Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Natur. 2. Den omedvetna och ofria verkligheten, som kännetecknas deraf att den har tiden och rummet till sina former samt materia och fysisk kraft till sitt innehåll - Naturalia contractus, jur., sådana rättsverkningar af ett aftal, som inträda utan att vara särskildt betingade - Naturalia non sunt turpia, Lat., »naturliga ting behöfver man ej skämmas för» - Naturalier, sådana naturalster (preparerade djur och växter, mineral, petrifikat o. s. v.), som pläga utgöra innehållet i naturhistoriska museer och »naturaliekabinett» - Naturalisation, medborgarerätts förlänande åt en utländing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af lifvet, och lifvet befinnes utgöra hennes innersta
väsende. Sedda i stort, blifva naturens förändringar
här moment i en hela naturen genomgående utveckling,
hvars mål just är lifvets förverkligande. Men lifvet
framträder ej på hvarje punkt af naturen med samma
grad af egentlighet. Naturen är ett helt af högre och
lägre former af lif, hvilka ständigt gå in i, ständigt
öfvergå i hvarandra. Naturen känner inga skarpa
gränser, endast småningom skeende öfvergångar (natura
non facit saltum, »naturen gör intet språng»). Det
lägre lifvet röjer sporadiskt det högres närvaro, och
det högre har det lägre till sin förutsättning. Så
blir naturen för detta uppfattningssätt ett enda
lefvande helt. Detta betraktelsesätt af naturen är det
teleologiska. Öfver det i naturen framträdande lifvet
(naturlifvet) kommer man dock ej här. I denna sin
form röjer ej lifvet sitt väsende. Hvarje naturlif är
ett ofullkomligt lif, hvarje naturvarelse i viss mån
liflös. Naturlifvet hänvisar derför på en högre form
af lif; det kan hvarken förklaras ur det liflösa,
ej häller kan man stanna vid naturlifvet. Detta
visar, att naturen ej kan förklaras ur sig sjelf,
utan hänvisar på en annan art af verklighet än sig
sjelf. »Naturen är en sfinx; när man löst dess gåta,
störtar den sig sjelf i djupet.» Framåt till dennas
lösning gå de tänkare, som reflekterat på den sidan
i naturen att hon är till för menniskan, är ett
helt af hennes förnimmelser. Dessa tänkare hafva
fattat henne som ett fenomen (se d. o.) i och för
menniskan, och ur ofullkomligheten hos den senares
förnimmande skall då ock hennes ofullkomlighet eller
brist på lif få sin förklaring. Men i sig sjelf,
till sitt allra innersta väsende betraktad, är den
verklighet, som för oss framträder i naturens form,
en personlig verklighet, något som ock förklarar
den menskliga personlighetens intresse för naturen
och den innerliga känsla denna hos oss väcker. –
Ehuru dessa båda betydelser af ordet tydligen gå
tillbaka till dess först angifna grundbetydelse, är
det dock synnerligen vigtigt, att de i användningen
skarpt åtskiljas. Sker icke detta, händer det lätt,
att t. ex. menniskans omedvetna och ofria bestämdhet
(hennes natur i bet. 2) kommer att usurpera den plats,
som tillkommer hennes väsende (natur i bet. 1) och
betraktas såsom med detta identisk. Menniskan blir
då till sitt egentliga väsende en naturvarelse,
och hennes mål blir att följa sina omedvetna och
oafsigtliga, d. ä. djuriska tendenser. Det inom
vissa riktningar vanliga yrkandet att man skall
följa naturen är berättigadt, så länge man stadigt
fasthåller »natur» i betydelsen af vårt ursprungliga
väsende, i motsats till allt, som är en produkt af
derför främmande inverkan, af förkonstling. Men i
annat fall får det lätt betydelsen af en fordran att
menniskan skall följa impulserna från sin djuriska
sida, från sin natur i den senare betydelsen, hvilken
då förblandas med hennes väsende och usurperar
dess rätt. L. H. Å.
Naturalia contractus, jur., sådana rättsverkningar
af ett aftal, som inträda utan att vara särskildt
betingade, men som å andra sidan
kunna genom förbehåll uteslutas. Vid köp
är t. ex. säljarens skyldighet att stånda
hemulsansvar ett naturale contractus (11 kap. § 6
Jordab.). De lagstadganden, som uppställa naturalia
contractus, kallas suppletoriska eller dispositiva
bestämmelser. Jfr Accidentalia contractus och
Essentialia contractus (under Accidens och
Essentiel). Hj. H-d.
Naturalia non sunt turpia, Lat., »naturliga ting
behöfver man ej skämmas för», det rent fysiska faller
såsom sådant ej under moralens domvärjo.
Naturalier, sådana naturalster (preparerade djur
och växter, mineral, petrifikat o. s. v.), som
pläga utgöra innehållet i naturhistoriska museer
och »naturaliekabinett».
Naturalisation, medborgarerätts förlänande åt en
utländing. Den har sin grund i menniskans erkända
rätt att ombyta landsmanskap och nedsätta sig i
ett annat land än det, som sett henne födas. Denna
vistelse i ett annat land medför ej i och för
sig full medborgarerätt, utan endast rätt till
utöfning af vissa medborgerliga rättigheter, detta
dock alltid under äfventyr att kunna under vissa
omständigheter utvisas ur landet. För att komma
i besittning af fullständig medborgarerätt, lika
med den, som tillkommer den infödde, erfordras, att
ett formligt upptagande till medborgare skett från
statens sida. Detta upptagande kan vinnas på olika
sätt. Så är det på sina ställen tillräckligt för den,
som uppfyller de i särskild lag föreskrifna vilkor
rörande bestämd tids vistelse i landet, uppförande
och förmåga af sjelfförsörjning, att afgifva
en förklaring att han vill vinna naturalisation,
hvarefter han efter ytterligare en viss tids förlopp
vänder sig till domstol med bevis om frejd, aflägger
ed på konstitutionen och afsäger sig sitt forna
undersåtsförhållande. I och med denna anmälan är
då medborgarerätt förvärfvad. Dessa grundsatser
tillämpas i Nord-Amerikas Förenta stater, hvarest
fordras 5 års vistelse i landet och 1 års vistelse
i den stat, hos hvars domstol anmälan göres. På
andra ställen erfordras statens särskilda samtycke
för hvar och en, som söker naturalisation. Denna kan
vinnas på ansökning hos regeringen eller hos särskildt
bestämd offentlig myndighet, hvilken eger att pröfva
och afgöra om ansökningen må beviljas. Under vissa
förhållanden kan den erhållas på blott reklamation,
nämligen af den, som är genom något naturligt band
fäst vid staten, t. ex. den, som är der uppfostrad,
eller af enka, som före giftermålet tillhörde
staten. Slutligen kan äfven vara stadgadt, att jämte
regeringens samtycke fordras representationens bifall
eller också, såsom i Norge, att representationen
allena eger att derom besluta. Såsom vilkor fordras
i allmänhet längre tids vistelse i det land,
hvarest naturalisation sökes, godt uppförande och
sjelfförsörjningsförmåga, afläggande af trohetsed
och styrkande att den sökande, derest hans ansökan
bifalles, befriats från sin trohetspligt till den
förra staten. I Sverige synes naturalisationsrätt
städse hafva varit en kunglig höghetsrätt. Den
förutsattes såsom konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
