Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orsini ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geographica» (1872), som innehåller etymologiska
förklaringar af omkr. 17,000 geografiska namn. De
nordiska landen äro emellertid der högst styfmoderligt
behandlade. I »Geographisches jahrbuch», som alltifrån
1866 utgifves i Gotha, har äfven toponomastiken,
sedan 1882, sin afdelning. Der lemnas nämligen från
den tiden regelbundet öfversigter af framstegen på
detta forskningsfält.
För särskilda land finnas värdefulla toponomastiska
arbeten, för hvilka redogörelse lemnas i Eglis
»Geschichte der geographischcn namenkunde»
(1886). I Norden står Danmark i detta hänseende
framom broderlanden, genom vigtiga förarbeten af
N. M. Petersen, E. Madsen, A. Hansen, O. Nielsen
m. fl. I Norge har P. A. Munch mest bidragit till
ortnamnens utredning. Den svenska literaturen inom
detta område är ännu tämligen anspråkslös, ehuru
vigtiga förberedande arbeten föreligga, i främsta
rummet C. G. Styffes »Skandinavien under unionstiden»
(2:dra uppl. 1880), arbeten af J. E. Rydqvist,
E. Tengberg, K. Sidenbladh (»Sveriges härads- och
sockennamn», 2:dra uppl. 1873) m. fl. Endast tvänne
af våra landskap äro ännu behandlade i onomatologiskt
hänseende, nämligen Södermanland (J. G. L. Bergström:
»Bidrag till en etymologisk granskning af
Södermanlands ortnamn», 1875) och Skåne (A. Falkman:
»Ortnamnen i Skåne», 1877). De öfriga vänta ännu på
sina bearbetare. En bibliografi öfver den hithörande
literaturen är utarbetad af R. Geete under titeln
»Svensk geografisk onomatologi» (i »Ymer», 1884).
R. G.
Ortobiotik (af Grek. orthos, riktig, rät, och
biote, lefnadssätt), konsten att lefva rätt och
ändamålsenligt.
Ortocefal (af Grek. orthos, rät, och kefale,
hufvud). Se Hufvudskål, sp. 11.
Ortoceratitkalksten (ortocerkalk). Se
Asaphus, Kalksten och Orthoceras.
Ortodox (Grek. orthodoxos, af orthos, rätt, sann,
och doxa, mening), rätt troende, »renlärig»,
den som noga ansluter sig till sitt kyrkosamfunds
troslära. Motsats: heterodox, heretisk (heretiker),
kättare. – Ortodoxi, renlärighet, öfverensstämmelse
i tro och lära med ett kyrkosamfunds genom
bekännelseskrifterna fastställda troslära. Enligt
kyrkomötena i Nicaea (325), i Konstantinopel (381)
och i Kalcedon (451) var ortodoxi detsamma som
sträng anslutning till den af kyrkan på dessa
kyrkomöten formulerade läran om treenigheten och
Kristi person. Under bildstriden i den österländska
kyrkan (726–842) kallades den åsigten att bilderna
borde tillbedjas för ortodoxi, och denna åsigts
seger firades 842 med »ortodoxiens fest» (se
Bilddyrkan). Efter schismen mellan den romerska
och den grekiska kyrkan kallar sig den senare »den
ortodoxa kyrkan». J. P.
Ortoepi (af Grek. orthos, rät, och epos, ord,
tal), språkv., konsten att rätt uttala ett
(främmande) språk; lärobok i denna konst. Ett
språks ortoepi innefattar två moment: 1) kännedom
om (resp. beskrifning af) språkets enkla element,
språkljuden, och det sätt, på hvilket de i talet
förbindas till stafvelser, ord o. s. v.; 2)
kännedom om (resp. redogörelse för) hvilka språkljud
ingå i hvarje faktiskt förekommande ord och hur de
förbindas eller – med hänsyn till den konventionella
ljudskriften – kännedom om hvilka olika tecken
i olika fall beteckna ett visst gifvet språkljud
eller en ljudföreteelse, eller hvilka olika ljud
i olika fall utmärkas med ett visst tecken. För
de flesta språk användas nämligen väl skrifsätt,
som till sitt syfte äro att anse som ljudskrift,
men dessa konventionella skrifsätt återgifva på ett
så ofullkomligt, dels groft, dels felaktigt sätt
det verkliga uttalet, att de endast undantagsvis
gifva nödig ledning för uttalet, äfven om man känner
språkljuden och deras syntes. För de språk, hvilka
(som t. ex. sanskrit och finska) hafva konseqvent
genomförd ljudskrift, reduceras det andra momentet
till en enkel uppgift om det tecken, som utmärker
ett visst ljud eller en viss egenskap hos ljuden
i talet (längd, accent o. s. v.). I sådana språks
ortoepi åter som det franska och det engelska spelar
kännedom om den oregelbundna korrespondensen mellan
ljud och tecken en stor rol. Så behöfver t. ex. Walker
485 regler för att upplysa om bokstäfvernas uttal
i engelska. – Ortoepiens första (och vigtigaste)
moment, undervisningen om språkljuden och deras
förbindningssätt, med hänsyn till språkverktygens
verksamhet för ljudens frambringande och deras
intryck på örat, har hittills varit nästan alldeles
försummad. Man har nöjt sig med att hänvisa till
efterhärmning på måfå af lärarens uttal eller gifvit
några ometodiska, oftast oriktiga anvisningar om
bildningssättet. På denna ståndpunkt befinner sig
»uttalsläran» ännu i våra vanliga språkläror och
i det stora hela alla äldre ortoepiska handböcker
(för franska af Malvin-Cazal, Lesaint, Ploetz, Benecke
m. fl.; för engelska af Walker, Schmitz, Olde m. fl.;
för tyska af Eimele och Berger). Till dem sluta
sig de äldre uttalsordböckerna (för Eng. af Walker,
Smart, Nuttal, Stormonth-Phelp m. fl.). Man går i
dessa böcker från bokstafven till ljudet. I samma
mån, som fonetikens läror börjat finna tillämpning i
språkundervisningen, gör sig nu med alltmera styrka
den åsigten gällande, att man skall utgå från ljudet,
talet, och alltså börja med en efter lärjungens
ålder afpassad framställning af ljudsystemet, af
språkljudens bildningssätt. Först på detta stadium
får lärjungen veta, att t. ex. Fr. j är vanligt
sje-ljud med tillsats af sångton, får veta huru han
skall sätta tungan för att åstadkomma t. ex. Eng. l
o. s. v. Naturligtvis skall denna teoretiska
undervisning åtföljas af praktiska öfningar. Ortoepien
blir sålunda tillämpad eller praktisk fonetik. En
modern behandling af »uttalsläran» finnes i
Killins »Französ. schulgrammatik» (1885), i Sweets
»Elementarbuch der gesproch. englisch» (1886) och
Jespersens »Engl. grammatik» (Sthlm 1886). Ortoepiska
handböcker af värde äro för franska: Beyers »Das
lautsyst. des neufranzösischen» (1887), Passys
»Les sons du français» (1887; äfven i Vietors
»Phonet. studien»); för engelska: Storms »Englische
philologie» (ny uppl. 1888), Westerns »Engelsk
lydlsere» (Krist. 1882, Heilbronn 1885), Schröers
»Ausspr. der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
