Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näsapan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större eller mindre del af tarmarna såsom ett
förkläde till dem. Den ofvan och bakom magsäcken
belägna delen kallas lilla nätet, den der nedan heter
stora nätet. Detta bildar vanligen en tunn hinna,
fastän det är sammansmält af 2–4 ursprungliga. De
tjockare, mera fetthaltiga ställena långs de
anastomoserande blodkärlen äro ordnade i maskor,
hvilket gifvit anledning till namnet. Det innehåller
alltid fett på nämnda ställen, och hos feta menniskor
kan fetthalten ökas så, att det i sin helhet får en
tjocklek af ett par centimeter. Hos slagtdjur kallas
nätet »isterhinna». Dess byggnad öfverensstämmer i
det närmaste med bukhinnans. G. v. D.
Nätfdrband. Se Nätverk.
Nätgurka. Se Luffa.
Näthinnan (Lat. retina) ögats ädlaste del, den,
hvilken alla de andra delarna skydda eller tjena. Det
är på näthinnan, som de utifrån kommande ljusstrålarna
förenas till en – upp- och nedvänd – bild af föremålen
(näthinnebild), och der förmedlas bilden så, att
intrycket genom synnerven kan ledas till hjernan
och i denna uppväcka en föreställning om den yttre
verlden. Af allt, som skaparen förlänat den menskliga
och djuriska organismen, äro näthinnan och dess
funktion det underbaraste. Retinas byggnad är också
i sig den mest komplicerade och underfulla. Med
mikroskopets tillhjelp har man studerat dess
skilda lager, och fysiologien har påvisat hvilket
af dem, som är det egentligen ljusuppfattande och
bildåstadkommande; men hvad synens verkliga natur
är, det veta vi ej, och vi skola svårligen någonsin
utransaka det. – Näthinnan stödes utifrån af senhinnan
(sclerotica) och åderhinnan (choroidea). Den bekläder
hela bakre delen och större delen af ögat, sträckande
sig framåt, om än i förändrad form, ända till baksidan
af regnbagshinnan (iris). Den omfattar således största
delen af glaskroppen. Den är att betrakta såsom en
utbredning af synnerven, hvilken borrar sig igenom
de yttre hinnorna. Detta ställe, kalladt papillen, ar
ljust, nära hvitt, och derifrån utbreda sig näthinnans
pulsådror, dit samla sig dess blodådror. Men på detta
ställe finnes ej ännu näthinnestruktur, och derför
saknar denna fläck synförmåga (se Blinda fläcken). Den
sitter på sidan om ögats bakre pol, der ett ljusgult
ställe befinner sig (macula lutea) hvilket just
är det synkraftigaste stället på hela näthinnan,
det som man vänder till, då man vill se direkt eller
fullt väl. Med den öfriga delen af retina kompletteras
endast synen: det periferiska seendet. Detta är dock
nödvändigt för omfattningens skull. – Retinas skilda
lager hafva räknats olika; man har kommit ända till
elfva. Först finnes en gränshinna till glaskroppen;
så ett lager af nervtrådar; så två granulära lager
och två hornlager, omvexlande med hvarandra; ett
yttre trådlager; en yttre begränsningshinna; staf-
och tapplagret, hvilket är det vigtigaste af alla,
emedan bilderna afmåla sig deri, och sist ett lager af
pigment. Utom det sistnämnda äro alla genomskinliga. –
Näthinnan kan blifva säte för en mängd sjukliga
processer, hvilka mer eller mindre hota synens
bestånd. Somliga medföra till sist ohjelplig blindhet.
Rsr.
Näthvalf. Se Hvalf.
Nätmage (reticulum), anat., kallas den andra i
ordningen af idislarnas magar. Han har sitt läge
till höger om matstrupen och framför våmmen,
med hvilken han står i förbindelse genom en vid
öppning. Sitt namn har nätmagen fatt deraf att den
hans inre sida beklädande slemhinnan är fördelad i
en mängd små veck, som äro så ställda, att de bilda
sexkantiga maskor, som ungefär likna cellerna i en
bikupa. Nätmagen, som motsvarar andra underafdelningen
af magens kardialhälft, står genom en trång öppning i
förbindelse med bladmagen. Då det af idislaren massvis
eller i stora knippor sväljda fodret stötes upp i
munnen för att tuggas om, tömmes hvarken våmmen eller
nätmagen någonsin fullständigt. Man har nämligen
funnit våmmen till hälften fylld af uppmjukadt
foder äfven hos djur, som dött af hunger. Nätmagen
synes icke taga någon särskild del i formandet
af de gräsbållar, som skola uppstötas i munnen,
utan dessa afskiljas till följd deraf att magens
kardialöppning tillsluter sig, sedan det i de båda
första magarna uppmjukade fodret, som det synes,
genom mellangärdets och bukmusklernas samtidiga
hopdragande drifvits in i matstrupens kardialände.
C. R. S.
Nätra, socken i Vesternorrlands län,
Nätra tingslag. Areal 36,902 har. 4,921
innev. (1886). N. utgör ett konsistorielt pastorat af
1:sta kl., Hernösands stift, Ångermanlands Nordvestra
kontrakt.
Nättelduk (T. nesseltuch, af nessel, nässla,
och tuch, tyg), urspr. ett tyg, som väfdes af
brännässlestjelkarnas (i likhet med lin beredda)
basttågor och mest nyttjades oblekt; sedermera
benämning på en sorts löst väfdt musslin (se d. o.).
Nättingen, flodnejonögat, Petromyzonflu viatilis L.,
zool., tillhör fam. Petromyzontidae af rundmunnarnes
ordning bland fiskarna samt skiljer sig från
hafsnejonögat (se d. o.) och lilla
nejonögat (Petromyzon branchialis L., P. planeri Bloch)
derigenom att tänderna uti den öfverkäken motsvarande
tandskifvan sitta längre isär, hvarigenom denna
blir liksom halfmånformigt urskuren, och att
underkäkskifvans yttersta tandspetsar äro något
större än de mellersta. Ryggfenorna äro tämligen
långt skilda. Hos lilla nejonögat (igelnejonögat)
sitta ryggfenorna tätt tillhopa, och tänderna
äro ej så tydligt utbildade, utan trubbiga,
liksom afnötta. Denna sistnämnda art står derför
närmare larvstadiet, under hvilket dessa fiskar
länge ansetts såsom ett särskildt slägte: linålen
(Ammocoetes). Nättingens utveckling ur detta
s. k. ammocoetesstadium är ännu ej uppvisad, men
deremot har A. Müller kunnat följa igelnejonögats
utveckling ur dess ammocoetesstadium. Att den i våra
norrländska elfvar talrikt förekommande linålen är
larvstadiet af nättingen, är väl emellertid föga
tvifvelaktigt, och det torde väl kunna ifrågasättas,
om nättingen och lilla nejonögat verkligen äro skilda
arter. I larvstadiet äro sugskifvan och tänderna
ännu icke utbildade;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
