Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monies ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Joseph Prudhomme (1857). Med andras biträde
arrangerade M. dessa typer för scenen och utförde
dem sjelf såsom skådespelare, bl. a. i La grandeur
et la décadence de Joseph Prudhomme (1852) och
Peintres et bourgeois (1855, på vers; »Artist och
affärsman», 1856), hvarjämte han försökte sig med
romaner o. s. v. – 2. Marc M., fransk författare,
f. 1829 i Florens af fransktalande föräldrar,
d. 1885 såsom professor i literaturhistoria vid
universitetet i Genève, tillbragte en god del af
sin lefnad uti Italien, om hvars förhållanden
och historia han förvärfvade sig en förtrolig
kännedom. Han var en lika kunskapsrik som mångsidig
och originel skriftställare. Bland hans arbeten
om Italien märkas flygskriften L’Iltalie est-elle
la terre des morts? (1859), dagboken Garibaldi,
histoire de la conquête des Deux-Siciles (1861),
La Camorra (1863), Pompéi et les pompéiens (1864;
»Pompeji och dess innevånare», 1869) samt Les
contes populaires en Italie (1880). Han utgaf
vidare diktsamlingarna Lucioles (1853) och Poésies
amoureuses (1871), novellerna Les amours permises
(1861), några komedier och flere marionett-lustspel
(saml. 1871), ett värderikt bidrag till teaterns
historia under titeln Les aïeux de Figaro (1868)
samt det literatur-historiska arbetet La renaissance
de Dante à Luther (I, 1885), hvilket utmärktes
med Franska akademiens pris tre dagar efter M:s
död. Hans öfversättningar af Göthes »Faust», Dantes
»Inferno» och Ariostos »Orlando furioso» åtnjuta
mycket anseende.
Monochord. Se Monokord.
Monockel (Fr. monocle, af Grek. monos, ensam, och
Lat. oculus, öga), enkel-lorgnett (se Lorgnett);
elegant trälåda med plats för fotografier, hvilka äro
afsedda att skådas genom ett i det ställbara locket
inpassadt förstoringsglas.
Monoclinia. Se Monokliner.
Monocotyledoneae (af Grek. monos, ensam, och
kotyle, sugvårta), de enhjertbladiga växterna, bot.,
utgöra den andra stora afdelningen af Angiospermeae
bland fanerogamerna. Embryot är litet och har
endast 1 hjertblad. Detta är relativt stort och
försedt med en slida, som omfattar stamämnet. Ur
hjertbladets sliddel framskjuter stjelkämnet uppåt,
och lillroten framtränger nedåt samt utvecklas så
vidare till en hufvudrot, som dock snart upphör att
växa. I dess ställe utbryta då birötter från stjelkens
bas. Monokotyledonerna hafva ofta en underjordisk stam
(knöl, lök eller rotstock). Den ofvan jord utvecklade
stammen har slutna kärlknippen, utan bestämd
ordning spridda inom stammen. Något sammanhängande,
i stammens omkrets befintligt cambium (delnings- eller
bildningsväf) finnes icke såsom hos dikotyledonerna,
hvarför någon årlig tillväxt i tjocklek icke eger
rum hos monokotyledonerna. Förgrening af stammen
förekommer i regeln mera sällan. Bladen stå aldrig
motsatta, utan skiftevis, ofta nog i 2 rader, såsom
hos gräs och en del svärdsliljor. Bladslidorna äro
stjelkomfattande. Stipler saknas, men hos gräsen
förekommer s. k. bladsnärp vid slidans öfvergång
till bladskifvan, som hos de flesta monokotyledoner
är enkelnervig och
helbräddad. Andra bladformer, t. ex. hjertlika eller
i allmänhet fjädernerviga blad, äro sällsynta, utom
hos palmerna och kryddliljorna (Scitamineae), samt
aroidéer och flere vattenväxter. Hos monokotyledonerna
är tretalet rådande (»tretals-växter»), då
deremot hos dikotyledonerna femtalet är oftast
förekommande. Blomdelarnas talförhållanden motsvara
vanligast 3 + 3 kalkblad, 3 + 3 ståndare och
3 fruktblad. Talen 2 och 4 förekomma äfven, men
sällan några andra. Dessa afvikelser från tretalet
kunna vanligen föras tillbaka till felslagning af
vissa blad i blomman. Se vidare Dicotyledoneae.
O. T. S.
Monod [månå’], Adolphe, Frankrikes mest berömde
evangeliske predikant i vårt århundrade, född 1802
i Köpenhamn, vid hvars franska evang. församling
fadern då var pastor, studerade i Genève och
grundade i Neapel en evang. församling, som han
förestod 1825–27. Derefter blef han evang. pastor
i Lyon. Ett mot honom afvogt parti lyckades hos
regeringen utverka hans afsättning efter en alltför
skarp predikan (»Qui doit communier?»), som han
hållit. Han qvarstannade dock i staden och utöfvade
fortfarande en för dervarande evang. församlings
framtid ytterst betydelsefull verksamhet. Af
regeringen kallades M. 1836 till en teol. lärostol
vid högskolan i Montauban. Hans stigande rykte
som predikant medförde 1847 hans kallelse till
Paris, der han verkade som pastor till sin död,
1856. M. utöfvade ett stort inflytande såväl genom
sin helgjutna kristliga personlighet som genom sina
predikningar, hvilka förenade gediget innehåll med
en sällsynt formskönhet. Hans samlade predikningar,
Sermons, äro utgifna i Paris (3:dje uppl. 1860,
i 4 bd). Ett urval af dem är öfversatt på svenska.
G. R-l.
Monodi (af Grek. monos, ensam, och ode,
sång), musikt., »enkelsång», kallas den
omkr. 1600 uti Italien uppkomna musik-art,
hvilken, i st. f. den dittills såsom enda
slags konstmusik ansedda flerstämmiga sången,
satte solosången med instrumental beledsagning,
en form, som visserligen funnits långt förut,
men endast i mera populär och mindre konstmässig
fattning. Monodien är af ofantlig musikhistorisk
vigt såsom utgångspunkt för både operan, oratoriet
och kantaten samt t. o. m. i viss mån för den
rena instrumentalmusiken. Jfr Aria och Madrigal.
A. L.
Monodon (af Grek. monos, ensam, och odus, tand). Se
Narhvalslägtet.
Monoecia l. Monoecia (af Grek. monos, ensam, och
oikos, hem), bot., tjugoförsta klassen i Linnés
sexualsystem, omfattar s. k. »sambyggare», eller
sådana växter, som hafva skildkönade blommor, men
utvecklade på samma stånd. Ordningarna inom denna
klass bestämmas efter ståndarnas antal eller olika
sammanväxning sinsemellan. De växter, som räknas till
densamma (barrträd, starrgrässlägtet, al, ek, bok,
hassel, björk m. fl.), kallas monecister l. monoika.
O. T. S.
Monofyletisk (af Grek. monos, en, och fyle, samfund,
stam, klass) kallas af åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
