Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mozart, Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus, vanligen kallad Wolfgang Amadeus M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trumpetljud, att han vid ett fantiserande på sin
violin fann den stå en half qvartston högre stämd
än en grannes, som han ej hört på flere dagar,
o. s. v. Redan 1761 uppträdde han i Salzburg såsom
medverkande i ett sångspel, och 1762 voro hans och
hans fem år äldre systers (Maria Anna M., f. 1751,
d. 1829) färdighet på klavér så framskriden, att
fadern tog barnen med på konsertresor till München
och Wien. Uppmuntrad af framgången, som i synnerhet
vid kejsarehofvet var kolossal, gjorde fadern med
dem en längre turné 1763–66, då resan först gick
genom Bajern, Rhenprovinsen och Nederländerna
till Paris, der Wolfgang spelade för hofvet,
gaf offentliga konserter och utgaf sina första
tryckta kompositioner (4 violinsonater). Sedan
ställdes kosan till London, der gossen förvånade
musikverlden genom improvisationer, transpositioner i
svåra tonarter m. fl. konststycken, uppförde sina små
orkestersymfonier och lät trycka 6 nya violinsonater;
vidare till Flandern och Holland, der han jämte sin
syster låg sjuk under flere månader, hvarefter han
komponerade ytterligare 6 sonater; slutligen öfver
Paris, Lyon och Schweiz tillbaka till Salzburg. Ett
år egnades nu åt studier, derefter var man åter på
resande fot. I Wien 1768 komponerade M. på Josef
II:s uppdrag sin första opera, La finta semplice,
hvilken dock till följd af intriger icke blef uppförd,
hvaremot sångspelet Bastien und Bastienne gafs i
en privatkrets. S. å. dirigerade han för första
gången en mässa af egen komposition. Utnämnd till
ärkebiskoplig konsertmästare i Salzburg, stannade
M. der ett år, hvarefter han med fadern 1769 företog
en resa till Italien. Der firade han nya triumfer,
hänryckte hofvet i Neapel, blef i Rom riddare af
Gyllene sporren och upptecknade der ur minnet Allegris
miserere, upptogs i Bologna till medlem af »Accademia
dei filarmonici» (efter ett kompositionsprof, som
visserligen, enl. hvad Fétis uppvisat, var felaktigt
mot den »stränga stilen», men likväl märkvärdigt för
hans ålder) samt blef i Milano mycket firad efter
uppförandet af den på beställning komponerade operan
Mitridate (1770). Till Milano återkom han två gånger
för att anföra sina operor Ascanio in Alba (1771)
och Lucio Silla (1772). Sistnämnda år skref han till
den nye ärkebiskopens af Salzburg installering Il
sogno di Scipione. De följande åren förflöto stilla i
hemmet, under det han flitigt komponerade symfonier,
mässor, konserter och kammarmusik. För karnevalen i
München 1775 skrefs La finta giardiniera, och straxt
derefter följde i Salzburg Il re pastore. För att
söka sig en bättre ställning än den i det isolerade
Salzburg under den brutalt despotiske ärkebiskopen
Hieronymus, reste M., denna gång i sällskap med sin
moder, till München, Augsburg och Mannheim (der han
förälskade sig i sångerskan Aloysia Weber, som sedan
blef honom otrogen och gifte sig med en Lange) samt
slutligen till Paris, hvarifrån han dock snart måste
återvända, utan att hafva vunnit någon plats och sedan
han genom döden förlorat sin moder (1778). Tröstad
af ett uppdrag från München att skrifva Idodenmeneo,
fick han genom dess framgång (1781) mod att
definitivt afsäga sig sin tjenst hos ärkebiskopen
(sedan denne behandlat honom sämre än en lakej) och
bosatte sig nu i Wien, der han framdeles måste lefva
ytterst bekymmersamt af tillfälligt konserterande,
komponerande och lektionsgifvande. Först 1789
fick han en torftig anställning som kejserlig
kammarkomponist med 800 floriners lön. På kejsarens
uppdrag skref han Die entführung aus dem serail (1782,
»Enleveringen ur seraljen», 1814). Samtidigt gifte
han sig med Konstanze Weber, en syster till hans
forna flamma. Hon blef honom en hängifven maka, men
förmådde ej upphjelpa hans ekonomi, som blef allt
sämre till följd dels af hans egen obetänksamhet
och godtrogna hjelpsamhet mot ockrande bedragare,
dels af att fadern ständigt uppfostrat honom som ett
barn utan egen förmåga att sköta sig i det praktiska
lifvet, dels slutligen af motstånd från afundsmän
och snål otacksamhet hos kejsaren, hvilken icke
värdigt belönade hans tjenster, trots det M. af pur
patriotism afböjde en honom (vid en resa till Berlin
och Dresden 1789) af Fredrik Vilhelm II erbjuden
kapellmästareplats på 3,000 thaler. Oaktadt bekymmer
och sjukdom utvecklade M. under de sista åren en så
häpnadsväckande och genialisk produktivitet, att
motstycke knappt finnes inom musikhistorien. Från
1782 till 1785 tillkommo de sex berömda, J. Haydn
tillegnade stråkkvartetterna. 1786 uppfördes operetten
Der schauspieldirektor (»Teaterdirektören», 1857)
äfvensom det på sex veckor skrifna mästerverket
Le nozze di Figaro (»Figaros bröllop», 1821),
som i Wien till en början ansågs för tungt,
men i Prag gjorde furore, hvarför M. enkom för
Prag skref sin odödliga Don Giovanni (1787; »Don
Juan», 1813). Följande år uppstodo inom mindre än
tre månader hans tre mästersymfonier i ess dur,
g moll och c dur. 1790 uppfördes buffan Cosi fan
tutte (»Troheten på prof», 1830), som mycket slog
an, trots den dåliga texten. 1791 uppfördes hans
populäraste opera, den tredje bland de odödliga,
Die zauberflöte (»Trollflöjten», 1812), skrifven
för hans med skulder belastade vän teaterdirektören
Schikaneder, som skändligt bedrog honom på belöningen,
samt den svagare La clemenza di Tito (»Titus»,
1823), skrifven på beställning till kejsar Leopold
II:s kröning. Öfverfallen af en hetsig feber, dog
M. i Wien d. 5 Dec. 1791, under det han arbetade
på sitt Requiem, bestäldt af en enskild person
och sedan fulländadt af M:s lärjunge Süssmayer. Han
efterlemnade tvänne söner, af hvilka den ene, Wolfgang
Amadeus M. (f. 1791, d. 1844), var kapellmästare i
Lemberg. 1842 aftäcktes i Salzburg en bronsstaty af
M. (modellerad af Schwanthaler).
Breitkopf & Härtels monumentala samlingsupplaga af M:s
verk upptager 1) Kyrkomusik: 15 mässor, 4 litanior,
4 kyrie, 9 offertorier, kantaten Davidde penitente,
2 frimurare-kantater och 22 arbeten af diverse slag;
2) Operor och sångspel: Apollo et Hyacinthus, Zaide,
Thamos och de 16 förut nämnda; 3) Sånger: 43 arior,
2 duetter, 6 terzetter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
