Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbok (diktionär, lexikon), i allmänhet en förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande af ordens grammatiska förhållanden och betydelse - Orden. Se Ordnar - Ordensbiskop. Se Biskop, sp. 579, Biskopsskrud och Ordnar - Ordenshistoriograf. Se Historiograf och Ordnar - Ordenskansler. Se Kansler och Ordnar - Ordenskapitel. Se Kapitel 3 och Ordnar - Ordenskaplan, ordensbiskopens biträde enl. k. förordn. d. 26 Nov. 1798 - Ordenssällskap är företrädesvis benämning på slutna sällskap med bacchanaliskt tycke och ett från de mystiska ordenssamfunden lånadt ceremoni-system - Order, befallning, utfärdad af befälhafvare eller förman - Orderrik (Ordericus Vitalis), normandisk historieskrifvare - Ordet. 1. Ordet l. Guds ord kallas dels bibeln i sin helhet, dels det menniskans frälsning och salighet i egentlig mening rörande innehållet i bibeln - Ordet. 2. Se Logos - Ordfogning. Se Kompositum - Ordinalia, ordinaltal, ordningstal, gramm., matem., kallas de räkneord, som uttrycka ordningsföljd - Ordinand, en som skall prestvigas. Se Ordination - Ordinantia, en förr bruklig benämning på en för ett biskopsstift gällande förordning angående olika slags kyrkliga förhållanden - Ordinariat. Se Ordinarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I afseende på uppställningen kan ordboken gifva hvarje ord
plats efter bokstäfvernas ordning i alfabetet (alfabetisk
uppställning), eller beslägtade ord kunna samlas under
hufvudord eller rötter (etymologisk uppställning,
såsom t. ex. i Cavallins större lat. lex. samt Rietz’
dialektordbok). Den etymologiska ordningen erbjuder
visserligen i vetenskapligt afseende mera intresse, men
vållar svårighet vid ordens finnande och lider alltid af en
viss osäkerhet, då en mängd ords samhörighet kan vara mer
eller mindre tvifvelaktig. För vissa språk, t. ex. arabiska,
är den etymologiska uppställningen den enda brukliga och
lämpliga till följd af språkets byggnad (tre-konsonantiska
rötter med variabel vokalism). Det ord, som inleder en
artikel eller en grupp af ord och sjelf kommer i alfabetisk
ordning, kallas uppslagsord. Man har sökt undvika
obehaget af att få närslägtade ord skilda i ordboken genom
att låta ordets plats bestämmas efter vissa karakteristiska
bokstäfver i ordet och sammanföra etymologiskt sammanhörande
bokstäfver (så t. ex. i Schmellers "Bayrisches wörterbuch",
2:dra uppl. 1868–77, och i Staub-Toblers "Schweizerisches
idiotikon", 1881). I dialekt-ordböcker har man i Sverige
börjat ställa det etymologiskt motsvarande högsvenska ordet
(i nödfall ett konstrueradt sådant) som uppslagsord.
Derigenom lättas i hög grad ordens finnande och jämförelser
mellan olika mål (se t. ex. Noreens "Ordlista öfver
dalmålet", 1882). Kinesiska ordböcker ordnas efter
skriftecknens form och sammansättning. – Om lexika af andra
slag än de ofvan nämnda se Encyklopedi och
Konversationslexikon (under Konversera).
Lll.
Orden. Se Ordnar.
Ordensbiskop. Se Biskop, sp. 579,
Biskopsskrud och Ordnar.
Ordenshistoriograf. Se Historiograf och
Ordnar.
Ordenskansler. Se Kansler och
Ordnar.
Ordenskapitel. Se Kapitel 3 och
Ordnar.
Ordenskaplan, ordensbiskopens biträde enl. k. förordn.
d. 26 Nov. 1798, hvari förekommer följande stadgande: "Til
ordens-biskopens biträde böra wara twänne ordens-capellaner,
hvilka wäljas bland konungens hof-predikanter, . . . .
blifvandes them af ordens-biskopen antydt, hvad theras
åliggande tillhörer". J. P.
Ordenssällskap är företrädesvis benämning på slutna
sällskap med bacchanaliskt tycke och ett från de mystiska
ordenssamfunden lånadt ceremoni-system. Sådana glada
ordenssamfund hafva sedan 1760-talet intagit en bemärkt plats
i svenska medelklassens umgängeslif, framförallt i
hufvudstaden. Under senare delen af Frihetstiden rådde i
Stockholm ett i hög grad muntert och uppsluppet umgängeslif,
som till sin allmänna karakter var ett uttryck för
upplysningstidenvarfvets broderlighetsanda ("fraternité")
samt i vissa kretsar fick en särskild prägel genom Bellmans
och "Bellmans fränders" bacchanaliska sällskapsdiktning.
Redan i slutet af 1760-talet skref Bellman sina "Handlingar
rörande Bacchi ordenskapitel", i hvilka skalden humoristiskt
parodierar det denna tid blomstrande allvarsamma
ordensväsendet med dess från frimureriet härstammande
mystiska former. På 1770-talet stiftades ordenssällskapet Par
bricole (se d. o.), bland hvars äldsta förmågor glänste
Bellman, Hallman och Kexél, och hvilket varit förebild för en
mängd dylika ordenssällskap.
Order (Fr. ordre, af Lat. ordo,
ordning), befallning, utfärdad af befälhafvare eller förman;
tingande af varor, uppdrag att göra uppköp; anvisning till
utbetalning; person, på hvilken en skuldsedel öfverlåtes. Jfr
Ordre.
Orderik (Ordericus Vitalis), normandisk
historieskrifvare, f. 1075, son till en gift normandisk
prest, som medföljt en af Vilhelm Eröfrarens krigshövdingar
till England, blef tidigt munk i benediktinklostret S:t
Evroul i Normandie och dog efter 1141. Han skref en
Historia ecclesiastica (bästa editionen af A. Le
Prévost 1838–55; äfven öfvers. på franska och engelska),
hvars 3:dje (sista) del är en skattkammare för kännedomen om
Englands och Normandiets politiska och sociala förhållanden under
senare hälften af 11:te och förra hälften af 12:te årh.
Ordet. 1. Ordet l. Guds ord kallas dels
bibeln i sin helhet, dels det menniskans frälsning och
salighet i egentlig mening rörande innehållet i bibeln. – I
dagligt tal och mera oegentligt kallas så stundom också
predikningar, tal och skrifter af religiöst väckande och
uppbyggande art, hvilka äro grundade på bibeln. – 2. Se
Logos. J. P.
Ordfogning. Se Kompositum.
Ordinalia (Lat., neutr. plur. af ordinalis, som
har afseende på ordningsföljden), ordinaltal,
ordningstal, gramm., matem., kallas (till
skilnad från kardinaltalen l. grundtalen)
de räkneord, som uttrycka ordningsföljd. De hafva i allmänhet
adjektivisk form, t. ex. Lat. tertius, T. (der)
dritte, Sv. (den) tredje. Af dessa räkneord
kunna i olika språk härledas vissa numeraladverb, t. ex. Lat.
tertium, för tredje gången, primo, i början o.
s. v. (se föröfrigt Kardinaltal och
Numeralia). K. F. J.
Ordinand (Lat. ordinandus) en som skall
prestvigas. Se Ordination.
Ordinantia (Nylat., förordning, föreskrift), en förr
bruklig benämning på en för ett biskopsstift gällande
förordning angående olika slags kyrkliga förhållanden, såsom
gudstjensten, presternas tjenstgöring o. s. v., hvilken
förordning utfärdades af en biskop, oberoende af de andre
biskoparna och den högsta kyrkostyrelsen, och gällde blott
hans stift. Under reformationstidehvarfvet gaf detta bruk
anledning till mycken godtycklighet inom svenska kyrkan, och
den kyrkliga enheten sattes starkt på spel. Kyrkoordningen af
1571 sökte afhjelpa detta förhållande. – Ordinantior kallades
stundom i allmänhet förordningar rörande kyrkan. Så hafva vi
t. ex. "Vesterås ordinantia" af 1527 och "Gustaf I:s
ordinantia, huru bönderna i Helsingland skola utgöra tionde
och annan rättighet till sina kyrkoprester» af d. 12 Mars
1528.
J. P.
Ordinariat. Se Ordinarius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
