Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odyssevs (Lat. Ulixes, mindre riktigt Ulysses), berömd forngrekisk sagohjelte - Odyssevs, nygrekisk krigshöfding, f. 1788 på Ithaka - Odödlighet. Menniskans odödlighet är den egenskapen hos henne, att någon sida af hennes väsende, oberoende af hennes lekamliga död, i all evighet fortfar att vara till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sköna Kirke glömma hem och maka, så att hans män
måste allvarligt mana honom till hemfärd. Enligt
Kirkes anvisning ställdes kosan ännu längre mot
vester, bortom Okeanos (se d. o.), för att vid
ingången till underjorden i Persefones lunder
frambesvärja siaren Teiresias’ skugga och af honom
erhålla vidare upplysningar. På återfärden besöktes
ännu en gång Kirkes ö, och vidare fortsattes seglingen
förbi Sirenerna (se d. o.) och de under namnet
Planktai omtalade farliga skären, derefter mellan
Charybdis och Skylla, hvilken bortröfvade ytterligare
sex af O:s följesmän, ända till Thrinakia. Trots
alla varningar läto O:s män af hungern drifva sig att
slagta och uppäta några af solgudens der betande oxar,
och till straff för denna förmätenhet splittrades
vid färdens fortsättande skeppet af en blixt. Alla
omkommo i böljorna utom O. sjelf, som räddade sig på
stranden af ön Ogygia, der han vänligt omhuldades af
ställets herskarinna, nymfen Kalypso. Sju år qvarhöll
hon honom oaktadt hans hemlängtan, förespeglande
honom odödlighet och evig ungdom, om han ville blifva
hennes make. Först på gudarnas uttryckliga befallning
tillät hon honom att afresa. På ett med egna händer
timradt fartyg styrde O. ensam mot hemmet, men hans
färd varsnades af Poseidon, hvilken ännu icke förlåtit
honom cyklopens utstungna öga och medelst en uppväckt
storm splittrade hans farkost. Med knapp nöd lyckades
O. simmande uppnå stranden af Scheria, faiakernas
land (Korfu?), der han i hjelplöst och utblottadt
tillstånd påträffades af konung Alkinoos’ unga
dotter, den ädla Navsikaa. Hon förde honom till sin
faders palats, der han blef gästfritt emottagen
och på ett faiakiskt skepp sofvande befordrades
till Ithaka. Ensam och okänd beträdde O. efter
20 års frånvaro sin fäderneö. Mycket hade der
förändrats. Hans son Telemachos, vid faderns bortresa
ett spädt barn, hade uppvuxit till en kraftfull ung
man, men var dock ej i stånd att afstyra det ofog, som
bedrefs af mer än ett hundratal unga ädlingar, hvilka
under förevändning att eftersträfva hans moders,
den sköna och högsinnade Penelopeias (se d. o.), hand
våldgästade huset och förödde dess tillgångar. Nu
var dock hämdens timma slagen. Med tillhjelp af
Telemachos och två gamla trotjenare, för hvilka han
gifvit sig till känna, samt kraftigt understödd af
gudinnan Athene, lyckades O. bestraffa de öfvermodige
friarna, af hvilka de fleste föllo för hans egen
hand. Af oförliknelig skönhet är till slut den i
Odysséens båda sista sånger meddelade skildringen huru
O. under outsäglig glädje igenkännes af sin trofasta
maka och sin åldrige fader, huru han återinträder
i sin länge saknade husliga lycka och, sedan ett
af de dödade friarnas anförvandter tillstäldt
upplopp blifvit bilagdt, äfven i sin kungliga och
landsfaderliga myndighet. En yngre saga förtäljer,
att O. dödades af Telegonos, hans och Kirkes son,
hvilken kom till Ithaka för att uppsöka sin fader
och dervid sammanstötte med den för honom okände 0.
A. M. A.
Odyssevs [-di-], nygrekisk krigshöfding, f. 1788 på
Ithaka och son af en känd armatolchef, Andrustos,
blef 1814 befälhafvare för Ali paschas af Janina
lifvakt, men lyckades icke hålla stånd mot den 1820
till Alis tuktande sända turkiska krigsmakten och
drog sig tillbaka till sin fäderneö. Efter grekiska
frihetskampens utbrott (April 1821) hindrade han
skickligt Omer Vrionis att nedtränga till Salona,
men råkade redan 1822 i öppen oenighet med den
provisoriska regeringen i Athen och centralstyrelsen
på Morea. Han ansågs emellertid omistlig, men kunde
icke det året stäcka turkarnas framträngande till
Morea och fick nöja sig med att i Nov. s. å. genom
listiga underhandlingar hindra en ny turkisk här att
komma till den förras hjelp. I slutet af 1824 inlät
han sig i förrädiska underhandlingar med fienden,
men vann ingen anslutning. Ångerfull öfverlemnade
han sig till sist åt regeringstrupperna, hvarefter
han fördes till Athen och natten till d. 17 Juni 1825
stryptes i sitt fängelse.
Odödlighet. Menniskans odödlighet är den egenskapen
hos henne, att någon sida af hennes väsende,
oberoende af hennes lekamliga död, i all evighet
fortfar att vara till. Naturligtvis är detta den sida
hos menniskan, som utgör hennes egentliga väsende,
ty ett väsende i egentlig bemärkelse kan ej upphöra
att vara till (aliquid nihil fieri nequit); endast
tillfälliga bestämningar kunna detta. Hvad man
då anser vara det odödliga hos menniskan beror
tydligen på hvad det är, i hvilket man finner
det väsentliga hos henne. Materialismen känner
konsekvent ingen annan odödlighet hos menniskan än
den, att de materiella stoftatomer, af hvilka hennes
kropp består, under förändrade former fortlefva i
tidernas tider. Panteismen och med denna beslägtade
verldsåsigter antaga deremot hvad man kallat en
generel odödlighet. Något andligt eller åtminstone
något annat och mer än det rent kroppsliga fortlefver
visserligen, men detta är ej den menskliga individen
sjelf, utan något mer eller mindre allmänt, för flere
eller alla menniskor gemensamt. I detta allmänna ser
nämligen panteismen vårt väsende. Individualiteten
är endast en tillfällig form, hvari detta uppenbarar
sig. På särdeles ofullkomligt sätt framträder den
generella odödlighetsläran i antagandet att menniskans
odödlighet skulle bestå deri att hon fortlefver i
sina efterkommande, i menniskors erinring (»namnets
odödlighet») eller i sitt verk. I mer frigjord
form visar den sig redan der, hvarest man hänvisar
till menniskoslägtets antagna eviga fortbestånd på
jorden. I sin renhet är den emellertid för handen
egentligen först i sådana åsigter, hvilka betrakta
menniskan som en manifestation af verldsanden och i
den senares odödlighet se hennes. Man har på denna
ståndpunkt träffande förliknat menniskan vid en
bölja i hafvet: när den sjunker, är den ej mer till
såsom denna bölja, men allt det vatten, hvaraf hon
bestod, är qvar som integrerande del i hafvets stora
vattenmassa (Spinoza). Men menniskan kan i tanke och
vilja mer eller mindre troget uppenbara sig som en
form af verldsanden eller, som man ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
