Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristiania en fast teater med hufvudsakligen danska
skådespelare. År 1850 inrättade Ole Bull i Bergen
en uteslutande norsk teater, och kort derefter
kom en liknande till stånd i Kristiania. På
1860-talet sammanslogs sistnämnda institution med
den bestående danska till den nuvarande norska
nationalteatern. Äfven Bergen har, efter ett längre
afbrott, under de senare åren haft en stående
norsk teater. Bland de äldre danske konstnärerna i
Kristiania, hvilka egde ett ganska stort inflytande
på smakens utveckling, verkade äfven kortare eller
längre tid flere män, hvilka kunna räknas till
danska teaterns bästa krafter, en Chr. Jörgensen,
Vilh. Wiehe, Hagen, den yngre Rosenkilde m. fl. De
första norska konstnärer, som eröfrade sig en
plats vid teatern, voro Laura Svendsen, som senare
äktade skådespelaren Gundersen, Lucie Johannesen
(fru Wolf), fröken Parelius och Johannes Brun samt
den sistnämndes första hustru, f. Rasmussen. Senare
tillkommo fru Johanne Juel-Reimers, Gundersen,
Reimers, Clausen m. fl. Y. N.
Norska språket var under sitt äldre skede, fornnorska
(till reformationen), icke såsom nu inskränkt till
N. och Färöarna, utan dess område omfattade då (se
Nordiska språk) en tid bortåt äfven delar af Irland
och norra Skotland, Man, Hebriderna, Shetlandsöarna
och Orkn-öarna, på hvilka båda senare ögrupper norskt
språk fortlefde långt in i nyare tid, dessutom vissa
delar af det nuvarande (vestra) Sverige (Bohus län,
Särna i Dalarna, Jämtland och Herjedalen). Kännedomen
om fornnorskan hemtas endast till ringa del utur
runinskrifter. Dessa äro nämligen jämförelsevis få –
något öfver 100 stycken – och i språkligt afseende
föga upplysande, hälst de nästan samtliga tillhöra
tiden 1050–1350 och således äro samtidiga med eller
åtminstone föga äldre än den äldsta literaturen. Hvad
af denna bevarats är uteslutande skrifvet med latinskt
alfabet. De äldsta handskrifterna äro föga yngre
än de äldsta forn-isländska och af icke obetydligt
intresse; men i sin helhet är N:s gamla literatur till
såväl innehåll som omfång ojämförligt underlägsen
Islands. Den utgör sammanlagdt endast omkr. 20
olika arbeten, och af dessa äro endast få af större
literärt värde. I språkligt afseende synnerligen
vigtiga äro de massor af diplom, som sträcka sig
genom hela N:s medeltid fr. o. m. 1200-talets början,
och som äro upplysande i synnerhet rörande språkets
dialektiska skiftningar. De äldsta fornnorska
språkformerna har man icke att söka i de äldsta
nu bevarade handskrifterna, utan i de uti något
yngre handskrifter meddelade gamla skaldeqvädena,
alltifrån Þjóðolfs från Hvin (slutet af 800-talet)
dagar. Vid denna tid skilde sig språket så föga från
den öfriga Nordens, att det knappast då ännu kunde
kallas specifikt norskt; likaså var, sedan isländskan
(från omkr. 900) afskilt sig från moderspråket,
norskan, olikheten dem emellan till att börja med
försvinnande liten, naturligtvis hvad literaturspråket
beträffar. Från och med 1200-talet äro emellertid
de båda språken ganska skarpt skilda. Isländskan
fullföljer en i hög grad sjelfständig utveckling,
under det att norskan på grund af geografiska och
politiska förhållanden får i mycket gemensamma öden
med de östnordiska språken. Sedan N. 1319 förenats
i personal-union med Sverige, börja rena svecismer
att vinna insteg i norska skriftspråket. Äfven för
öfrigt har 1300-talet att uppvisa flere afvikelser
från det äldre språkbruket. Under 1400-talet, då N. är
i union med Danmark och tidtals äfven med Sverige,
upptagas i norskan en mängd danismer samt en och
annan svecism. Mot slutet af medeltiden växer detta
danskans inflytande med jättesteg, så att den norska
literaturen aftynar, och norska såsom skriftspråk
slutligen alldeles undantränges af danska. Under
1400-talet eger N. knappast någon annan literatur
än diplom, och redan vid slutet af århundradet är
det alldeles öfvervägande antalet af dessa skrifvet
på ett språk, som är nästan ren danska. På norska
skrifna diplom från 1500-talet träffas endast som
sällsynta undantag, och fr. o. m. reformationen, då
bibeln och de gamla lagarna öfversattes till danska,
icke norska, blef danskan afgjordt N:s literaturspråk
samt derjämte stadsbefolkningens och de läskunniges
talspråk. Det kan dock ej nekas, att många norska
författare under de följande årh. skrefvo ett språk,
som egde en starkt norsk färg, t. ex. P. Olausson
Friis (d. 1614), P. Dass (d. 1708) och i viss mån
äfven 1700-talets båda literära stormän Holberg och
Wessel. Men först efter N:s politiska frigörelse
(1814) har ur det under föreningen med Danmark
införda danska literaturspråket under inverkan af
de norska folkmålen ett särskildt nynorskt språk
utvecklat sig. Till sin ljudbyggnad står detta norska
språk närmare svenskan än danskan. Det bibehållna
danska stafningssättet gör emellertid, att skilnaden
mellan danska och norska på papperet väsentligen
inskränker sig till ordförrådet. Norskan har nämligen
ur folkmålen upptagit en mängd i Danmark okända
ord, och för att göra sina skrifter tillgängliga
för danska läsare bifoga norska författare ofta
ordförklaringar under texten (så t. ex. Kielland,
Lie och Elster; jfr Listov: »Ordsamling fra den
norske æsthet. lit. siden 1842», 1866). För
båda språken gemensamma ord förete ofta i norskan
en annan skiftning i betydelsen än i danskan. I
uttalet kännetecknas norskan i motsättning till
danskan hufvudsakligen af följande. Äldre Nord. p,
t, k qvarstå som sådana, alltså t. ex. N. skape,
flat, liten, duk (men D. skabe, flad, liden, dug
med frikativljud i uttalet), hvaremot urspr. g ej
återställes (N. och D. mave, mage, due, duga, vie,
viga, o. dyl.); d och g förloras i hvardagliga ord
liksom i Sv., t. ex. ti, tid, bro, bröd, bre, bred,
dro, drog, ta, taga; bb, dd, gg uttalas som i Sv.;
r-ljudet bildas med tungspetsen (liksom i mellersta
och öfre Sverige) och sammansmälter med följande t,
d, s, n till tjocka ljud; k och g uttalas mjukt
före mjuka vokaler: k som T. »ich»-ljud (liksom i
Värmland och angränsande svenska landskap) och g
som j, alltså N. köre [chöre], köra, give [jive],
gifva; den svenska skilnaden mellan två a- och två
u-ljud, ett öppet och ett slutet, framträder mindre
i norskan eller är omärklig, så att t. ex. han och
dag, hus och hund uttalas med nästan samma vokal,
och denna ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
