Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oliknämnig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var en af de män, som hade inflytande på Karl XI
i dennes ungdom. Johan Gyllenstierna, som i honom
fruktade en rival om konungens ynnest, lagade derför
så, att Ö. jämte Bengt Oxenstierna 1676 sändes
såsom ambassadör till kongressen i Nijmegen. 1680
utnämndes han till ståthållare i Reval, men vägrade
mottaga denna plats och stannade hemma vid riksdagen,
der han icke var utan inflytande. 1681 insattes
han i Liqvidationskommissionen och blef s. å. af
drottning Kristina, hos hvilken han stod i stor
ynnest, utnämnd till generalintendent och guvernör
öfver hennes underhållsland samt 1682 lagman öfver
Gotland och drottning Kristinas råd. I den yttre
politiken sällade han sig till Frankrikes vänner
och mottog af denna makt 1694 en vängåfva af 4,000
riksdaler. Mycket erfaren både i hofstämplingar
och statssaker, var han i båda delarna mycket
anlitad såsom rådgifvare och såsom ledare af
sådana personer, som väl hade lust och böjelse för
intriger, men saknade förmåga att sjelfva uppgöra
några planer, t. ex. den sedermera illa beryktade
generalguvernören Hastfer. O. fick derför namnet »la
tête des ignorants». O. var en lärd man och lycklig
latinsk skald. Han dog i Stockholm d. 10 Jan. 1707.
A. B. B.
Oliveliza, stad i spanska prov. Badajoz
(Estremadura), gränsfästning mot Portugal, 23
km. s. om Badajoz. Omkr. 8,000 innev. O. afträddes
af Portugal till Spanien 1801.
Olivet [ålivä’], Pierre Joseph Thoulier d’, fransk
grammatiker, f. 1682, d. 1768, tillhörde till
1713 jesuitorden och gjorde sig bemärkt genom
några öfversättningar af klassiska författare
samt invaldes 1723 till ledamot af Franska
akademien. Han återgäldade denna utmärkelse med en
Histoire de l’Académie française (1729), egentligen
en fortsättning (åren 1652–1700) af Pellissons
berättelse om det lärda samfundet. Än mera förtjent
af akademien gjorde han sig dock genom det arbete han
nedlade på »Dictionnaire de l’Académie française»
(3:dje uppl. 1740). Honom i främsta rummet tillkommer
hedern af de vigtiga ändringar och förbättringar i
fråga om rättstafning m. m., som utmärka denna upplaga
(5,000 ändringar på 18,000 ord). Ett ytterligare
bevis på hans nitälskan för språkets rykt utgör
samlingsarbetet Remarques sur la langue française
(1767), hvilket bl. a. innehåller den första stommen
till en fransk verslära: Traité de la prosodie
française (1729). J. M-r.
Olivetaner (Lat. Fratres eremits de monte Oliveti,
Congregatio Sanctae Mariae montis Oliveti,
eremitbröderna på berget Oliveto l. Oljoberget, den
hel. Marias munkorden på berget Oliveto) kallas en
liten benediktinorden uti Italien efter moderklostret
på berget Oliveto i Toscana. Stiftaren var filos.
professorn Giovanni Tolomei i Siena, hvilken efter
tillfrisknandet från en ögonsjukdom stiftade orden
1313 till den hel. Jungfruns ära. Sanktionerad af
påfven Johan XXII, flyttades den från Siena till
Oliveto, der ett kloster byggdes, hvars regler i
vissa punkter voro strängare än de ursprungliga
benediktinreglerna. Påfvarna Klemens VI
och Gregorius XI gåfvo orden förnyad
sanktion. Medlemmarna äro få; de sysselsätta
sig mera med betraktelser och bön än med yttre
verksamhet. Ordensdrägten är hvit, med ett svart
axelband. Äfven en liten nunneorden (Oliveto-nunnorna)
slöt sig till denna ordensstiftelse.
J. P.
Olivetanus, Pierre Robert, fransk reformert teolog,
f. i Noyon, var den, som först gjorde Calvin (hans
slägting) bekant med reformatorernas skrifter. 1533
var O. informator i en rik borgerlig familj i Genève
och började då verka för reformationens idéer. Af
denna orsak utvisad ur staden af magistraten,
begaf han sig till Neufchâtel, der han på de
piemontesiske valdensernas begäran och bekostnad
öfversatte bibeln på franska, dervid begagnande sig i
väsentlig grad af en kort förut af Lefèvre d’Étaple
i Antwerpen utgifven öfversättning. O:s ursprungligen
för valdensernas räkning utförda bibelöfversättning
(Neufchâtel, 1535) antogs (förbättrad af Calvin) af
samtliga de franske protestanterna och blef grundvalen
för alla af dem sedermera ombesörjda nyare
bibelöfversättningar. O. dog i Ferrara 1538. J. P.
Olivier [ålivie], Ludvig Heinrich Ferdinand, en
om undervisningsväsendet i Tyskland förtjent man,
f. i Schweiz 1759, d. i Wien 1815, verkade 1781–1801
i Dessau samt derefter i Berlin och Leipzig. Han
fäste sitt namn vid en särskild läsmetod, i hvilken
den s. k. ljudmetodens grundprincip ingår. Han
hade tre söner, hvilka alla blefvo målare, sedan
de dock först kortare eller längre tid fått biträda
sin fader som hjelplärare. Den äldste, Heinrich
O., f. 1783 i Dessau, d., 1848 i Berlin, och den
andre i ordningen, Johann Heinrich Ferdinand O.,
f. 1785 i Dessau, d. 1841 i München såsom professor i
konsthistoria, undervisades först af målaren Kolbe,
studerade sedan i Dresden och Paris (1807–10) samt
nedsatte sig sist i Wien. De hade börjat göra sig
bemärkta som landskapsmålare, men i Wien fingo de en
ny riktning genom inflytande från Wächter. Den förre
kopierade venezianerna och målade altarbilder för sin
födelsestad; den senare målade historiska landskap
och rena historietaflor. Den yngste sonen, Woldemar
Friedrich O., f. 1791 i Dessau, d. derst. 1859,
började studera måleri i Wien, men studierna afbrötos
genom hans inträde i Lützows frikår under kriget
mot Napoleon 1813. Året derefter återtog han dem och
egnade sig då mest åt religiösa ämnen. Efter en längre
tids uppehåll i Rom, återvände han hem och lefde dels
i Wien som porträttmålare, dels i München, der han
biträdde vid dekorerandet af Königsbau. Till hans
efterlemnade arbeten hör äfven en »Volksbilderbibel»
med 50 framställningar ur Nya test. (Gotha 1834).
Olivier [ålivie], Juste Daniel, schweizisk författare,
f. 1807, var lärare vid akademien i Lausanne,
då han till följd af politiska oroligheter måste
gå i landsflykt, 1842. Han öppnade då en skola i
Paris, men återvände 1871 till hemlandet. Död i
Genève 1876. O. är en i det franska Schweiz mycket
uppburen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
