Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrospermum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i handeln förekommande bästa drogen, M. electa,
består af ur råvaran utplockade, oregelbundet
formade, kantigt och knottrigt ojämna stycken,
vexlande i storlek från en större ärta till en
valnöt eller ett hönsägg eller ännu mera. Dessa
stycken äro ljust brungula eller rödbruna, utvändigt
vanligen öfverdragna med ett gulbrunt pulver af
drogen. De äro tämligen lätta att bryta, om de ej
äro alltför stora och fasta, samt visa å den färska
brottytan en egen fett- eller vaxlik, matt glans,
med ljusare gulbruna ådror och oljelika fläckar. I
kanterna äro myrrhabitarna föga genomskinande. Detta
gummiharts (se d. o.) låter sig endast med svårighet
sönderrifvas till ett brungult pulver. Lukten är
egendomlig och angenämt balsamisk, smaken kryddartadt
bitter. Vatten löser 60 proc. (gummi) och sprit
knappt 25 proc. (harts) ur drogen, som innehåller
en flyktig olja, myrrhol, ljusgul, tunnflytande som
färsk, men mörknande och tjocknande under förvaring,
samt ett harts, myrrhin, som smälter vid + 90° à
95°, och derjämte en större mängd gummi tillsammans
med bassorin (en art växtslem). Myrrha är en bland
de allra äldsta droger och omtalas redan i den
berömda Papyrus Ebers hafva varit använd i Egyptens
forntid såsom läkemedel och vid balsamering. I
våra dagar användes drogen såsom ett lifvande och
stärkande medel, ofta tillsammans med jernpreparat,
t. ex. i farmakopéns mycket begagnade emulsio och
pilulae myrrhae ferratae. Myrrha kan förfalskas genom
inblandning af körsbärskåda, som blifvit öfverpudrad
med myrrhapulver, men denna kåda har glasglänsande
brott. Jfr Bdellium. O. T. S.
Myrrha, mytol. Se Cinyras.
Myrrhis L., bot., farmak., ett slägte af högväxta,
mjukhåriga örter inom nat. fam. Umbellifereae Juss.,
kl. Pentandria L. Bladen äro 2–3 gånger parbladigt
delade. Blomflockarna äro dubbla, med endast enskilda
svepen, kronbladen 5, hvita, omvändt hjertlika, med
inböjd spets, de yttre i flocken större. Frukterna
blifva till 3 cm. långa, mörkbruna, med tagglika
knölar på åsarna, mellanrummen glatta. Oljekanaler
saknas. I Sverige odlas och finnes liksom vild
i närheten af gamla trädgårdar upp till Dalarna
den bekanta »spanska körfveln», M. odorata Scop.,
hvars mjukhåriga blad med breda slidor omfatta den
meterhöga stjelken. Den 2–3-dubbelt pardelade
bladskifvan har triangulär omkrets och äggrunda
till aflånga, spetsiga, grofsågade ändflikar med
uddspetsiga sågtänder. De inre blommorna i den
mångstråliga flocken hafva likformiga kronblad,
men endast ståndare; de yttre deremot hafva hvita,
olikstora kronblad och äro tvåkönade. Se vidare
Körfvel. O. T. S.
Myrslokslägtet, Myrmecophaga, zool., hör till familjen
myrätare (Entomophaga) och ordningen tandfattiga
bland däggdjuren. Hufvudet och särskildt nosen äro
ovanligt långsträckta, munöppningen mycket liten,
tungan rund, masklik och långt utsträckbar, ögonen
och öronen mycket små. Tänder saknas alldeles, och
mellankäksbenen äro obetydligt utvecklade. Fötterna
visa i skelettet 5 tår, men dessa äro icke alla
beväpnade med klor. Bakbenen äro smala och
svagare än frambenen. Refbenen äro breda och
täcka hvarandra med kanterna. – Manmyrsloken
l. stora myrsloken, M. jubata, har 5 klor på
bakre och 4, betydligt starkare, på de främre
fötterna. Svansen är lång, mycket yfvig och oanvändbar
som gripverktyg. Ryggen bär en hög, borstartad man,
som fortsättes på svansen. Färgen är svartgrå till
svartbrun, med svarta, af blekgrått infattade, bakåt
spetsigt utlöpande skulderstreck. Kroppens längd
är 1,3 och svansens 0,95 m. Den 9 mm. tjocka tungan
kan utsträckas nära 50 cm. Denna myrslok är hemma i
östra Syd-Amerika och lär jagas af indianerna för
sitt kött. Han uppehåller sig på marken och lefver
(liksom de öfriga arterna af här ofvan nämnda slägte)
af myror och termiter.
– Kaguaren, M. tetradactyla, blir 60 cm. lång
och har en svans af 40 cm:s längd. Svansen är
hårbeklädd blott vid roten, bär mot spetsen ringar
af fjäll och gör tjenst som griporgan. Framfötterna
hafva 4 och bakfötterna 5 klor. Djuret, som är
hvitgult, med svarta skuldror och sidor, är hemma i
Paraguay och Brasilien. Det sprider en stark mysklukt
omkring sig samt jagas af infödingarna för sitt
kött och skinn.
– Tvåtåiga l. dvärg-myrsloken, M. didactyla,
har blott 2 klor på framfötterna, eger gripsvans
samt är ofvan räfröd, under grå. Kroppens
längd utgör 22 och svansens 18 cm. Arten är
hemma i Peru och norra Brasilien, uppehåller
sig i täta skogar, är i motsats till stora
myrsloken i rörelse om natten, sofver om dagen
i trädens kronor och klättrar skickligt. Äfven
denna myrsloks kött fortäres af indianerna.
C. R. S.
Myrsnäppan. Se Småsnäppor.
Myrspettarna. Se Gecinus.
Myrspofven. Se Långnäbbslägtet.
Myrsyra, kem., en i myror förekommande organisk
syra, som länge varit känd, men förvexlades med
ättiksyra, tills Suersen och Gehlen 1805 visade,
att den var en derifrån skild syra. Doebereiner
framställde den först med konst genom oxidation af
socker. Sedermera har man funnit, att myrsyran bildas
vid ett stort antal kemiska reaktioner. Myrsyra, som i
naturen förekommer, utom i myror, äfven i tallbarr,
etternässlor, svett o. s. v., är sammansatt efter
formeln H . C O2 H. Den erhålles lättast genom
destillering af oxalsyra med glycerin. Den är i
rent tillstånd en färglös vätska, som fryser vid
–1° och kokar vid +99°. Den kan i alla förhållanden
blandas med vatten, är skarpt sur, har en egendomlig
stickande lukt och ger med baser salter, kallade
formiat. Emedan myrsyran genom upptagande af en atom
syre öfvergår till kolsyra och vatten, är den ett
kraftigt reduktionsmedel. Myrsyran har antiseptiska
egenskaper och verkar hudretande (jfr Myrbad).
P. T. C.
Myrtaceae R. Br., bot., myrtnarnas nat. fam.,
består uteslutande af träd eller buskar med vanligen
motsatta blad utan stipler. Bladskifvorna äro läder-
eller pergamentartade, odelade och helbräddade,
ständigt gröna, punkterade af små genomskinande
oljebehållare. Nervförgreningen är fjäderlik, med en
nära bladkanten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
