Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossifikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tobaksfabriker, idkar skeppsbyggeri, fiske och ostronodling
samt har en ganska liflig handel på England och är
ändpunkt för en ångbåtslinie mellan London, Dover
och kontinenten. Sin största betydelse har staden
numera såsom badort och besökes årligen af 15–18
tusen badgäster. I historien är O. ryktbart genom
den långa belägringen från d. 5 Juli 1601 till d. 20
Sept. 1604, då den nästan till en ruinhög förvandlade
staden måste gifva sig åt spaniorerna under markis
Spinola, sedan belägringen kostat 150,000 menniskor
lifvet. Fästningsverken slopades efter 1865.
Osten-Sacken [å’sten], adelsslägt i
Östersjöprovinserna, leder sitt ursprung från den
nordtyska slägten von der Osten, hvilken redan i
13:de årh. var känd i Pommern. En Wedrich von der
Osten flyttade derifrån vid år 1380 till Kurland och
gifte sig der med den sista arftagerskan af familjen
Sacken zu Sackenhausen. Af den ur detta äktenskap
härstammande, till Livland sig spridande slägtgrenen
von der Osten, genanrit Sacken, naturaliserades en
medlem till svensk adelsman 1664, en annan 1675,
och en af den förres söner, Gustaf Adolf von der
Osten, genannt Sacken (f. 1636, d. 1716), blef 1689
landshöfding på Gotland och 1696 friherre. Den
sistnämnde slöt sjelf sin friherrliga ätt på
svärdssidan, och vid samma tid utslocknade äfven
de båda adliga ätterna i Sverige. Flere af slägtens
medlemmar, förutom de två nedan nämnde O. 3 och O. 4,
hafva gjort sig bemärkta i Rysslands krigshistoria. –
1. Karl, furst von der O.-S., preussisk statsman, f. i
Kurland 1726, d. 1794, var först i kursachsisk tjenst
och blef derunder sändebud i Stockholm (1756–62)
och Petersburg samt slutligen premierminister och
1763 riksgrefve. Han gick senare öfver i preussisk
tjenst, blef 1777 Fredrik II:s öfverkammarherre och
verklig geheime statsminister samt upphöjdes 1786 till
furstlig värdighet. – 2. Karl Magnus (Ivanovitj) von
der O.-S., grefve, rysk hofman och diplomat, f. 1733,
d. 1808, ledde kejsar Pauls och sedermera storfursten
Konstantin Pavlovitjs uppfostran. 1774–84 var han
minister i Köpenhamn. – 3. Fabian Wilhelm, furst von
der O.-S., rysk general, f. 1752, d. 1837, utmärkte
sig 1806 och 1807 såsom kårchef vid Pultusk och Eylau
samt opererade 1812 med 30,000 man i Volynien mot
österrikarna och sachsarna, hvarunder han led ett
nederlag vid Volkovysk. I koalitionskriget 1813–14
förde han en kår under Blücher, utmärkte sig vid
Katzbach och blef general af infanteriet på slagfältet
vid Leipzig. 1821 blef han grefve, uppträdde i slutet
af 1825 kraftigt mot de politiska stämplingarna inom
armén, utnämndes vid kejsar Nikolaus’ kröning, 1826,
till fältmarskalk och vardt snart äfven medlem af
riksrådet. Under polska upproret 1830–31 kufvade han
med kraft rörelsen inom ett större område, der han
var generalbefälhafvare (Volynien, Podolien, Minsk,
Vilna, Grodno och Bialystok). Han belönades 1832
med furstevärdighet. – 4. Demetrius Heinrich von
der O.-S., grefve, rysk general, f. 1793, d. 1881, deltog i
krigen mot Napoleon 1812–15 samt utmärkte sig 1827
såsom Paskjevitjs stabschef i persiska fälttåget,
1828–29 i kriget med Turkiet och 1831 i Polen. Under
Krimkriget (1853–56) förde han befälet i Besarabien
och Cherson, försvarade Odessa mot bombardemang af en
engelsk-fransk flottafdelning (d. 22 Apr. 1854), blef
1855 på årsdagen af denna händelse grefve samt vann
berömmelse vid Sevastopol, der han sedan Mars 1855
förde befälet under Gortjakov. 1856 blef han medlem
af riksrådet.
Ostensiv (Fr. ostensif, af Lat. ostendere, sträcka
fram, visa), som skrytsamt visar sig, i ögonen
fallande, oförtäckt, påfallande.
Ostensorium (Lat. ostendere, visa), monstrans (se
d. o.). Namnet begagnas särskildt om de yngre, ej
arkitektoniskt konstruerade formerna.
Ostentation (Lat. ostenatatio), skrytsamt
(sjelfbehagligt, tillgjordt) framhållande af något,
skryt, flärd, prål.
Osteoid, med. Se Osteom.
Osteolaemus. Se Trubbnos-krokodil-slägtet.
Osteologi (af Grek. osteon, ben, och logos, lära),
benlära, omfattar såväl i allmänhet skildringen af
knotornas (»benens») byggnad, från deras uppkomst till
deras fulla utveckling, som äfven och företrädesvis
de fullt utbildade knotornas former, både särskilda
och sammanhängande i skelettet, och detta antingen hos
de vertebrerade djuren eller hos menniskan. G. v. D.
Osteom, osteoid (af Grek. osteon, ben, och eidos,
gestalt, form), med., bensvulst, tumör, som består
af bensubstans, utgår antingen från normalt ben
och kallas då efter olika form och beskaffenhet
hyperostos, exostos, osteoskleros, osteofyt
o. s. v. eller från brosk eller bindväf. Senor
förvandlas till ben, t. ex. i ryttarebenet. Sklerotisk
bindväf i lungor kan förvandlas till benknölar
(ilung-osteom). F. B.
Osteomalaci (af Grek. osteon, ben, och
malakos, mjuk), med., benskörhet, uppmjukning
af skelettet genom kalksalternas försvinnande, så
att hufvudsakligen endast brosk, fibrer, benmärg
och benhinnor återstå. Denna sällsynta sjukdom
(hittills äro endast några hundra fall kända)
träffar oftare qvinnor än män och företrädesvis
hafvande samt medför då en för förlossningen
särdeles menlig bäckenförträngning (»osteomalaciskt
bäcken»), i det promontorium skjuter ned mot de
inbuktande höftsidobenen, så att bäckenet blir
hjertformigt och i högsta grad förträngdt. Äfven
svåra ryggradskrökningar inträffa; hufvudet
faller ned mot bröstet, och på extremitetemas ben
uppstå infraktioner och spontana frakturer. Döden
inträffar oftast genom en svår förlossning. Sällan
lyckas man häfva sjukdomen i tid (genom fosfor,
kalkhaltig föda och andra dietetiska medel). –
Om osteomalaci hos nötkreaturen se Benmjukhet.
F. B.
Osteomyelitis. Se Osteitis.
Osteoporos (af Grek. osteon, ben, och poros,
öppning, por), med., sjukdom i bensubstansen,
hvarigenom denna blir mera porös, svampaktig, med
vidgade benlakuner och mindre fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
