Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osteosarkom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan om munnen finnes endast ett borst. Ribborna
i vingarna löpa ut till vingspetsen. Kroppen
är liten och glänsande. I Skandinavien finnas
af slägtet Piophila (taget mera omfattande)
inemot 20 arter. Mest bekant är ostflugan,
hvars larv lefver (ofta tillsammans med or) i
gammal ost och är känd under namnet »ostmask»,
O. T. S.
Ostfriesisk boskap [-fris-], svart- och hvitfläckig
nötboskap, är en stam af den holländska rasen
(se Holländska nötboskapsrasen). Ostfriesisk
boskap är ganska mycket utbredd inom
södra och mellersta delarna af Sverige.
C. A. L.
Ostfriesland [-fris-], fordom furstendöme i nordvestra
Tyskland, omfattade ursprungligen nederländska
prov. Groningen (utom staden Groningen), norra
Oldenburg och det hannoveranska Friesland
och vardt slutligen inskränkt till det senare,
motsvarande nuv. landdrosteiet Aurich. Areal 3,000
qvkm. Befolkningen är af frisisk stam, men språket
är numera platt-tyska, i hvilken enstaka frisiska
ord upptagits; endast på öarna talas en ålderdomlig
frisisk munart. Hufvudnäringar äro jordbruk och
kreatursafvel. Ostfriserna äro, liksom alla friser,
födda sjömän och dugtiga fiskare. Fabriksindustrien
är obetydlig. – Landet var under medeltiden deladt
i en mängd herrskap, men 1430 utsågs Edzard Cirksena
af Greetsiel till öfverherre öfver dem, och hans
broder Ulrik upphöjdes 1454 af kejsaren till
riksgrefve. Dennes son Edzard (1491–1528) gaf
landet en lagbok och införde reformationen. Hans
sonson Edzard II (se denne) var gift med Gustaf Vasas
dotter Katarina. 1654 erhöllo grefvarna riksfurstlig
värdighet. Vid huset Cirksenas utslocknande (1744)
bemäktigade Preussen sig landet på grund af ett 1694
gifvet kejserligt löfte om länet vid inträffande
ledighet. O. förenades 1806 med konungariket Holland,
1810 med franska kejsaredömet och 1813 å nyo med
Preussen, men afträddes 1815 till Hannover, med
hvilket det 1866 åter förenades med Preussen.
Ostgift. Sedan ett par århundraden har man,
i synnerhet i norra Tyskland, senast äfven i
Amerika och flere andra land, stundom funnit giftiga
verkningar af ost, såväl af de lösa, färska sorterna
som, oftare, af illaluktande gammal ost. Verkningarna
hafva varit de vanliga af skarpt irriterande gifter,
såsom akut mag- eller tarmkatarr med kräkningar
och diarré, hufvudvärk, yrsel och kollaps samt
t. o. m. döden. Ännu är man ej på det klara med det
härvid verksamma giftämnet. Än har man antagit, att
vid beredningen inkommit i osten något mineraliskt
gift, t. ex. kopparsalt, arsenik, qvicksilfver,
än har man trott, att i osten utbildat sig något
specifikt organiskt ämne, som man kallat ostsyra,
förruttnelsesyra l. dyl. Senast har Vaughan lyckats
isolera ur ost ett kristalliserande ämne, som han
kallar tyrotoxikon. Detta ämne eger en skarp lukt,
som liknar den af gammal ost, och framkallar de
vanliga förgiftningssymtomen. Skarpt illaluktande
ostsorter äro derför en läckerhet, som bör njutas med
försigtighet. F. B.
Osthoff, Hermann, tysk språkforskare, f, 1847,
professor i Heidelberg, har förvärfvat sig ett af
de främsta namnen bland de nutida målsmännen för den
jämförande indo-europeiska språkforskningen, särskildt
för den modernaste riktningen inom denna vetenskap,
som plägar benämnas »junggrammatiken». O. är
riktningens produktivaste författare och den
ifrigaste, för att icke säga hetsigaste, förfäktaren
af dess principer. Bland hans många arbeten äro
följande de vigtigaste: Zur geschichte des schwachen
deutschen adjectivums (1876), Zur frage des ursprungs
der germanischen N-declination (i Paul-Braunes
»Beiträge», bd III, 1876), Das verbum in der
nominalcomposition (1877), Zum grammatischen wechsel
der velaren K-reihe (Paul-Braunes »Beiträge», bd
VIII, 1882), Zur geschichte des perfects (1884) samt
framförallt den af honom och K. Brugmann författade
och utgifna serien Morphologische untersuchungen
auf dem gebiete der indogermanischen sprachen (4
bd 1878–81), en af de vigtigaste junggrammatiska
publikationerna, och deri särskildt flere af O:s
bästa afhandlingar sett dagen. Ad. N-n.
Ostia, det gamla Roms hamnstad, låg vid
Tiberrnynningen (Lat. ostium) vid venstra flodarmen,
16 rom. mil från Rom. Det anlades enligt fornsägnerna
af Ancus Martius samt uppblomstrade snart till
följd af liflig handel och samfärdsel och var
under hela romerska republikens tid den förnämsta
importhamnen i mellersta Italien och station för
romerska flottan. Staden förstördes af Marius (1:sta
årh. f. Kr.), men uppbyggdes å nyo. Kejsar Claudius
(41–54) anlade en ny bättre hamn vid högra flodarmen
(Portus romanus, P. Augusti), vid det nuv. Porto,
hvarefter den gamla hamnstaden småningom förlorade
sin betydelse. Bredvid Claudius’ hamn anlade Trajanus
en annan (P. Trajani). – Ruiner af O., hvilka under
de senaste årtiondena bragts i dagen, finnas nära
det nuvarande Ostia, en fattig by med knappt 200
innev., som dock ligger 3–4 km. från kusten, en
följd af upplandningen vid flodmynningen. O. är
biskopssäte, ett bland de äldsta och mest ansedda
i den katolska kristenheten. Dess innehafvare är
kardinalbiskop och ledamot af kardinalkollegiet.
R. Tdh.
Ostiarius (Lat., dörrvaktare), i den gamla
kristna kyrkan namn på den kyrkotjenare, som
stod vid ingången till gudstjenstlokalerna,
afhöll obehöriga från att inträda och anvisade
de gudstjenstbesökande deras platser. I den
vesterländska kyrkan kallades denne tjenare äfven
janitor, i den österländska thyroros l. pyloros.
J. P.
Ostinato, Ital., musikt. Se Basso ostinato.
Ostindien. Se Indien och Östra indiska halfön.
Ostindiska arkipelagen. Se Indiska arkipelagen.
Ostindiska kompanier, bolag, som med privilegier
af regeringen i den stat, der de bildats, drefvo
handel på Ostindien. Det äldsta och vigtigaste af
dessa handelskompanier var Engelska ostindiska,
som bildades 1600; dernäst kom Holländska ostindiska
kompaniet (1602).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
