Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molenaer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalla sitt lands förnämsta dramatiska scen (Théâtre
français) för »Maison de Molière» (M:s hus), och
hvarje år d. 17 Febr. firar denna scen den populäre
skaldens minne med uppförandet af hans »Le malade
imaginaire».
Man kan med skäl säga, att M. skapade det moderna
lustspelet. Men som han uteslutande författade för
sin egen trupp och för att förse dess repertoar
med stycken, som kunde locka allmänheten, står hans
författareskap i strängt sammanhang ej blott med den
tidens smak, utan äfven med den föregående och samtida
dramatiska literaturen i de romanska landen. Utan
tillräcklig grund har man tillskrifvit M. yttrandet:
»je prends mön bien où je le trouve». Detta
karakteriserar dock i viss mån hans dramatiska
produktion; ty till många, äfven de allra bästa,
af hans stycken, kan man återfinna grundtemat i
synnerhet i äldre italienska eller spanska lustspel. I
detta hänseende fortsatte han alltså, der andra
redan börjat. Men då det inom all skön konst ligger
mindre vigt på hvad som göres, än huru det utföres,
var M. i sin fulla rätt, då han från andra håll
hemtade ämnen och uppslag till sina stycken, om han
blott så omarbetade och fulländade dem, att de genom
hans penna erhöllo en bättre gestaltning än den hans
föregångare gifvit dem. I det hänseendet lemnade M. ej
häller något öfrigt att önska. Ty han ej blott vida
öfverträffade sina föregångare, utan han behandlade
sina ämnen så väl och så konstnärligt, att efter
honom ingen vågat eller åtminstone ej med framgång
kunnat återupptaga dem. Han skiljer sig från den äldre
dramatiska skolan derigenom att han skapade verkliga
karakterer. Med skarp blick för menniskolynnets olika
skiftningar framförde han på scenen en lång serie
af fint och väl tecknade karakterstyper. Derigenom
blef han banbrytare för den moderna smakriktningen,
under det han för sjelfva framställningssättet af
dessa skilda karakterer följde den då rådande smaken,
som hade sin grund i vanor från en äldre period. Af
denna anledning blifva hans stycken ofta mindre
njutbara för vår tid, ehuru han visserligen sjelf
syftade till full naturlighet ej endast i stort, utan
äfven i detaljerna. Som stilist anses han med rätta
oöfverträffad, och man finner lätt, då man uppmärksamt
läser hans stycken, att hans stil är ovanligt rik,
ledig och fulländad. Men detta hindrar icke, att
hans tids dramatiska smak hade andra kraf än vi på
konsten att i ord så kläda tankarna, att de taga sig
väl ut från scenen. Äfven härigenom minskas ofta för
oss njutningen af t. o. m. hans bästa pjeser, ty vi
återfinna ej alltid den stil och de uttryckssätt,
som för oss falla sig enklast och naturligast. –
M. började redan som direktör för ofvannämnda
landsortstrupp att framträda som författare. Hans
märkligaste alster från den tiden äro L’etourdi
(Den obetänksamme), som gafs i Lyon 1653 eller 1655
(uppf. i Stockholm 1739 under titeln »Den sjelfkloka»)
och Le dépit amoureux (Kärleksharm), 1656. Men dessa
hans äldre stycken röja endast litet af hans rätta
kynne. Arten af hans författareskap förutsatte äfven
en sådan mognad och erfarenhet, som endast lifvet skänker,
hvarför han också först vid en mognare ålder visar
sin egentliga förmåga. Men då han en gång hunnit
sin mognad, utvecklade han en så rik och skiftande
alstringskraft, att han under den jämförelsevis korta
perioden 1659–73 författade ej mindre än 25 särskilda
stycken. Bland dessa finnas visserligen flere af
mera tillfällig art; men äfven i dem har han alltid
inlagt något af sin rika personlighet, och det stora
flertalet utgöres af verkligt värdefulla alster. Ehuru
hans författareskaps olika perioder ej äro skarpt
begränsade, kan man dock urskilja trenne, hvilka hvar
för sig karakteriseras af vissa gifna tendenser. Under
den första perioden, 1659–64, uppträdde han med en
ännu ungdomlig satir mot en del missriktningar i den
tidens smak och umgängessätt. Hit höra Les précieuses
ridicules (1659; uppf. första gången i Stockholm
1768 under titeln »De löjeliga granngerningarne»,
sedermera under titeln »Småstadsfruntimmerna»), L’école
des maris (1661; »Manns-scholan», 1741, »Skola för
akta män»), Les fâcheux (1661; »De förtretlige»,
1740), L’école des femmes (1662; »Qvinnoscholan»,
1738, »Fruntimmersskolan»), Le mariage forcé (1664;
»Det twungna gifftermålet», 1733) och Tartuffe
(först betitlad L’imposteur), som blef färdig
1664, men ej uppförd förr än 1667 (»Le Tartuffe
eller den skenhelige», tr. 1731, uppf. 1775). Under
den följande perioden, som omfattar åren 1665–68,
nådde M. sin höjdpunkt, och från den förskrifva
sig hans verkligen storslagna karaktersskådespel,
i hvilka satiren ofta, liksom redan i »Tartuffe»,
får vika för det gripande allvar, som här är bättre
på sin plats. Till dessa böra räknas Don Juan ou Le
festin de pierre (1665; »Det straffade öfverdådet»,
1739), Le misanthrope (1666; »Misantropen», 1816)
och i viss mån äfven L’Avare (1668; »L’avare eller
den giruge», tr. 1731, uppf. 1768; »Den girige»,
flere öfvers.). Till denna period höra äfven de
båda farser, i hvilka han skämtar med läkareståndet:
L’amour médecin (1666; »Der man tagit sot skall man
taga bot», 1859) och Le médecin malgré lui (1666;
»Läkaren mot sin vilja», Göteborg 1788, Stockholm
1801). Mot slutet af sitt lif återvände han till den
sociala satiren, men då mera genomtänkt och fulländad,
sådan den framträder i t. ex. Le bourgeois gentilhomme
(1670; »Den välborne borgaren», 1783, »Borgaren
adelsman») och Les femmes savantes (1672; öfvers. af
C. V. A. Strandberg under titeln »Lärdt folk i stubb»,
1865). För repertoarens skull, men kanske äfven af
egen smak för den uppsluppna komik, som träder fram
i de gamla farserna, skref han derjämte åtskilliga
»farces et divertissements», utom de redan nämnda. I
dessa finnas scener inlagda, som träffande teckna
månget drag i den tidens skiftande samhällslif,
och af hvilka många kunna roa äfven våra dagars
publik. M:s sista lustspel var Le malade imaginaire
(1673; »Den inbillade sjuke», 1769). Några timmar
efter dess fjerde uppförande var författaren sjelf
död (se ofvan). – Den bästa upplagan af M:s arbeten
är den af E. Despois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
