Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orcin. Se Cudbear - Orcus, Rom. mytol., Döden, underjordens konung - Ord, hvarje språkligt uttryck, som eger en sjelfständig betydelse och ej kan vidare uppdelas i flere dylika - Ordalier, gudsdomar (Lat. Dei judicia), brukliga i synnerhet under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orcin. Se Cudbear.
Orcus, Rom. mytol., Döden, underjordens konung,
folktrons dödsgud, som höll de döde fångna i
underjorden; dödsriket, underjorden.
Ord, hvarje språkligt uttryck, som eger en
sjelfständig betydelse och ej kan vidare uppdelas
i flere dylika. Ordet skiljer sig sålunda å ena
sidan från s. k. aflednings- och böjningselement
(efter sin olika plats kallade prefix, infix,
suffix), t. ex. be- i bestå, miss- i misskänna, -er
i sitter, -s i flickas, derigenom att dessa endast i
förening med andra uttryck ega någon betydelse och
derför t. ex. icke i likhet med ett ord kunna
ensamma utgöra svar på en fråga. Å andra sidan
skiljer sig ett ord, t. ex. skönliteratur, hästvän,
från s. k. ordfogningår, t. ex. skön literatur,
hästens vän, derigenom att ordet är till sin form
stereotyperadt och till sin betydelse fixeradt,
så att dess beståndsdelar icke mera hafva fullt ut
samma betydelse (ofta ej häller samma form), som de
i ordfogningen egde. Emellertid är gränsen mellan ett
ord och en ordfogning i alla fall ytterst sväfvande,
så att det ofta är svårt eller omöjligt att afgöra
hvilketdera man har för sig. t. ex. trettiofyra,
förgätmigej, Slesvig-Holstein, gå upp (jfr uppgå),
i dag. Då de flesta nya ord hafva sin upprinnelse
i stereotyperade ordfogningar, är det gifvet, att
många ord i skrift
– som ju alltid är konservativare än det lefvande
talet – betecknas som ordfogningar, ehuru de
för länge sedan upphört att vara det, t. ex. Sv. gå
an, T. zu sehen (men anzusehen), Fr. le roi
(jfr deremot Sv. konung-en). Konservativast
härutinnan, liksom för öfrigt, är den engelska
skriften, der man får se t. ex. gold watch,
guldur, o. dyl. Se vidare Ad. Noreen:
»Något om ord och ordklasser» (i »Nord. tidskr.»
1879); H. Paul, »Principien der sprachgeschichte»
(2 uppl., 1886, s. 274 o. f.). – Ofta får
man höra uttrycket ord begagnas i en helt annan
mening, nämligen såsom liktydigt med paradigm,
d. v. s. sammanfattningen af alla de ord (i den
först angifna meningen), som i fråga om betydelse
och användning stå hvarandra synnerligen nära.
Man säger t. ex., att de 8 orden häst, hästs, hästar,
hästars, hästen, hästens, hästarna, hästarnas äro
olika »former» af samma »ord» (som då vanligen citeras
i sin kortaste form, »grundformen»). På samma sätt
få gå, gack, gick, gången gälla som samrna ord, ja
t. o. m. sådana olikartade grupper som vara, är
(T. sein, bin, ist, war, gewesen) eller jag, mig,
vi, oss. Ad. N-n.
Ordalier (af Angels. ordâl, Platt-tyska ordeel
= T. urtheil, »dom», hvaraf Med. Lat. ordalium),
gudsdomar (Lat. Dei judicia), brukliga i synnerhet
under medeltiden för att i brydsamma fall af privat
eller offentligt judiciel natur gifva svar på
frågan: »skyldig eller icke skyldig?» De inneburo
en vädjan till en högre makt att denna måtte genom den
lyckliga eller olyckliga utgången af ett vanligtvis
vågsamt experiment gifva ett öfvernaturligt
utslag i ett dylikt fall. I 4 Moseb. 5: 11
o. f. stadgar den mosaiska lagen användandet af
ett slags ordal. Om näml. en hustru misstänkes for
otrohet, utan att
tillräckliga bevis förefinnas, skall presten under
vissa ceremonier gifva henne att dricka vatten,
hemtadt från helgedomens vattenförråd och uppblandadt
med stoft från helgedomens golf. Är hon
skyldig, skall då enligt prestens uttalade förbannelse
»hennes buk svälla och hennes höfter vissna». Är
hon oskyldig, skadar vattnet henne deremot icke.
– I de gamla persiska religionsskrifterna talas
om ordalier vid olika fall. För att bevisa sin
läras sanning går Zoroaster sjelf oskadd genom eld
och låter drypa smält koppar på sitt bröst utan att
skadas. Äfven hos grekerna synas »gudsdomar»
hafva förekommit. Hos inderna äro de ännu i bruk,
äfvensom hos de afrikanska folken. Hos de
sistnämnda förekomma de mest under formen af giftiga
växters ätande. Hastigt följande uppkastning
eller det snabba verkandet af motgift är bevis på
oskuld. – Under medeltiden florerade ordalierna,
i synnerhet i Tyskland, och voro hufvudsakligen af
åtta slag. 1) Tvekampen (duellen). Gemenligen
hade denna en privat karakter med valda skiljedomare.
Men den användes äfven såsom bevisningsmedel
inför domstol, hvarvid domaren bestämde tid och
rum, undersökte vapnen samt lät de öfliga bönerna
läsas öfver dem. Hade vid utgången af den
för kampen anslagna tiden ingen af de båda
parterna blifvit segrare, frikändes den anklagade, och
anklagaren ådömdes det straff, som eljest skulle
hafva blifvit den anklagades. 2) Eldprofvet.
Detta var af olika slag. Det vanligaste var,
att den anklagade i den bara högra handen höll
ett glödgadt jernstycke, under det att han gick
en sträcka af nio fot. Omedelbart efter sedan
han kastat jernet ifrån sig, omlindades handen
med ett kläde, som förseglades. Om då handen, när
förseglingen tre dagar derefter bröts, hade tagit
den minsta skada, förklarades den anklagade skyldig.
Detta slag af eldprof var den i Sverige företrädesvis
nyttjade gudsdomen och kallades der jernbörd
(Fornsv. jarnbyþ). Dess bruk afskaffades
af Birger jarl. Andra eldprof voro att under
en viss tid hålla handen i eld, att med
bara fötter gå öfver nio glödgade plogbillar eller
på glödande kol eller att gå genom ett brinnande
bål, hvarvid den anklagade stundom var iklädd en
vaxad skjorta. 3) Kittelfångsten l. profvet med
sjudande vatten. En i en kittel, fylld med kokhett
vatten, nedsänkt sten, ring l. dyl. skulle
upphemtas med blottad arm och hand. Armen och
handen omlindades och förseglades derefter såsom
vid eldprofvet. 4) Det kalla vattenprofvet.
Detta användes mest mot qvinnor, som anklagats för
hexeri, och bestod deri att den anklagades venstra
hand sammanbands med högra foten samt högra handen
med venstra foten, hvarefter qvinnan nedsänktes 1 1/2
aln under vattnet. Sjönk hon, var hon oskyldig;
men kom hon upp, var hon skyldig, »emedan den,
som stod i förbund med djefvulen, förlorade
sin kroppsliga tyngd». Dock ansågs på vissa orter
sjunkandet såsom bevis på skuld och flytandet såsom
bevis på oskuld. 5) Bröddomen. Den anklagade
måste svälja ett stycke bröd, öfver hvilket
besvärjelser och böner blifvit lästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
