Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysticism, filos., den åsigt, som, under antagande att något osinligt är till för menniskan, anser detta gifvet uteslutande i och för hennes känsla - Mystificera, mystifiera. Se Mystèr - Mystifikation. Se Mystèr - Mystik (se Mysticism). 1. En inom den menskliga bildningens historia vanlig riktning, hvars anhängare i yttre, ofta tillfälliga företeelser i naturen och menniskolifvet tro sig finna omedelbara uppenbarelser af något inre och öfversinligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af det osinliga. Ty vid känslan fästa
de en mer eller mindre sinlig betydelse och äro
angelägna att bestämdt skilja det organ, genom hvilket
menniskan förnimmer det osinliga, från den sinliga
känslan. En åsigt blir dock mysticism, så snart det
ifrågavarande organet ej kan fasthållas i någon annan
betydelse än den att vara en känsla. – I den menskliga
bildningens historia framträder mysticismen vanligen
såsom reaktion mot en ensidig förståndsbildning,
vare sig denna afgjordt förnekar det osinliga
och stannar vid det sinliga förståndet, eller den
visserligen erkänner ett osinligt såsom förståndets
innehåll, men så ensidigt fasthåller fordran att
detta skall fattas i vissa förståndskategorier,
att den våldför sig på menniskans konkreta och
omedelbara förnimmande af det osinliga. I båda fallen
är mysticismen en menniskoandens protest emot den
ensidiga förståndsbildningen såsom alltför abstrakt
eller innehållsfattig för att fylla menniskoandens
behof af ett osinligt. Häri eger den ock sin betydelse
och kan mången gång verka välgörande pä en tid, som
för ensidig förståndsdyrkan kommit att glömma det
osinliga eller åtminstone dettas omedelbara närvaro i
känslan. Men sjelf gör den sig skyldig till en motsatt
ensidighet. Ur vetenskaplig synpunkt visar sig åsigten
sjelfmotsägande och ohållbar, så till vida som den,
på samma gång den förnekar det osinligas begriplighet,
likväl vill fasthålla en skilnad mellan en känsla med
sinligt och en känsla med osinligt innehåll. Såvida
nu åsigten ej skall vara endast en tro eller förmodan
hos den ene eller den andre, utan gör anspråk på
att åtminstone i någon mening ega allmängiltighet,
så måste tydligen denna skilnad vara i någon mån
fattbar eller begriplig. Menniskan måste på något
sätt kunna begripa, att hon i det senare fallet
verkligen känner något, som är af annan art än det
sinliga, följaktligen ock i någon mån begripa det
osinliga sjelf. Samma svårighet att fasthålla den
ifrågavarande skilnaden röjer sig äfven vid åsigtens
detaljerade genomförande och tillämpning i lifvet,
der den blir ur stånd att fasthålla det osinliga i
dess renhet. I lifvet leder den till ett sjukligt
öfverskattande af hvarje tillfällig känslostämning,
i hvilken menniskan tror sig på något sätt förnimma
det osinliga – ofta på bekostnad ej blott af de
bestämdare och klarare uppfattningsformerna, utan
äfven af den goda viljans energiska handlande efter
ett bestämdt mål. Den alstrar en tendens att försjunka
i omedelbar enhet med gudomen. Filosofiens historia
erbjuder ej få exempel på åsigter, som antingen
varit rent mystiska eller, hvilket är ännu vanligare,
haft tendenser till mysticism (Jacobi, gnosticism,
neo-platonism, Schelling, Schleier-macher m. fl.). I
fråga om medeltidens mysticism se Mystik 2.
Anmärkningsvärd är frändskapen emellan mysticism
och panteism trots dennas riktning på det allmänna,
hvilket ej är tillgängligt för känslan. Det är
svårigheten att göra begripligt huru ett allmänt
kan hafva en absolut betydelse och tjena till det
ändligas förklaringsgrund, som drifver panteismen till att i detta
allmänna tillika se något annat och mer än ett allmänt
i vanlig mening; och då den ej kan med förståndet
göra klart hvad detta andra är, blir den benägen
för ett mer eller mindre mystiskt uppfattningssätt.
L. H. Å.
Mystificera, mystifiera. Se Mystér.
Mystifikation. Se Mystér.
Mystik (se Mysticism). 1. En inom den menskliga
bildningens historia vanlig riktning, hvars anhängare
i yttre, ofta tillfälliga företeelser i naturen och
menniskolifvet tro sig finna omedelbara uppenbarelser
af något inre och ofversinligt, utan att man med sitt
förstånd kan fatta detta öfversinliga eller dess
sammanhang med de företeelser, som skola uppenbara
detsamma. Denna riktnings råaste form är den vanliga
vidskepelsen. Men mystiken kan äfven framträda i
finare former. Mer eller mindre afgjordt fattar
den då den sinliga företeelsen såsom symbol af det
öfversinliga, på samma gång den likväl alltjämt skall
vara något mer än en sådan symbol. Äfvenså kan den
framträda i en del former, i hvilka detta symboliska
betraktelsesätt mer afgjordt träder tillbaka för tron
på det öfversinligas alldeles direkta uppenbarelse
i vissa sinliga företeelser, t. ex. hallucinationer
o. dyl. Stegras en dylik benägenhet öfver en viss
gräns, kan den öfvergå till vanvett, hvilket är
mystikens mörkaste sida. Under tider då den, särskildt
i dessa sina farligare former, starkt utbreder sig,
brukar den icke blott vända tusentals menniskors
sinnen bort från en nyttig verksamhet bland verldens
verkligheter, utan äfven starkt befolka dårhusen. –
Det öfversinligas närvaro i allt är den sanning, som
ligger till grund för all mystik. Men i st. f. att
söka detta i tillvaron i det hela eller företrädesvis
just i dennas väsentliga sida, dess lagbundenhet och
ordning o. s. v., vänder den sig med förkärlek till
vissa enskilda sinliga företeelser, framförallt till
det tillfälliga och ovanliga just såsom sådant,
föreställande sig, att just i detta skulle det
öfversinliga företrädesvis röja sig. Också är den
benägen dels att fatta det osinliga på sinligt sätt,
dels att föreställa sig det sinliga som blott symbol,
ej såsom fenomen af det osinliga, låta det beteckna
detta, utan att egentligen deri hafva sitt väsende,
det förra företrädesvis i sina. gröfre, det senare
företrädesvis i sina finare former, hvilka dock,
såsom vi antydt, slå öfver i hvarandra. Mystikens
hem är menniskans fantasi, och dess rätta plats
är konsten, ty konsten skall tala till menniskans
fantasi. Sin frändskap med mysticismen röjer
mystiken deruti att den föreställer sig det osinliga
såsom framträdande uteslutande för vår omedelbara
uppfattning och såsom obegripligt. Men den är vida
mindre än mysticismen en vetenskaplig teori, snarare
ett i skiftande och obestämda former framträdande
föreställningssätt. Äfvenså är det ej för mystiken
väsentligt att stanna just vid känslan såsom organ
för det öfversinliga. Gör den detta, är den hvad man
kallar känslomystik. Men den kan äfven framträda i
andra former. Jfr Teosofi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
