Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna (Holl. Nederlanden), konungarike i vestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktigaste herskare i verlden. Under hans välde
nådde N. höjden af sin blomstring. Det är sant,
att den kommunala sjelfständigheten led åtskilligt
intrång, att hvarje försök till trotsigt motstånd
slogs ned med våld och att herskaren förstod begagna
den provinsiella söndringen för att i många fall
stärka sin egen auktoritet och bereda seger åt
sina absolutistiska principer. Men framstegen voro
omisskänliga. N. utvecklade sig alltmer genom
sitt åkerbruk, sin boskapsskötsel, sitt fiske,
sin industri och sin växande handel till ett
rikedomens land, hvars merkantila hufvudort var
det mäktiga Antwerpen. Vetenskapens och konstens
trefnad vittnade äfven derom att folket hade intresse
och aktning för det intellektuella arbetet. Genom
vigtiga landförvärf, såsom Groningen, Overijssel,
Gelderland och Utrecht, vidgades landets gränser, och
Karl V förenade slutligen 17 nederländska provinser
under sin spira. Af dessa provinser sökte kejsaren,
så vidt möjligt var, grunda en fast statsenhet. En
öfverdomstol inrättades i Mecheln, hären ställdes
under befäl af en generalkapten och flottan
kommenderades af en amiral, som var ståthållare i
provinsen Holland. Landets gemensamma representation
var alltjämt generalstaterna och dess högste styresman
var en ståthållare, som regerade i monarkens namn
och vid sin sida hade ett statsråd, bestående af
landets främste män. Från denna tid utgjorde de 17
nederländska provinserna tillsammans en egen krets
inom Tyska riket, kallad den burgundiska. Den stod
i ett mycket löst förhållande till riket och skulle
enligt en särskild lag utgöra ett politiskt helt för
sig under en enda furstes välde. Till de tvisteämnen,
som under Karl V:s styrelse i N. söndrade regering
och folk, kom äfven reformationen, som vann anhängare
i synnerhet inom de nordliga provinserna. Karl mötte
den med våld och sökte upprätthålla »trons enhet» med
hjelp af barbariska lagar. Den mest bekanta af dessa
lagar var kättareediktet af år 1550, som stadgade
dödsstraff och egendomskonfiskation för alla, hvilka
utbredde kätterska läror och bevistade konventiklar,
samt dertill införde ett slags »andliga domare»,
påminnande om Spaniens inqvisitorer.
Karl V lemnade 1555 N. åt sin son Filip II,
som 1556 fick äfven Spaniens krona. Redan dennes
spanska börd, hans inbundenhet och hans högmod
väckte nederländarnas ovilja, och denna ovilja
skärptes genom tillämpningen af hans politiska
system, hvars yttersta mål var den monarkiska
absolutismens seger och protestantismens fullständiga
tillintetgörelse. Det stränga verkställandet af
kättareedikten, inqvisitionstribunalens upprättande,
kränkandet af provinsernas fri- och rättigheter,
utnämnandet af Filips halfsyster, Margareta af Parma,
till ståthållarinna (1559) med främlingen, kardinal
Granvella såsom förtrogen rådgifvare samt i synnerhet
den nederländska kyrkans reorganisation i syfte
att stärka den andliga makten, alla dessa handlingar
uppväckte ett starkt missnöje och kallade till lif
en opposition, hvars inflytelserikaste ledare var
Vilhelm af Oranien. De spanska truppernas återkallande (1561)
och Granvellas aflägsnande (1564) förmådde icke
återställa lugnet. Nya fordringar framställdes;
och sedan Filip afslagit en anhållan om mildring af
religionsedikten, bildade F. van Marnix m. fl. i
slutet af 1565 ett förbund, kalladt kompromissen,
till försvar af N:s fri- och rättigheter. I April
1566 öfverlemnade 300 af förbundets medlemmar till
ståthållarinnan en böneskrift, hvari de begärde
mildring af religionsedikten och inqvisitionens
afskaffande. Vid den offentliga audiensen sades en
af Margaretas rådgifvare hafva under hån kallat de
trehundra för geuser (se d. o.), tiggare, och detta
namn blef genast af »kompromissens» medlemmar antaget
såsom partinamn. En våldsam religiös rörelse grep
äfven folkmassan, som upphetsades af calvinistiska
prester, och på sommaren 1566 utbröt i Flandern
en allmän bildstorm, som hastigt spred sig öfver
hela N. Upproret kufvades, men 1567 sände Filip
den grymme hertigen af Alba med 10,000 man till
N. för att med våld bringa landet till fullständig
underkastelse. Redan före Albas ankomst upplöstes
geuser-förbundet, flere tusen nederländare lemnade af
fruktan sitt fädernesland och den försigtige Vilhelm
af Oranien begaf sig till Tyskland för att afvakta
bättre tider. Albas intåg i Bruxelles betecknade
början till en terrorism, hvartill verlden sällan
sett ett motstycke. Sedan Margareta missnöjd nedlagt
ståthållareskapet (1567) och regeringen öfvergått
till Alba, inrättades ett utomordentligt tribunal,
af folket kalladt »blodsdomstolen», och inför denna
rätt ställdes för att dömas till de strängaste straff
alla de nederländare, som varit inblandade i de sista
oroligheterna eller ansågos såsom fiender till Filips
politiska system. Afrättningarna följde på hvarandra i
tusental; till de ädlaste offren hörde Egmont och
Hoorn, som i Juni 1568 afrättades i Bruxelles. Ett
försök, som Oranien gjorde, att med en här af franska
hugenotter och tyska protestanter komma sina landsmän
till hjelp, misslyckades och medförde endast en
stegring af våldsamheten i Albas framfart. Denna
våldsamhet fick också sitt uttryck i det nya
beskattningssystem, som Alba ville genomföra, och
som, om det kunnat genomföras, skulle hafva medfört
landets fullständiga ekonomiska ruin. Nu gjorde i
stället tyrannens skatteedikt det nederländska folket
moget för en allmän resning, och signalen till en
sådan gafs genom de s. k. hafsgeusernas eröfring af
det befästa Brielle, en stad, belägen vid mynningen
af Maas (1572). Derifrån räknar man vanligtvis det
nederländska frihetskrigets begynnelse. Resningen
spred sig inom kort öfver nästan hela Holland
och Zeeland samt delar af Utrecht, Friesland och
Overijssel. Ombud för adeln och städerna i provinsen
Holland samlades till ett möte i Dortrecht (Juli
1572), der ständerna utsago Vilhelm af Oranien till
laglig ståthållare i Holland, Zeeland, Utrecht och
Friesland, utrustad med kunglig makt; för sin egen
del lofvade de att offra allt till försvaret af sina
rättigheter samt medgåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
