Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oppianos (Lat. Oppianus), grekisk författare från Cilicien - Oppius, namn på en fornromersk slägt - Oppius. 1. Marcus O. - Oppius. 2. Cajus O. - Oppmanna, socken i Kristianstads län - Oppolzer. 1. Johann von - Oppolzer. 2. Theodor von O. - Opponera, motsätta sig - Opportunism, det slags liberala politik, som räknar med de för tillfället rådande omständigheterna och nöjer sig med att yrka de reformer, hvilka ega utsigt att kunna genomdrifvas - Opposition. 1. Motsättning, motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oppianos (Lat. Oppianus), grekisk författare från
Cilicien, lefde i midten af 2:dra årh. e. Kr. och
efterlemnade en lärodikt (Halievtika) i 5 böcker
om fiskarnas lefnadssätt och metoderna för deras
fångande. – En annan O., från Syrien, hvilken
lefde något senare, har författat en lärodikt
om jagten (Kynegetika). Den bästa upplagan af
dessa skrifter är utgifven af Lehrs (1846).
A. M. A.
Oppius, namn på en fornromersk slägt. – 1. Marcus
O., blef år 43 f. Kr. af triumvirerna preskriberad,
men räddade sig sjelf och sin fader, hvilken han
på sina axlar bar ur staden Rom, undan faran. Han
blef år 37 edil, hvarvid folket, som rördes af hans
sonliga kärlek, sammansköt penningar åt honom. –
2. Cajus O. var förtrogen vän till Caesar. Han
skötte under Caesars frånvaro dennes angelägenheter
i Rom, der Cicero sökte begagna hans inflytande
hos Caesar för sig och andra. O. författade en
skrift om Caesars lif, hvilken åberopas af senare
skriftställare. Deremot kan han icke, såsom man
velat anse, hafva författat beskrifningarna öfver
Caesars krig i Afrika, Alexandria och Spanien.
R. Tdh.
Oppmanna, socken i Kristianstads län, Villands
härad. Areal 5,151 har. 1,779 innev. (1886). O. bildar
med Vånga ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds
stift, Villands kontrakt.
Oppolzer. 1. Johann von, österrikisk läkare, f. i
Böhmen 1808, blef med. doktor 1835 i Prag och 1841
ord. professor i medicin derstädes. 1848 flyttade
han till enahanda befattning i Leipzig, och 1850
antog han kallelsen till medicine professor i Wien,
der han till sin död, 1871, utvecklade en betydande
verksamhet såsom läkare och lärare. O. var en klinisk
lärare af första rang och bidrog i väsentlig mån
till det rykte, hvaraf den dåvarande Wien-skolan
var i åtnjutande. Såsom medicinens yttersta uppgift
uppställde han hvarken den vetenskapliga forskningen
i och för sig eller den säkra diagnosen och dennas
bekräftelse genom liköppningen, utan botandet af
sjukdomen. På grund deraf fördömde han den nihilism
i terapien, som då hade gjort sig gällande inom
Wien-skolan, under det han å andra sidan utgick från
den grundsatsen att läkaren måste försöka att med de
enklaste medel komma till målet och sålunda bekämpade
den motsatta ytterligheten. O:s literära verksamhet
var jämförelsevis obetydlig. Hans svärson Stoffela
utgaf hans Vorlesungen über specielle pathologie
und therapie, hvaraf 1:sta bandet och 2:dra bandets
första häfte utkommo 1866–1872. – 2. Theodor von
O., österrikisk astronom, den föregåendes son,
f. i Prag 1841, promoverades 1864 till med. doktor
och egnade sig derefter, sedan han för sin räkning
låtit uppföra ett väl utrustadt observatorium, åt
astronomien, till hvars främste representanter under
vårt århundrade han räknas. Sedan 1875 var han ordin.
professor i astronomi vid universitetet i Wien,
hvars Vetenskapsakademi han äfven tillhörde. Han
afled 1886. – O:s första arbeten utgjordes af
banbestämningar för kometer och
planeter. Frukterna af sina studier och upptäckter
inom denna gren af astronomien sammanförde han i sin
omfångsrika och klassiska Lehrbuch der bahnbestimmung
der planeten und cometen (1870). Genom omfattande
störingsräkningar band han sitt namn vid Winneckeska
kometen, hvilkens rörelse enligt dessa undersökningar,
likasom Enckes komet, synes antyda tillvaron af ett
»resisterande medium». Sedan 1873 var O. sysselsatt
med de astronomiska arbetena för den europeiska
gradmätningen i Österrike. Hans sista större arbeten
äro Entwurf einer mondtheorie (1886) och Canon der
finsternisse (1887), som omfattar en förteckning
öfver jämte hjelpqvantiteter för beräkning af alla
sol- och mån-förmörkelser för en period af 3,500
år, nämligen från 1500 f. Kr. till 2000 e. Kr.
1. R. T-dt. 2. K. B.
Opponera (Lat. opponere, egentl. ställa emot),
motsätta sig, säga emot, invända, anföra skäl
emot, göra inkast; vara opponent vid en akademisk
disputation. – Opponent (Lat. opponens),
motståndare, motsägare, person som opponerar sig;
granskare; den som vid en akademisk disputation anför
inkast mot de framställda satserna och söker gendrifva
dem samt påvisa felaktigheter i den ventilerade af
handlingen. Jfr Disputation.
Opportunism (af Lat. opportunus, läglig, tjenlig,
som passar för tillfallet), det slags liberala,
politik, som räknar med de för tillfället
rådande omständigheterna och nöjer sig med att
yrka de reformer, hvilka ega utsigt att kunna
genomdrifvas. Uttrycket har icke gamla anor. Det gafs
nämligen 1875 åt Gambettas sansade politik (Gambetta
sjelf nyttjade i sina tal ofta orden opportun,
opportunité). – Opportunistisk, praktiskt liberal;
som tager hänsyn till omständigheterna.
Opposition (Lat. opposttio). 1. Motsättning motstånd,
bemötande af en framställd sats; motståndsflock i
en församling, parti, som motarbetar den förhanden
varande styrelsen eller majoriteten; parti, som
uppträder mot en regerings system och åtgärder,
för så vidt dessa strida mot partiets intressen
och åsigter. – Oppositionspartier i egentlig
mening kunna existera endast i stater, som åt
folket inrymma en bestämd andel i lagstiftning och
förvaltning, d. v. s. konstitutionella monarkier
och republiker. För ett sundt politiskt lif är
opposition nyttig och i viss mån nödvändig,
ty den förebygger ensidighet och stagnation,
åstadkommer meningsbrytningar till fromma för
sanningen samt tvingar de herskande att inse
och söka rätta sina fel. Skadlig är deremot en
s. k. systematisk opposition, hvilken förkastar
allt, som utgår från regeringen, icke af inre,
sakliga skäl, utan endast för att bereda regeringen
förlägenhet. Ett oppositionsparti kan utgöras lika
väl af konservativa som af liberala. Framför de
maktegande har oppositionen vissa fördelar: den är
oansvarig, och dess värf att kritisera regeringen är
vida lättare än att sjelf regera, hvartill kommer,
att den stora mängdens sympatier hällre följa den, som
angriper makten, ån den, som prisar dess handlingar. I
enväldigt styrda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
