma individ frambringar en
tid ägg, en annan tid sperma, dock ej på samma år,
och fortplantningen beror på att tillräckligt antal i
detta fall olika individer finnas på bankarna. Antalet
ägg är högst betydligt. Hos en utvuxen vanlig
östra beräknar man omkr. 1 mill. ägg, och somliga
forskare anse, att antalet väl kan beräknas till 2–5
mill. Hos våra ostron genomgår ynglet sina första
utvecklingsstadier i gälhålan och lemnar denna
vid en storlek af 0,15 till 0,18 mm. De äro då
försedda med två skal samt ett par med flimmerhår
försedda bihang, med hvilka de simma omkring. Huru

länge detta s. k. »svärmyngel» simmar omkring är
ej fullt utredt (kanske ungefär en vecka). Tiden
för ynglets framkomst, eller »svärmningstiden»,
synes vara beroende på temperaturen i vattnet och är
derför olika på olika platser. I allmänhet tyckes den
inträffa under Juni–Augusti. Efter svärmningstidens
slut sjunker ynglet till bottnen, och dess vidare
utveckling beror på, om detsamma då träffar tjenliga
platser att fästa sig på. Dessa platser måste vara
fria från små alger och fint slam. På de naturliga
bankarna fäster ynglet sig hälst på tomma skal af ostron
eller andra musslor. Bottnen får ej vara rörlig sand
eller fint slam (»slik»), emedan detta öfversvämmar
och fyller gälarna samt qväfver ostran. Ostronens
fortplantningsförmåga är ej så stor, som man af det
stora antalet ägg kan förmoda. Enligt Möbius kan man
beräkna, att omkr. 44 proc. af alla fullvuxna ostron
lemna svärmyngel. Men af hela det oerhörda antal
yngel, som 1,000 ostron frambringa, beräknar han,
att högst 421 komma till full utveckling. Ogynsam
väderlek under fortplantningstiden förorsakar
äfven, att tillgången på »svärmyngel» vissa år
är jämförelsevis obetydlig. Vid slutet af första
året hafva ostron en i medeltal en storlek af
omkr. 3 cm. Tillväxten går långsammare, ju äldre
de blifva. Vid en diameter af 9 cm., eller vid 7–10
års ålder, anses de fullvuxna och fullt säljbara. I
Medelhafvet räknar man flere arter, af hvilka dock
blott en på djupt vatten lefvande art, O. cochlear,
torde vara en verkligt skild art. I Svarta hafvet
finnes, i synnerhet vid sydkusten af Krim, en mindre,
sällan öfver 5 cm. stor ostronart, O. taurica. De
portugisiska ostronen (O. angulata) äro olika och
till smaken vida underlägsna vanliga ostran. I
Nord-Amerika har man två ostronarter: amerikanska
ostran, O. Virginica Gmelin, och kaliforniska
ostran, O. lurida Cpr. Den förra förekommer långs
Nord-Amerikas östkust med undantag af Maine och
Florida, den sistnämnda tillhör blott Stilla hafvets
kuster. Af O. virginica förekomma flere varieteter,
bland hvilka en nordligare, i synnerhet i trakten
af New York förekommande form, O. borealis, ansetts
såsom särskild art. Amerikanska ostran är betydligt
större än vår och når en längd af ända till 45 cm.,
med 9 cm. bredd. Den har sålunda en mera långsträckt
form, mot låset starkt tillspetsad. Den kan för öfrigt
skiljas från våra ostron derpå att muskelfästena
för skalens slutmuskler äro mörkvioletta. Såsom rå
anses den underlägsen den europeiska, men deremot
bättre än denna såsom kokt och inlagd (i hermetiskt
tillslutna kärl). Amerikanska ostran är i olikhet
med vår skildkönad, och ynglet utvecklas icke såsom
hos denna uti gälhålan, utan äggen lemna genast
vid sin mognad moderostran samt befruktas ute i
vattnet liksom fiskarnas ägg. Amerikanen Brooks,
som först undersökt amerikanska ostrans utveckling,
har beräknat, att hos en större ostra af denna
art finnes omkr. 60 mill. ägg. Dessa hafva dock
ännu större faror att öfvervinna, så att denna arts
verkliga fruktsamhet torde ej synnerligen öfverträffa
den europeiska ostrans. Se vidare under Ostronfiske
och Ostronodling.

Beträffande ostronens geologiska utbredning förekomma
de äldsta formerna i bergkalken. Den största
artrikedomen uppnår slägtet i kritsystemet, med
bortåt 300 arter. Former med rakt inrullad hvirfvel
uppföras såsom underslägtet Gryphaea (se d. o.) och
sådana, hvilkas hvirfvel är snedvriden, såsom
Exogyra. Slägtet lemnar många karakteristiska
ledfossil, i synnerhet i jura- och kritsystemen;
så t. ex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>