Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odört ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del förekommande koniinet (se d. o.), en alkaloid,
som är upptagen i Sv. farmakopén, emedan detta
gift varit användt, mera förr än nu, i vissa
nervsystemets lidanden och mot ljusskygghet under
ögoninflammation. Det verkar ungefär som nikotin,
men svagare. O. T. S.
Oecolampadius [ök-], Johannes, en af de märkligare
kyrkoreformatorerna i 16:de årh., f. 1482 i Weinsberg,
på pfalziskt område, hade bl. a. i Stuttgart trädt i
beröring med Reuchlin samt i Basel biträdt Erasmus
med utgifningen af Nya testamentet på grundspråket
(1516), då han 1520 inträdde i birgittin-klostret
Altmünster. Eggad af Luthers skrifter lemnade
han dock snart sin tillbakadragna ställning och
återvände 1522 till Basel, der han fullständigt
genomförde reformationen och 1529 blef kyrkoherde vid
domkyrkan. Han slöt sig i hufvudsak till Zwingli i
dennes strid med Luther rörande nattvardsläran och
lade genom sin skrift De genuina verborum Domini:
hoc est corpus meum, interpretatione (1525) den
exegetiska grundvalen för den bildliga uppfattningen
af instiftelseorden. 1529 disputerade O. med Luther
vid religionssamtalet i Marburg. Död i Basel d. 24
Nov. 1531.
Oecus [ekus], Lat. (af Grek. oikos, hus, rum), i det
senromerska boningshuset det rum, som var beläget
på inre sidan af den inre gården, mellan denna och
den längst in på tomten vanligen anlagda lilla
trädgården. Oecus ansågs som det förnämsta rummet i
huset och pryddes derför ofta med kolonner, draperier
m. m. samt motsvarade sålunda ungefär vår tids salong.
Oedem (edem l. ödem; Grek. oidema, svulst),
med., vattusot i parenkymatösa väfnader, en vattnig
ansvällning, beroende på stagnation af blodserum eller
lymfa mellan väfnadselementen. Lättast uppkommer ett
oedem i den lösa bindväfven mellan kärl, i muskler,
under slemhinnor, men i synnerhet under huden, i
underhudscellväfven, särdeles under ögonlocken (»påsar
kring ögonen»). Orsaken är oftast ett mekaniskt hinder
för det venösa blodets eller lymfans cirkulation,
t. ex. vid blodpropp i lårbens-venen (hela benet
svullnar då och blir oedematöst, äfvenså om benet
hårdt ombindes), vid hinder för cirkulationen genom
hjertfel o. s. v. Vid aktiva kongestioner eller
inflammationer uppstår s. k. kollateralt oedem i
omgifningen. Oedem uppstår äfven genom qvalitativ
förändring af blodet i kakektiska sjukdomar, såsom
bleksot, frossa, njurlidande, kräfta m. m. Oedema
maliynum, ett högst elakartadt, allmänt oedem med
hudemfysem och förruttnelsefenomen, uppstår både hos
menniskor och hos djur genom en förruttnelsebacill,
som mycket liknar mjeltbrandsbacillen. Jfr Vattsot.
F. B.
Oedemia [ed-]. Se Svärt-slägtet.
Oedenburg [öd-], Magyar. Sopron. 1. Komitat i
Ungern på andra sidan Donau, begränsadt af Nedre
Österrike, Wieselburg, Raab och Eisenburg. Areal
3,307 qvkm. 245,787 innev. (1880), deraf 42
proc. tyskar, 41 proc. magyarer, 12 proc. kroater
och 5 proc. judar. Nordvestra delen är bergig och
skogbevuxen, sydöstra delen ett bördigt slättland,
rikt i synnerhet på frukt och vin (ruszter). I vestra delen
upptagas stenkol vid Brennberg. – 2. Hufvudstad i
nämnda komitat, vid jernvägen mellan Wien samt
Raab och Steinamanger. 23,222 innev. (1880), mest
tyskar. Protestantiskt lyceum med en teologisk
afdelning, katolskt gymnasium, två realgymnasier,
en högre flickskola, flere andra läroanstalter
och tre kloster. Tillverkning af vin samt beredning
af kanderad och torkad frukt. Oe. är den romerska
stationen Sopronium. På en riksdag derstädes
1681 öfverlemnade de ungerske protestanterna de
s. k. Oedenburg-artiklarna, i hvilka de yrkade på
restitution af deras kyrkor och gods.
Oeder [öder], Georg Kristian, dansk botaniker och
nationalekonom, född d. 3 Febr. 1728 i Anspach, blef
1749 med. doktor i Göttingen och derefter läkare i
Slesvig, men kallades redan 1752 till Köpenhamn för
att anlägga en ny botanisk trädgård och blef 1754
professor vid universitetet. Åren 1755–60 företog han
botaniska exkursioner genom Danmark och Norge och
började derefter utgifvandet af Flora danica (se
d. o.), af hvilket praktverk han sjelf utsände 10
häften (1763–70). Hans afsigt var att i de andra
europeiska landen få liknande arbeten till stånd
såsom grundval för en växtgeografi. Bland hans öfriga
arbeten inom denna vetenskap må nämnas Elementa
botanicae (2 bd, 1764–66), som vann erkännande
äfven utomlands och begagnades vid föreläsningar
i Montpellier och Edinburgh. Snart blef dock
nationalekonomien hans hufvudstudium, och år
1769 utgaf han på tyska en liten skrift om »sättet
att skaffa bonden frihet och egendom», hvari han
yrkade på hofveriets afskaffande, jordens styckning
och en ny härordning med indragning af de stående
trupperna. Han gaf derigenom den första impulsen
till böndernas senare frigörelse, men ådrog sig på
samma gång godsegarnas hat. År 1770 blef O. medlem
af »general-landväsens-kommissionen» och hade
stor del i 1771 års förordning om hofveriet. Han
anlitades derjämte för organisationen af det nya
finanskollegiet samt utnämndes 1771 till finansråd
och deputerad i norska räntekammaren. Åt O. uppdrogs
jämväl att bearbeta 1769 års folkräkning i Danmark
äfvensom att beräkna landets ytinnehåll (hans
afhandlingar derom utkommo först 1789). Efter
Struensees fall, 1772, aflägsnades han emellertid
såsom »en för Danmark skadlig man», och hans
reformer afstannade. De hafva dock i en senare tid
åter kommit till heders. Sjelf förflyttades han 1773
såsom »landfoged» till Oldenburg, som s. å. skulle
afträdas till Ryssland. Afvogheten mot O. var så stor,
att då han 1774 för danska regeringen framlade planen
till en allmän enkekassa, afvisade hon honom såsom
en främmande ämbetsman, men begagnade sig af hans
förslag. Hans i detta ämne gjorda beräkningar beteckna
ett väsentligt framsteg, och de kommo också till
användning på flere ställen i Nord-Tyskland. Åren
1782–85 ledde O. uppmätningen af Oldenburg och
utkastade planen för densammas utsträckning till
hela Tyskland. Då man 1786 i Danmark åter upptog
jordfrågorna, utgaf O. å nyo sin skrift från 1769,
men afslog kallelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
