Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Optik, ljuslära, fys. - Optiker, tillverkare af optiska instrument - Optimates l. boni viri, d. v. s. de gode, de välsinnade - Optimism, filos., den åsigt, enligt hvilken allt verkligt, blott det fattats i sitt sammanhang med tillvaron i det hela, är det bästa möjliga och följaktligen hela denna tillvaro absolut god - Optimist, anhängare af optimismen - Optimus maxiums, Lat., »den ypperste, störste», binamn på guden Jupiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken med nödvändighet fordrar, att ljusvibrationerna
äro transversella. I sina skrifter redogör han för sin
uppfattning af vibrationsrörelsen i etern, bestämmer
på teoretisk väg ljusets intensitet vid reflexion och
brytning samt förklarar på det mest fullkomliga sätt
och i dess minsta detaljer dubbelbrytningen med henne
åtföljande fenomen, äfven de mest besynnerliga, såsom
polarisationsplanets vridning i qvartskristaller
m. fl. Af andra framstående fysici under detta
årh., som arbetat inom optiken, torde böra nämnas
Fresnels mångårige medarbetare astronomen Arago,
som upptäckte den s. k. kromatiska polarisationen,
konstruerade flere nya optiska instrument samt visade,
att atmosferens ljus är polariseradt, vidare Brewster,
som fann lagen för polarisations vinkeln, upptäckte
absorptionslinierna i färgade gaser och fluorescensen,
utförde en stor mängd experimentella arbeten med
dubbelbrytande kristaller samt framkallade genom
pressning och afkylning dubbelbrytning i vanligt
glas, samt Fizeau och Foucault, som i sammanhang
med sina bestämningar af ljusets hastighet genom
direkta försök ådagalade, att ljuset framgår
långsammare i vatten än i luft, ett förhållande,
som är oförenligt med emissionsteoriens, men i
fullkomlig öfverensstämmelse med vibrationsteoriens
förutsättningar. Inom förra hälften af innevarande
årh. faller ock uppfinningen af den för nutidens
samlif så vigtiga fotografien, hvars första
framträdande (1829) erinrar om namnen Daguerre,
Niepce, Talbot m. fl. Men de senaste årtiondenas
sträfvanden inom optiken hafva förnämligast varit
riktade på utbildandet af den (1861) af Kirchhoff och
Bunsen skapade spektralanalysen, hvilken tillämpar
de noggranna metoder för mätning af enkla prismatiska
färgers brytningsförmåga, af hvilka Frauenhofer efter
upptäckten af de mörka linierna i solspektrum (1814)
betjenade sig, på analyserandet af de grundämnen, som
ingå i en kemisk förening, samt på bestämmandet af de
enkla ämnen, som finnas i solen och de sjelflysande
himlakropparna. Den af Kirchhoff uttalade grundsatsen
att hvarje kemiskt element har sina egna oföränderliga
spektrallinier hade redan förut af Ångström (1853)
och andra varit insedd och äfven i tryck meddelad,
utan att man likväl derför klart insåg dess stora
betydelse för den kemiska analysen, förr än Bunsen
på spektralanalytisk väg (1861) upptäckte de nya
grundämnena caesium och rubidium. Bland de i senare
tid utförda spektralundersökningarna intaga de
af Ångström i Upsala utförda (1868 publicerade)
bestämningarna af linierna i solspektrum ett
framstående rum. Äfven Thalén i Upsala har med
framgång arbetat på det spektralanalytiska området. –
Olika delar af optiken hafva i nyare tider varit
underkastade speciel matematisk behandling,
undulationsteorien och dispersionen förnämligast
af Cauchy, Beer, Briot m. fl., ljusbrytningen i
kristaller af F. Neumann, Ångström och Hamilton. Den
sistnämnde upptäckte på teoretisk väg den
s. k. »koniska refraktionen», hvars tillvaro sedermera
(1837) genom experiment bekräftades af Lloyd i Dublin.
R. R.
Optiker, tillverkare af optiska instrument.
Optimates l. boni viri, d. v. s. de gode,
de välsinnade, kallades i Rom adelspartiet, det
konservativa partiet eller de förnäme (nobiles)
i motsats till populares (folkvännerna). R. Tdh.
Optimism (af Lat. optimum, det bästa), filos.,
den åsigt, enligt hvilken allt verkligt, blott
det fattats i sitt sammanhang med tillvaron i det
hela, är det bästa möjliga och följaktligen hela
denna tillvaro absolut god. Om då någonting för
oss presenterar sig såsom ondt eller förvändt,
så beror detta derpå att vi se och fatta det icke
i dess sammanhang med hela tillvaron, utan såsom
lösgjordt från detta sammanhang. Leibniz, en
af optimismens förnämste anhängare, lärde, att Gud
från begynnelsen såg oändliga verldar såsom möjliga,
men, ledd af sin godhet, skapade han den närvarande
verlden, emedan den var den bästa af alla. Allt
inom henne är ordnadt genom en förutbestämd harmoni
(harmonia praestabilita). Det onda finnes endast till
för en ofullkomlig uppfattning, som ej betraktar
företeelserna i deras sammanhang med det hela,
med Guds verldsplan. För en fullständigare och
sannare uppfattning är det, som vi kalla ondt, i
sjelfva verket godt såsom ett medel för verldsplanens
realisation eller som en mörk bakgrund, mot hvilken
det goda måste bryta sig för att framstå i klarare
ljus. Andra optimister (t. ex. Hegel) hafva än mer
fäst sig vid den sidan i verkligheten att hon är
stadd i utveckling och sökt visa, att det (skenbart)
onda är godt, så snart det föres tillbaka till
denna verldsutveckling eller tänkes som ett moment
i denna. – Optimismen har i allmänhet uppvuxit
på panteistisk grund eller åtminstone utgått från
verldsåsigter, som röjt mer eller mindre afgjorda
panteistiska tendenser. Det onda, som obestridligen
förefinnes för individen, förlorar här sin betydelse,
så snart det ses ur det helas synpunkt, ty individen
sjelf är här något försvinnande och oväsentligt. Då
bestämningen godhet endast i och för personliga
väsenden kan ega betydelse, är optimismen så
till vida en personlig verldsåskådning, som den
såsom vilkor för alltings verklighet fordrar dess
harmoni med det personliga lifvet och då äfven såsom
förutsättning härför återför allt till ett personligt
upphof. Men då den konseqvent måste förneka den
menskliga viljans frihet och all egentlig skilnad
mellan godt och ondt, så visar detta inskränkning
i dess uppfattning af personligheten. Den inser
väl, att det sant verkliga också måste vara det
i sanning goda; men då den ej känner någon annan
verklighet än den sinliga, ställer den på denna
verklighet fordran af fullständig godhet, en fordran,
som man söker få uppfylld genom att förneka den
individuella personlighetens betydelse och hänföra
allt till det hela och allmänna. Jfr Pessimism.
L. H. Å.
Optimist, anhängare af optimismen (se föreg, art.);
menniska, som ser alla lifvets förhållanden från
den ljusa sidan; en som väntar mycket af lifvet och
tror alla om godt, förhoppningsfull menniska. Mots.:
pessimist.
Optimus maximus, Lat, »den ypperste, störste»,
binamn på guden Jupiter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
