Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysteriebanan kallas inom literaturhistorien den skådebana, hvarå medeltidens mysterier (se d. o.) uppfördes - Mysterier (Grek. och Lat. mysteria, af stammen i myo, jag tillsluter). 1. Hos forntidens greker vissa slag af hemlighetsfull gudstjenst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till den något fantastiska föreställningen om en
mysteriebana, som stundom skulle varit uppförd
med ända till nio eller kanske än flere våningars
höjd. Men detta antagande har på senare tider
fått lemna plats för en annan hypotes, som först
framställdes af Paulin Paris i en föreläsning i
Collége de France 1855. Enligt denna senare åsigt
antager man, att de olika lokaliteterna på jorden
ej voro placerade öfver eller under hvarandra,
utan bredvid hvarandra. På den jordiska scenens
horisontala plan funnos sålunda särskilda
afskrankningar eller byggnader, »mansions»,
föreställande de olika lokalerna, t. ex. en mur
med en port, representerande staden Nasaret, en
fyrkantig fördjupning, föreställande sjön med en båt
uti, en estrad med en stol, hvarå Herodes tronade,
omgifven af några pelare, som kanske uppburo en
tronhimmel och fingo representera hans palats,
o. s. v. Mellan dessa »mansions» sträckte sig den
öppna planen, »la scène», öfver hvilken de uppträdande
hade att gå, när de skulle förflytta sig från den
ena platsen till den andra. Vanligen voro ej dessa
byggnader eller de enskilda bostäderna slutna med
förhängen eller dylikt, utan äfven när handlingen
spelade annanstädes kunde man t. ex. se Herodes
lugnt sittande qvar på sin tron. Bipersonerna,
som ej hade sina egna »mansions» att vistas uti
under mellantiderna mellan deras deltagande i
handlingen, torde helt enkelt hafva dragit sig åt
sidan och stilla qvarstått å scenen, tills deras
tur åter kom. – Framför den så inrättade scenen
voro platser uppbyggda för åskådarna. Och troligen
syfta de uttryck hos de medeltida författarna, på
hvilka man stödt hypotesen om den i många våningar
byggda mysteriescenen, i stället på åskådareläktarna,
»échafauds» l. »pentes». Med sina för den förnäma
publiken afsedda »loges» i flere rader höjde sig
nämligen dessa rundt omkring parketten, »le parc»,
som stundom, äfven den, amfiteatraliskt höjde sig i
halfkretsar, och på hvilken den stora allmänheten
mot lägre afgift fann sina tarfligare platser. –
Ungefärligen af denna art voro vanligen de franska
mysteriebanorna. Men inom detta allmänna schema kunde
sedan flere olika gestaltningar förekomma, alltifrån
de enklaste former, vid hvilka man nöjde sig med
att genom uppsatta anslagstaflor antyda de olika
lokaliteterna, ända till de ståtliga praktteatrar,
som under mysteriernas senaste tider här och der
förekommo (t. ex. i Autun vid uppförandet af »Vie de
S. Lazare» å en 80 tusen åskådare rymmande amfiteater,
1516). Mysteriebanorna uppfördes ursprungligen endast
för tillfället å någon offentlig plats, t. ex. å
kyrkoplanen, på gator och torg eller å någon stor
gård. Den första fasta teater i Frankrike, som man
känner, var den, som innehades af »La confrérie de
la passion».
I England torde ock den vanliga franska mysteriebanan
vunnit efterbildning; men derjämte utbildades der
en särskild form, om hvilken man får ett ganska
fullständigt begrepp genom följande samtida skildring
af en representation i Chester år 1574. Skådespelet
uppfördes på följande sätt, berättar ett ögonvittne.
Det var deladt i 24 »pagiantes», eller delar, i
öfverensstämmelse med antalet af stadens gillen,
och hvarje gille uppförde sin »pagiante», hvilket
namn äfven användes om den vagn eller skådebana, på
hvilken de uppträdde. Först började de vid Abbaye
gates’ stadsport, och när det första skådespelet,
»pagiante», der uppförts, rullades träställningen
vidare till High crosse inför borgmästaren. Just när
detta slutat, kom den andra träställningen dit (å
hvilken ett annat gille uppförde såsom fortsättning
den andra afdelningen i den stora skådespelscykeln),
och den första rullades till Vattenportsgatan,
derifrån till Brogatan (der åter nya åskådare väntade)
och så vidare, den ena efter den andra, till dess
att alla skådespel, bestämda för den första dagen,
voro uppförda. På samma sätt tillgick det under andra
och tredje dagen. Dessa »pagiantes» eller vagnar
bestodo af en hög träställning i form af ett hus
med två våningar och öppet längst upp. I det undre
rummet klädde skådespelarna sig; i det öfre spelade
de. Ställningen hvilade på sex hjul. Åskådarna
sutto eller stodo sålunda stilla på sina platser,
och till dem kom det ena gillet efter det andra för
att på sin rörliga skådebana uppföra sin afdelning
af mysteriecykeln, efter hvars slut skådespelarna
drogo till en ny krets af väntande åskådare.
I Tyskland bibehölls länge den äldre inrättningen
af skådebanan med sin nästan blott konventionelt
symboliserande scensättning. Sjelfva banans byggnad
liknade troligen i hufvudsak den franska. Men,
under det att dess olika lokaliteter der voro så pass
naturalistiskt framställda, att endast emellanåt
i styckets prolog anvisningar behöft göras, för
att publiken skulle finna sig till rätta, så att
säga, med scenens geografi, så tyckes det deremot
hafva varit regel vid de tyska mysteriespelen, att
»praeceptor» vid styckets början förde hvar och
en af skådespelarna till hans plats, äfven kallad
»burg», som derigenom erhöll sin särskilda sceniska
betydelse. Sålunda blefvo de uppträdande enligt
mysterietexternas anvisningar »herrlich und ehrlich
auf das gerüst geführt und jeder in seinen sessel
gesetzt». Åtminstone en del af de ej i handlingen
ännu deltagande skådespelarna tyckes ock under tiden
haft en särskild gemensam plats sig anvisad, »der
hof». Detta naiva sätt tyckes hafva bibehållits ännu
i slutet af 1500-talet, äfven sedan troligen några
dekorativa anordningar börjat användas för att utmärka
de olika lokaliteterna. – Deremot är den mysteriebana,
som i våra dagar användes i Oberammergau, ej af samma
art, utan har genom ett af jesuiterna förmedladt
italienskt renaissance-inflytande fått en i många
afseenden annan karakter (se Passionsspel). – Jfr
L. Traube: »Zur entwicklung der mysterienbühne»
(i tidskr. »Schauspiel und bühne, 1880). S-e.
Mysterier (Grek. och Lat. mysteria, af stammen i myo,
jag tillsluter). 1. Hos forntidens greker vissa
slag af hemlighetsfull gudstjenst, hvartill förutom
de gudstjenstliga brukens stränga hemlighållande för
alla utom stående äfven hörde en viss hänryckningsfull
stämning hos deltagarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
