Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval / 761-762 (1887) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naftalin, kem., ett kolväte - Naftalinfärgämnen, kem. Flere naftalinderivat hafva färgande egenskaper - Naftionsyra, kem., en amido-naftalinsulfonsyra - Naftol, kem., namn på fenoler af naftalin - Naftylamin, amidonaftalin, kem. - Nafvare, gröfre borr, som användes i synnerhet vid timmermansarbeten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Naftalin, kem., ett kolväte, C₁₀ H₈ eller

som till stor mängd
förekommer i stenkolstjära och 1820 upptäcktes af
Garden. Naftalin uppstår i allmänhet vid inverkan af
rödglödgningshetta på organiska ämnen. Det erhålles
ur stenkolstjära genom fraktionerad destillation och
ur de fraktioner, som destillera mellan 170° och 230°
samt innehålla utom naftalin äfven karbolsyra och
fenoler. Dessa fraktioner behandlas med natronlut,
som löser fenolerna och lemnar naftalin olöst. Det
ännu orena naftalinet destilleras och upphettas
med 5–10 proc. svafvelsyra, tvättas med vatten,
behandlas å nyo med natronlut och destilleras eller
sublimeras. Naftalin bildar snöhvita kristallfjäll
eller tafvelformiga kristaller. Egentlig vigt
1,145, smältpunkt 79,6°, kokpunkt 217°. Det
afdunstar redan vid vanlig temperatur och utbreder
derunder en egendomlig lukt, som, när den är svag,
icke är obehaglig, men deremot oangenäm, när den
är stark. Ångorna äro giftiga för insekter, och
man använder derför naftalin för att döda mal i
insektsamlingar och pelsverk. Naftalin löses lätt i
alkohol, eter och flytande kolväten. Det användes
hufvudsakligen för beredande af färgämnen. –
Naftalin ger, liksom benzol, upphof till en
stor mängd derivat, af hvilka många förekomma i
en mängd isomeriska modifikationer (se Kolväte,
sp. 1067). Koncentrerad svafvelsyra ger med naftalin
tvänne isomeriska sulfonsyror, kallade α och β,
C₁₀ H₇ SO₃ H, af hvilka α-syran bildas vid låg
temperatur och β-syran vid högre. Af dessa bägge
syror bildas vid inverkan af smältande alkalier α-
och β-naftol, C₁₀ H₇ OH. Salpetersyra och naftalin
gifva α-nitronaftalin, C₁₀ H₇ NO₂, som bildar gula
kristallnålar och genom inverkan af reduktionsmedel
ger [alpha]-naftylamin, C₁₀ H₇ NH₂. – I naturen synas
endast ytterst få naftalinderivat förekomma. Till
dem höra juglon i valnöt och santonin i maskfrö.
P. T. C.

Naftalinfärgämnen, kem. Flere naftalinderivat hafva
färgande egenskaper. Bland de äldst bekanta äro
dinitronaftol, C₁₀ H₅(NO₂)₂ OH, kalladt Martius’ gult,
och magdalarödt l. naftalinrödt, C₃₀ H₂₀ N₄. De
användas numera icke i industrien. Deremot har en
annan, mycket stor klass af färgämnen, »azofärgämnen»,
på de senare åren fått stor förbrukning. De innehålla
alla gruppen – N = N – och uppstå genom inverkan
af diazoföreningar på fenoler eller aromatiska
ammoniakbaser samt deras derivat. Genom inverkan af
salpetersyrlighet på klorvätesyrad anilin uppkommer
diazobenzolklorid,
C₆ H₅ N₂ Cl:

C₆ H₅ NH₂ HCl + HONO = C₆ H₅ N₂ Cl + 2H₂ O.

Låter man denna inverka på naftylamin eller
naftols natriumsalt, bildas azofärgämnen:

C₆ H₅ N₂ Cl + C₁₀ H₇ NH₂ = C₆ H₅ N₂ C₁₀ H₆ NH₂ . HCl.

C₆ H₅ N₂ Cl + C₁₀ H₇ O Na = Na Cl + C₆ H₅ N₂ C₁₀ H₆ OH.

I synnerhet reagera diazosulfonsyror, t. ex.
diazobenzolsulfonsyra, C₆ H₄
på fenoler och ammoniakbaser. Så erhåller man af
diazobenzolsulfonsyra och α-naftol tropeolin, HSO₃
C₆ H₄ – N = N – C₁₀ H₆ OH. Af β-naftol erhåller man
det isomeriska mandaringult. Roccellin (orsellin,
rouge solide) är β-naftolazo α-naftalinsulfonsyra,
H SO₃ C₁₀ H₆ – N = N – C₁₀ H₆ OH. Bordeauxrödt är
α-naftalinazo β-naftoloxidisulfonsyra, C₁₀ H₆ –- N
= N – C₁₀ H₄ . OH . (SO₃ H)₂. Snart sagdt otaliga
azofärgämnen finnas eller kunna framställas. Ett
vigtigt färgämne är kongorödt, HSO₃ C₁₀ H₅
C₁₂ H₈, som erhålles af naftionsyra (se d. o.) och
tetrazodifenylklorid. Några af dessa azofärgämnen
hafva egenskapen att utan betningsmedel färga
vegetabiliska väfnader. P. T. C.

Naftionsyra, kem., en amido-naftalinsulfonsyra,
C₁₀ H₆ NH₂ . SO₃ H, som uppstår vid inverkan af
koncentrerad svafvelsyra på α-naftylamin. Den bildar
mikroskopiska, färglösa kristaller, som äro nästan
olösliga i vatten. Dess salters lösningar utmärkas af
en praktfullt blå fluorescens. Naftionsyran har på de
senare åren fått stor användning för tillverkning af
färgämnen, t. ex. kongorödt (se Naftalinfärgämnen).
P. T. C.

Naftol, kem., namn på fenoler af naftalin, C₁₃
H₇ OH. Tvänne sådana isomeriska fenoler finnas,
nämligen α- och β-naftol, hvilka uppstå, när
man smälter motsvarande sulfonsyror med kali. De
äro bägge färglösa, kristalliserande kroppar, som
användas för tillverkning af naftalinfärgämnen.
P. T. C.

Naftylamin, amidonaftalin, C₁₀ H₆ NH</sub>2</sub>, kem. Tvänne
isomeriska naftylaminer, α och β, äro kända och
användas i industrien för tillverkning af färgämnen.
α-naftylamin, som länge varit bekant, erhålles genom
inverkan af reduktionsmedel på nitronaftalin, alldeles
som anilin af nitrobenzol. Den bildar färglösa
kristaller, som i luften hastigt färgas violetta,
och utmärkes af en vidrig foecal lukt. β-naftylamin
har ingen lukt och oxideras icke eller endast
obetydligt i luften. Den beredes genom inverkan
af ammoniak vid hög temperatur på β-naftol.
P. T. C.

Nafvare, gröfre borr, som användes i synnerhet vid
timmermansarbeten. Den nedre änden af nafvaren har
i tvärgenomskärning formen af en halfrund ränna,
hvars räta sidokanter äro hvass-slipade. Nederst är
den försedd med en snedstående udd eller hvass tand,
som går före i träet och i hålets botten uttager
breda spånor, under det att de långa raka eggarna på
nafvarens sidor jämna hålets cylindriska vägg. Den
ena eggen arbetar nämligen vid in- och den andra
vid tillbakavridandet, då nafvaren utdrages för
tömning af den i rännan samlade spånen. Tandens
sneda ställning tjenar till att draga nafvaren
in i träet. Som nafvaren saknar styrande spets i
kärnlinien, är det af vigt att man vid borrningens början

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>