Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noricum, en romersk provins (sedan år 13 e. Kr.), s. om Donau - 1. Noring, Karl - 2. Noring, Jonas - 3. Noring, Laurentius Aemilius Alexis - Noriska alperna. Se Alperna, sp. 537 - Norit, petrogr., en med gabbro och diorit nära beslägtad eller emellan dem stående kristallinisk bergart - Norium, den hypotetiska metalliska radikalen i norjord (se d. o.) - Norjord, kem., benämning, som af Svanberg 1846 gafs åt en förmodad ny metalloxid eller jordart, som han trodde förekomma i vissa varieteter af zirkon, särskildt i dem från norska fyndorter (deraf namnet) - Norlin, Teodor Arnold Valentin - Norling, Sven Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Save och Karniska alperna). Hufvudstad
Noreja. Landskapet var bekant för sin rikedom på metaller,
särskildt jern. Äfven förekommo saltverk. Innevånarna
voro taurisker och bojer. R. Tdh.
1. Noring, Karl, prest, donator, född i Larfs
prestgård, Vestergötland, 1717, blef filos.
magister i Upsala 1743, besökte sedan engelska,
holländska och franska universitet samt blef
1748 pastor vid svenska församlingen i London.
Genom arf och gifte rik, skänkte han 1755
till Upsala universitet Victorinska stipendiefonden.
Han blef s. å. teol. doktor i Upsala. 1760 tog
han afsked från kyrkoherdebeställningen och bosatte
sig på Svansjö i Småland. N. erhöll adelskap
för sin treårige son under namnet Noringer.
Denne dog barnlös före fadern, som afled 1786.
-rn.
2. Noring, Jonas, diplomat, den föregåendes
brorson, son af teol. lektorn i Skara,
öfverhofpredikanten och teol. doktorn Lars
N. (f. 1711, d. 1757), föddes 1755,
studerade i Upsala och blef 1782 kanslist
i Kanslikollegium. Under tiden hade
han följt med M. Norberg på dennes utländska
resa. Efter sin hemkomst utnämndes han 1784 till
kommissions-sekreterare i Haag, anträdde 1785 å
nyo en studieresa genom Portugal, Spanien, Frankrike
och Italien, med kungligt uppdrag att samla
konstnärliga och literära märkvärdigheter, samt
förflyttades 1786 till Paris. 1788 erhöll han
afsked som expeditions-sekreterare samt bosatte sig
på sin gård Ranåker vid Skara, der han äfven
afled 1823. N. var en lycklig utöfvare af
målarekonsten och undervisade deri äfven sina
barn, af hvilka dottern Clementina (f. 1776,
gift med sedermera domprosten J. Wallin, d.
1872) och sonen Timoleon (f. 1804, fänrik, d.
1832) vunno ett namn såsom begafvade dilettanter.
-rn.
3. Noring, Laurentius Aemilius Alexis,
författare i landtbruk, den föregåendes son,
född å Ranåker 1799, filos. magister i Upsala
1827, ingick på ämbetsmannabanan, men egnade sig
hufvudsakligen åt annan verksamhet. Så var han
1828–35 sekreterare i Stuteri-öfverstyrelsen,
1829–31 handsekreterare hos excell. Stedingk,
sekreterare i komitén för ordnande af Ottenby
stuteri o. s. v. Han besökte flere gånger England,
Frankrike, Preussen och Danmark, dels för inköp af
ädlare hästar och boskap, dels äfven som sportsman.
N. var nämligen utmärkt ryttare och segrade som sådan
i flere såväl inhemska som utländska täflingar.
Såsom nitisk befordrare af landtbruk och ädlare
husdjursrasers införande i Sverige utgaf han
»Tidskrift för hästvänner och landtmän» (1831–34),
»Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel»
(1836–41), Handbok i åkerbruket (1839; 2:dra uppl. 1840),
Handbok i husdjursskötseln (3 del., 1841–42) m. m.
N., som de senare åren bodde i Lund, afled i Köpenhamn
1844. -rn.
Noriska alperna. Se Alperna, sp. 537.
Norit, petrogr., en med gabbro och diorit nära
beslägtad eller emellan dem stående kristallinisk
bergart. E. E.
Nörium, den hypotetiska metalliska radikalen i norjord
(se d. o.). P. T. C.
Norjord, kem., benämning, som af Svanberg 1846 gafs
åt en förmodad ny metalloxid eller jordart, som
han trodde förekomma i vissa varieteter af zirkon,
särskildt i dem från norska fyndorter (deraf namnet).
P. T. C.
Norlin, Teodor Arnold Valentin, kyrkohistoriker,
född i Sala d. 10 Okt. 1833, blef student i Upsala
1849, filos. doktor 1860, docent i svensk historia
1861, teol. kandidat 1862 och docent i kyrkohistoria
s. å. Han prestvigdes 1864 och utnämndes s. å. till
teol. adjunkt i Lund samt kyrkoherde i Kärrstorps
och Glostorps prebendepastorat. Vintrarna 1864–66
tillbragte N. i Algeriet till följd af bröstlidande
och afreste för samma orsak i slutet af år 1869
till Egypten. Han afled på hemvägen d. 12 Juli 1870
i Venezia. Oaktadt sin tidigt försvagade helsa
utvecklade N. en betydande författareverksamhet,
i synnerhet på det kyrkohistoriska området. De
förnämsta af hans skrifter äro Johannes Rudbeckius,
biskop i Vesterås (1860), Bidrag titt Upsala
universitets historia åren 1593–1637 (i »Nordisk
univers.-tidskrift», 1861), Svenska kyrkans historia
efter reformationen (1864–71), Kort öfversigt af
svenska kyrkans historia (1866) och Berättelser
ur kristna kyrkans historia (1868). 1868–70 var
N. medredaktör i »Teolog, tidskrift». K. H.
Norling, Sven Adolf, veterinär, född i Göteborg
d. 10 Nov. 1786, uppfostrades vid läroanstalten
Christiansfeld i Slesvig, var 1800–05 elev
hos djurläkekonstens grundläggare i Sverige,
professor P. Hernqvist, på Brogården vid Skara, samt
fortsatte sina studier dels under den äfven såsom
veterinärläkare framstående anatomen A. H. Florman
i Lund, der N. tillika 1806 aflade studentexamen,
dels under den berömde veterinären E. Wiborg i
Köpenhamn. Efter begynnelsen af krigshändelserna 1808
var han till en början anställd såsom fältkirurg
vid vestra armén och förordnades 1809 till
föreståndare för arméns hästlasarett, ett uppdrag,
som åter tillföll honom under kriget mot Norge
1814. Emellertid hade hans gynnare Hernqvist dött
1808, och N., som var exekutor af dennes till förmån
för Skara veterinärinrättning uppgjorda testamente,
förordnades 1810, enligt hans uttryckta önskan, att
förestå inrättningen såsom förste lärare (lektor)
samt blef 1813 innehafvare af denna befattning. Under
personliga ekonomiska uppoffringar fyllde han med
lefvande nit och praktiskt förstånd sitt kall, hvilket
vidgades, då han 1821 förordnades att tillika vara
chef och förste professor vid veterinärinrättningen
i Stockholm, hvilken anstalt han jämte arkiatern
v. Weigel anbefalts att upprätta. Sistn. år erhöll
N. titel af öfverdirektör. Då de växande krafven
på veterinärväsendets utbildning omsider (1854)
framkallat beslutet att göra veterinärinrättningarna
i Stockholm och Skara till hvar för sig fristående
läroverk och sörja för meddelandet af en djupare
teoretisk undervisning åt veterinäreleverna, behöll
N. ledningen af anstalten vid Skara allenast samt
ditflyttade från Stockholm 1855. Han afled på
Brogården d. 20 Sept. 1858. – N. egde i sitt yrke
sin tids vetenskapliga bildning, en skarp blick och
säker rutin samt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
