Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nielsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föregåendes hustru, född d. 4 Sept. 1803 i Köpenhamn,
debuterade 1821 på k. teatern såsom Dyveke i Samsöes
sorgspel med samma titel och dessutom i ett lustspel
och ett sångstycke samt visade i alla dessa konstarter
ovanliga gåfvor. Med poetisk uppfattning af rollen
förenade hon värdighet och behag i framställningen
samt gaf alltid ett vackert uttryck åt den äkta
qvinligheten både i sin ungdom såsom älskarinna
och vid mognare ålder såsom Thora (i »Hakon Jarl»),
Lady Macbeth och Dronning Margareta. Med lika stor
trohet återgaf hon den förnäma damen som den enkla
hustrun. N. var också en af de yppersta konstnärer
den danska skådebanan sett på sina tiljor och
fullt jämnbördig med fruarna Rosing och Heiberg. År
1823 gifte hon sig med violinisten Wexschall, men
skildes 1830 från honom och äktade 1834 skådespelaren
N. P. Nielsen (se föreg. art.). Död d. 20 Juli 1856.
E. Ebg.
Nielsen [ni’l-], Johan Peter Ludvig, norsk
skådespelare, född i Köpenhamn d. 28 Dec. 1808,
kom efter någon tids vistelse i Danmark till Norge
1830. Der uppträdde han i Bergen och Trondhjem samt
debuterade 1834 såsom Philibert j:r i »Brödrene
Philibert» vid teatern i Kristiania, vid hvars scen
han alltsedan, under mer än ett halft århundrade,
varit fäst och ännu är verksam. Antalet roller, i
hvilka han under denna långa tid uppträdt, är mycket
stort, och hans mångsidiga begåfning har gjort,
att hans krafter tagits i stort anspråk. Men han
har detta oaktadt alltid löst sin uppgift på ett
tillfredsställande och ofta, då man minst väntat
det, särdeles förtjenstfullt sätt. Bland hans bästa
roller kunna nämnas Knud i »Axel og Valborg», biskop
Nikolas i »Kongsemnerne», Knox i »Maria Stuart»
och åtskilliga af Sheridans figurer. Äfven hans
framställning af judar vittnar om stor talang. På
sista tiden användes N. mindre, men förekommer
dock ofta på scenen, der »gamle Nielsen» ännu
hör till allmänhetens förklarade gunstlingar.
Y. N.
Nielsen [ni’l-], Rasmus, dansk filosof, född d. 4
Juli 1809 i Roerslev nära Middelfart på Fyen, fick
sin första undervisning af församlingens prest, som
fäst uppmärksamhet på hans rika anlag. Efter aflagd
studentexamen (1829) egnade han sig åt teologien
(han blef teol. kandidat 1837, licentiat 1840),
men idkade derjämte filosofiska studier och blef en
varm anhängare af Hegels system, på hvars grund han
trodde sig kunna sammanjämka kyrkans lära med den
spekulativa religionsfilosofien. År 1841 blef han
professor i filosofi vid Köpenhamns universitet och
verkade der under en följd af år både såsom lärare
och författare i hegeliansk riktning. Från denna
tid härröra Den spekulative logik (1844) och Den
propædeutiske logik (1845). Sören Kierkegaards
polemik mot den spekulativa teologien och, öfver
hufvud taget, mot hvarje försök att förlika den
kristna tron med vetenskapen framkallade en vändpunkt
i N:s utveckling. I sin skrift Evangelietroen og den
moderne bevidsthed (1849) uttalade N. först sin nya
lära om motsatsen mellan tro och vetande samt riktade
dernäst ett häftigt anfall på
Martensens dogmatik i en anmälan, som sammanställde detta
arbete med Kierkegaards »Johannes Climacus». Derpå
följde D:r H. Martensens dogmatiske oplysninger,
belyste (1850), Evangelietroen og theologien (s. å.;
öfvers. till svenska 1863), Skæbne og forsyn
(1853) och Om personlig sandhed og sand personlighed
(1854; öfvers. till svenska 1856), som ytterligare
utvecklade satsen att kristendomen icke kan blifva
föremål för spekulativt begripande, utan blott för
personligt tillegnande. Motsatsen mellan tro och
vetande fick vidtgående följder för N:s hela åskådning
och blef för honom motsatsen mellan den reella
verkligheten och den spekulativa idealismen. Den
hegelska grundtanken öfvergaf han aldrig, utan ansåg
det alltjämt möjligt att konstruera en dialektisk
tankegång, men han insåg, att man derigenom fick
endast en skuggbild, som måste låna sitt innehåll
från den empiriska vetenskapen. Om de begrepp, som
den dialektiska metoden utvecklar, skola blifva något
mera än logiska abstraktioner, måste deras reella
betydelse uppvisas med tillhjelp af de särskilda
vetenskaperna. N:s förhållande till Hegel framträder
i titeln på hans förnämsta arbete, Grundidéernes
logik (2 bd, 1864–66). För Hegel finnes blott en idé,
som är det sanna väsendet i allt. Men genom att mera
bestämdt framhålla motsatsen mellan subjektivitet och
objektivitet, mellan tänkande och varande, idealitet
och realitet får N. en motsats mellan vetandets
idé och maktens (verklighetens) idé, en motsats,
som öfvervinnes i den högsta idé, till hvilken
vetenskapen kan komma, idén om den ontologiska
subjektiviteten, i hvars väsende vetande och makt äro
förenade. Vetenskapen för oss således till en logisk
teism, för så vidt dess sista förutsättning är en
subjektivitet såsom tillvarons väsende och källa,
men den når icke det religiösa gudabegreppet och
kan åt detsamma gifva hvarken lif eller färg. Den
högsta punkt, till hvilken vetenskapen kan hinna,
är den, hvarest den religiösa tron börjar. Tron är
personlighetens, viljans sak. I vetenskapen ega vi
endast allmänna lagar och principer, men dessa kunna
icke styrka vår vilja och göra vårt hopp lefvande
i det verkliga lifvet. Derför sätta vi oss genom
tron i omedelbart personligt förhållande till en
personlig gud, som är herre öfver naturlagarna, och
som vetenskapen icke kan begripa. En sådan tro är icke
blott en tro på det underbara; den är sjelf ett under
och kan derför af vetenskapen hvarken förstås eller
vederläggas. Vetenskapen går för den skull utom sin
befogenhet, när den anfaller en tro, som icke hvilar
på vetenskaplig, utan på personlig grund. Deremot
är den vetenskapliga kritiken fullt berättigad gent
emot teologien, som med vetenskapliga grunder vill
stödja trons innehåll. En teologi är följaktligen
icke möjlig, men väl en religionsfilosofi, hvilken
visar huru de religiösa föreställningarna motsvara det
personliga lifvets egna kraf och nödvändiga vilkor. –
Denna lära om tro och vetande såsom hvarandras
motsatser, hvilka just på grund af sin olikhet till
väsendet låta förena sig i en menniskas medvetande,
utvecklade N. utförligt i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
