Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städerna i ett krig, hvars ogynsamma utgång visade, att
riket var stadt i tillbakagående. Erik Presthataren
(1280–99) efterträddes i regeringen af sin broder
Håkan Hålägg (1299–1319), en sträng herre, som
häfdade kronans rätt gent emot aristokratien. Mot
denna riktade han sin stora retterbod af 1308,
den mest bekanta af hans regeringsåtgärder. Genom
indragning af alla »sysler» och återkallande af alla
förläningar i kronogods åvägabragte han en allmän
reduktion. Äfven lendermands- l. baronvärdigheten
upphäfdes, hvarigenom konungen befriade sig
från högaristokratiens sjelfskrifvenhet att
vara hans förnämsta rådgifvare och gjorde rådet
(riksrådet) till första led i den monarkiska
organisationen. Håkan organiserade vidare det
kungliga kapellpresterskapet. Vid sin död lemnade han
riket till sin dotter Ingeborgs son med den svenske
hertig Erik, den treårige Magnus Eriksson (1319–43,
d. 1374), i hvilkens namn hertiginnan Ingeborg (se
denna) till en början förde regeringen såsom främsta
personen i förmyndarestyrelsen. På ett möte i Oslo
1319 slöts ett föreningsfördrag med Sverige, hvarefter
Magnus s. å. valdes till konung äfven i det senare
landet. Men Ingeborgs styrelse framkallade snart
missnöje inom bägge rikena, och hon uteslöts från
denna i Sverige 1322, i N. på den stora hirdstämman
i Oslo 1323. Den norska regeringen lades i riksrådets
händer, och dess förnämste verldslige ledamot, drotset
Erling Vidkunssön, förde styrelsen. 1332 blef konungen
myndig och öfvertog då sjelf regeringen. Men missnöjd
med hans sätt att sköta henne tvang adeln honom redan
1343 att öfverlemna henne till sin yngre son Håkan
VI Magnusson (1343–80), hvilkens förmyndare Magnus
dock skulle vara tillsvidare. Derigenom förbereddes
upplösningen af 1319 års union, som redan efter
1322 varit svag. Under den återstående delen af
Magnus’ lifstid hemsöktes N. af stora olyckor, bland
hvilka särskildt digerdöden verkade ödeläggande
på det glest befolkade landet och mycket bidrog
att förlama dess kraft. Konungarnas deltagande i
Sveriges inre stridigheter och deras inblandning i de
dansk-hanseatiska konflikterna tjenade endast till
att lägga i dagen N:s tilltagande vanmakt. Handeln
gled alltjämt mera öfver till hanseaterna, hvilkas
ekonomiska öfverlägsenhet gjorde dem till naturliga
mellanhänder mellan de norske bönderna och fiskarena
samt den europeiska marknaden. Den gamla adeln utdog
eller sjönk ned i allmogeklassen och kunde ej ersättas
af då och då framträdande nya slägter. Då konung Håkan
dog, erbjöd N. således endast skådespelet af ett rike,
som närmade sig upplösningen.
1380–1536. Håkan efterlemnade en son, Olof V Håkansson
(1380–87). Under hans omyndiga år styrdes N. af
hans moder, drottning Margareta, den danske konungen
Valdemar Atterdags dotter, och N. inträdde derigenom i
en union med Danmark, som med några få afbrott varade
ända till 1814. Den upplöstes icke, ehuru Olof afled
1387 och N. då befann sig, för första gången, utan
tronföljare. Margareta behöll styrelsen i sin hand
och lyckades få sin systerdottersson Erik af Pommern
(1388–1442) erkänd såsom konung. Hon skaffade
honom 1396 derjämte Danmarks och Sveriges kronor,
och vid hans kröning i Kalmar 1397 inträdde N. i den
stora nordiska statsförening, som fått namnet Kalmar
union. Landet var alltför kraftlöst för att kunna
häfda sin sjelfständighet gent emot unionskonungarnas
sträfvanden att bringa det i beroende, och riket
följde i regeln Danmark viljelöst i hälarna. Då
och då framkallade oroligheterna i Sverige ett
resultatlöst efterspel i N. 1450 ingicks på nytt ett
förbund emellan Danmark och N., i Bergen. Riksrådet,
som emot det dansk-norska konungadömet skulle häfda
den nationella sjelfständigheten, saknade nödig kraft
att lösa sin uppgift, och dess makt försvann steg för
steg samtidigt med att gränserna emellan det danska
och det norska riksrådet efter hand utplånades. På
1500-talet kan den nationella upplösningen sägas
vara fullbordad, och de vigtigaste ämbetena i landet
hade kommit i händerna på danska och holsteinska
adelsmän, hvilka derjämte genom giftermålsförbindelser
ärfde de gamla slägternas jord. Något sjelfständigt
uppträdande från folkets sida kom under denna tid
icke i fråga. Vid Kristian II:s (1513–23) fall gick
N. jämte Danmark öfver till Fredrik I (1523–33), och
t. o. m. då efter hans död inre oroligheter uppstodo,
var det likväl ej möjligt att följa en afgjordt norsk
politik eller sluta sig till Sverige. Riksrådet var
splittradt och vanmäktigt samt hade icke under den
fördrifne Kristian II:s vistelse i N. (1531–32), då
han sökte störta sin medtäflare, kunnat med samlad
kraft uppträda till hans förmån. På riksmötet på Bod
var flertalet böjdt för att fortsätta föreningen med
Danmark, och man enades om att anställa konungaval
i förening med danska rådet. Från denna tid befann
sig riksrådet och med detta hela landet i fullkomligt
upplösningstillstånd. Ärkebiskop Olaf Ingebrigtssön
hoppades kunna rycka till sig makten, och då en
del af rådet vid årsskiftet 1535–36 var samladt i
Trondhjem försökte han en statskupp. De två danska
riksråden Vincentius Lunge och Nils Lykke mördades,
och flere af de öfrige fängslades. Men detta gagnade
till intet, och förtviflande om sin saks framgång
lemnade ärkebiskopen sjelf landet, 1537. N. blef ett
lätt byte för en liten dansk styrka och erkände utan
motstånd den i Danmark valde konungen, Kristian III.
1536–60. Tillförene hade unionskonungarna afgifvit
särskild konungaförsäkran för N., – endast Kristian
II hade afgifvit en sådan för bägge rikena gemensamt
– ett exempel, som framdeles icke följdes, utan
konungaförsäkran afgafs endast i Danmark och endast
för detta land. I sin danska konungaförsäkran hade
Kristian III lofvat riksrådet, att N. icke vidare
skulle vara såsom ett eget konungarike för sig sjelf,
utan såsom en af de andra danska provinserna. Denna
bestämmelse offentliggjordes emellertid först många
år efteråt och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
