Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska kriget (Stora nordiska kriget) kallas den stora fejd, som under åren 1700-21 rasade mellan Sverige å ena sidan och Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen samt senare derjämte England-Hannover och Preussen å den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvaldes derefter till konung Stanislaus Leszczynski
(d. 2 Juli 1704). Sedan han blifvit vederbörligen
krönt, ingingos i Varsjav (d. 18 Nov. 1705)
fred och förbund mellan Sverige och den polska
republiken. Ännu länge fortfor Karl XII att med sina
trupper genomströfva Polen i hopp att kunna fördrifva
konung August och förmå dennes polska anhängare till
underkastelse under Stanislaus. Omsider beslöt han att
genom ett infall i Augusts arfland, kurfurstendömet
Sachsen, tvinga sin fiende till tronafsägelse och
fred. Han inryckte derföre i Sachsen och dikterade
freden i Altranstädt (d. 14 Sept. 1706), hvari
konung August lofvade att i ett öppet bref till
Polens ständer afsäga sig konungakronan och erkänna
Stanislaus Leszczynski. Under de år, som Karl XII var
upptagen af sin polska partipolitik, fullföljde tsar
Peter med oböjlig seghet sina planer. Han lät sina
härar ödelägga de svenska Östersjöprovinserna, der en
fåtalig svensk styrka under W. A. von Schlippenbach
m. fl. bjöd ett förtvifladt, ärofullt men fåfängt
motstånd. Tsaren intog 1703 Ingermanland och lade
s. å. grunden till en ny hufvudstad, det nuv. S:t
Petersburg. 1704 eröfrade han Dorpat (d. 14 Juli)
och Narva (d. 10 Aug.). Endast i Kurland ledo hans
vapen under dessa år upprepade nederlag i striden
mot A. L. Lewenhaupt, hvars mest lysande bragd blef
slaget vid Gemauerthof (d. 16 Juli 1705).
Efter en lång hvila i det rika Sachsen bröt Karl
XII slutligen upp (i Aug. 1707) för att upptaga
den afgörande striden med tsar Peter. Man tänkte,
att hans främsta mål nu skulle blifva att återtaga
de förlorade Östersjölanden; men Karl gjorde i
stället upp en vidtutseende plan att med hjelp af
sina soldaters tapperhet och i förbund med polacker,
turkar, kosaker och tatarer marschera på Moskva för
att der föreskrifva freden. På våren 1708 bröt han
upp från Litaven, gick öfver Berezina och vann vid
Holofsin (d. 4 Juli) sin sista större seger öfver
ryssarna. Omöjligheten att framtränga längre åt öster
samt hänsyn till Sveriges nyvunne bundsförvandt,
kosakhetmanen Mazepa (se denne) förmådde Karl att
(i Sept.) ställa tåget till Severien, och upprepade
motgångar tvungo honom slutligen att enligt Mazepas
råd taga vinterqvarter i norra delen af Ukrajna. Der
sammansmälte den svenska hären under vintern 1708–09
genom köld och brist samt gagnlösa strider mot en
öfvermäktig fiende. På våren 1709 började Karl belägra
fästningen Poltava samt sökte slutligen sin räddning
i ett anfall på ryssarna i deras eget läger. Slaget
vid Poltava d. 28 Juni 1709 slöt med svenska härens
nederlag. Karl XII räddade sig jämte några hundra man
öfver Dnjepr. Med återstoden af den svenska hären,
14,000 man, måste A. L. Lewenhaupt gifva sig fången
åt ryssarna genom kapitulationen i Perevolotsjna d. 1
Juli 1709.
Slaget vid Poltava betecknar slutet af Sveriges yttre
storhet och makt; det betecknar äfven vändpunkten i
det nordiska kriget, som från denna tid för Sverige
blef en nästan oafbruten
rad af stora olyckor. Tsaren, August II och Fredrik
IV förnyade 1709 sina förbund mot Sverige. August
återtog Polen, och Fredrik inföll i Skåne, som han
likväl måste utrymma efter Magnus Stenbocks seger vid
Helsingborg (d. 28 Febr. 1710). Ryssarna fortsatte
sina eröfringar i de svenska Östersjöprovinserna, som
de fullständigt lade under sitt välde, sedan de under
året 1710 tagit Riga (d. 1 Juli) och Reval (d. 28
Sept.), Samtidigt vände de sina anfall mot Finland
samt eröfrade der under nämnda år Viborg (d. 10 Juni)
och Keksholm (d. 9 Sept.). Följande år öfversvämmades
äfven Pommern af fientliga trupper, och 1712 intogs
Stade af danskarna, hvarefter hertigdömena Bremen och
Verden gingo förlorade för Sverige. (Genom fördrag af
d. 26 Juni n. st. 1715 sålde Danmark dessa områden
till Hannover för 6 tunnor guld.) Under allt detta
låg Karl XII i lugn vid Bender, endast upptagen af
den tanken att förmå sultanen, till krig mot Ryssland
och att sjelf i spetsen för en turkisk här återvända
till Polen. En väldig turkisk här uppställdes också
mot Ryssland, men den turkiske storvesiren lät för
mutor den vid Prut 1711 instängda ryska armén under
tsarens eget befäl slippa undan. Ehuru denna händelse
borde hafva öfvertygat Karl XII om vanskligheten att
bygga något på Turkiets löften, höll han dock fast
vid sin turkiska politik. Till talet om fred ville
han icke lyssnar fastän fördelaktiga anbud gjordes
honom både af Danmark och Polen. Lika litet var han
böjdt att ingå på det förbundsförslag, som flere
gånger framställdes af Preussen. Han ville hvarken
erkänna August II såsom konung i Polens eller göra
några landafträdelser åt sina fiender. Kriget
fortgick under nya förluster för Sverige. En af
Stenbock anförd armé, som slagit danskarna och
sachsarna vid Gadebusch (d. 9 Dec, 1712), måste
derefter söka sin tillflykt i fästningen Tönning
och tvangs genom kapitulationen vid Oldenswort
(d. 16 Maj n. st. 1713) att gifva sig fången med
hela sin här. Äfven Stettin, som belägrades af
ryssarna, måste gifva sig (d. 30 Sept. n. st. 1713)
samt ockuperades på grund af konventionen i Berlin
d. 3 Juli n. st,. 1713 af preussarna. Några månader
derefter förlorades hela Finland genom svenskarnas
nederlag vid Storkyro (d. 19 Febr. g. st. 1714).
Sedan de turkiske statsmännen förgäfves genom våld och
förräderi sökt blifva Karl XII qvitt (»Kalabaliken»
i Bender, d. 1 Febr. 1713), beslöt denne slutligen
sjelf att återvända till sitt rike, dertill föranledd
af oroande underrättelser om missnöjet i Sverige. I
Nov. 1714 kom han till Stralsund med hågen riktad
alltjämt på kriget. Antalet af hans fiender ökades
1715 med Preussens konung och Hannovers kurfurste,
som sedan 1714 dessutom var Englands konung. Preussen
förklarade Sverige krig, emedan Karl XII icke ville
ens såsom pant afstå Stettin, England-Hannover af
begär att behålla Bremen-Verden, som det tillpantat
sig af Danmark. Alla de förbundne började att belägra
Stralsund, som försvarades af Karl XII sjelf, men
slutligen måste dagtinga (d. 12 Dec. 1715), hvarefter
Sverige förlorade alla sina besittningar på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
