Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mimik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bladen äro parbladiga 1–3 gånger; löfverket är särdeles
fint och vackert. Blommorna sitta i hufvud- eller
hängelika samlingar. De 2-könade blommorna hafva
5-tandadt foder och 5-delad krona, som sålunda icke
är fjärilslik såsom hos Papilionaceae, en annan
underfamilj under Leguminosae. Ståndarna äro minst
5, men ofta långt flere. Frukten är en baljfrukt
(legumen). Hos några arter visa bladen och bladskaften
en egendomlig retbarhet, så att småbladen vid minsta
vidröring vika sig tillsammans och bladskaftet böjer
sig ned. Detta sker icke blott med det vidrörda
bladet, utan retningens verkan fortledes öfver till
angränsande blad i mindre eller större antal. –
Detta är förhållandet med de i våra växthus ofta
odlade arterna M. pudica L. och M. sensitiva L. Huru
denna retning fortledes är obekant. Egendomligt är,
att retbarheten alldeles upphäfves genom inverkan
af kloroformångor, hvilka således ega förmåga
att förorsaka känsellöshet icke blott hos djur,
utan äfven hos växter. – Roten af nyssnämnda arter
luktar mycket illa (likt lukten ur kloaker) samt
innehåller ett kräkväckande och afförande bitterämne.
O. T. S.
Mimulus L., bot., ett örtslägte, hörande till
nat. fam. Personatae Juss., kl. Didynamia L. Blomfodret
är 4-tandadt, kantigt, blomkronan 2-läppig, gapande,
med kanterna af öfverläppen tillbakavikna. Frukten
är en 2-rummig, mångfröig kapsel. Slägtet tillhör
de varmare jordbältena. Flere arter odlas i
våra växthus och trädgårdar för de ofta vackert
färgade och tecknade blommorna (M. guttatus L.,
M. cardinalis m. fl.). M. moschatus Dougl. har
ljusgula blommor. Hela örten har en myskliknande lukt.
O. T. S.
Mimusops L., bot., ett slägte af träd, hörande
till nat. fam. Sapotaceae K. Br., kl. Octandria
L. Blomfodret har 8 blad och blomkronan 16. Frukten
är en tillspetsad stenfrukt. Arterna af detta
slägte förekomma å Ostindiens öar, der flere af dem
odlas för de välsmakande frukternas skull. Veden af
M. moluccana Kostel. är hård som ebenholz. Barken
är toniserande, och ur fruktkärnorna pressas olja.
O. T. S.
Mimus polyglottus. Se Härmfogeln.
Mina var den hos romarna brukliga formen för det
grekiska (urspr. semitiska) ordet mna, hvarmed
betecknades en vigtenhet, närmast motsvarande det
svenska skålpundet, och tillika ett myntvärde,
motsvarande samma vigt i silfver. Den i Athen
af Solon införda myntvigtens mina utgjorde vid
pass 436 gr. i st. f. 602 gr. enligt det äldre,
från Egina (ursprungl. från Orienten) härstammande
vigtsystemet, hvilket i Athen äfven efter Solons tid
bibehölls såsom handelsvigt och dessutom var gällande
i en stor del af Grekland. Den attiska myntminans
silfvervärde kan i det närmaste bestämmas till 70
kr.; den eginetiska var genom folkbeslut fastställd
att gälla 38 proc. högre, således 96,6 kr. – Om
mina såsom nygrekisk vigt se Grekland, sp. 1543.
A. M. A.
Mina (Fr. mine, af Ital. mina, af minare,
undergräfva), en under jorden (vanligen för krigsbruk)
gräfd gång (min-galleri) eller håla.
Se Fältmina, Fästning, Minkrig. Jfr nästa art.
Mina (Ital. mina, T. mine, Fr. fourneau, torpille,
torpédo), krigsv., en sprängladdning, afsedd att
genom sin explosion hastigt förstöra eller åtminstone
svårt skada närliggande föremål. Minorna äro dels
landminor, dels sjöminor och användas till såväl
anfall som försvar. Till sprängladdningen nyttjas
antingen handgevärskrut eller bomullskrut, dynamit,
extradynamit, sebastin o. dyl., hvilka sistnämnda
ämnen till följd af den våldsamhet, hvarmed de
verka, kallas »brisanta sprängämnen» l. »brisanter»
(af Fr. briser, sönderbryta). Till följd af dessa
sprängämnens olika verkan bör man åt krutladdningar
gifva en koncentrerad, men åt brisanta laddningar
en långsträckt form. En mina antändes antingen med
stubin eller mekaniskt (genom slag, stöt eller rifning
mot tändsatsen) eller på kemisk väg (t. ex. med
kalium i beröring med vatten, kaliumklorat i beröring
med svafvelsyra) eller genom elektricitet (då den
elektriska strömmen genomgår en fin metalledare,
eller den elektriska gnistan passerar ett mellanrum
i den metalliska ledningen).
1. I fältkriget användas minor dels till att spränga
broar och andra byggnader af trä, jern- eller murverk,
dels såsom stormhinder framför en ställning (de
nedgräfvas då i jorden). Laddningarna kunna antingen
inneslutas i det föremål (jord, sten, murverk eller
trä), som skall sprängas, hvarvid öppningen fördämmes,
eller också läggas löst ofvanpå föremålet (jern,
murverk eller trä). Minor af det förra slaget,
fördämda minor, fordra betydligt mindre laddningar
än de senare, som kallas friliggande. Till
fördämda minor användas alla slags sprängämnen,
till friliggande endast brisanter. Antändningen kan
ske medelst stubin eller elektricitet. Det förra
sättet är det vanligaste, emedan det är enkelt
och pålitligt; det senare användes, i synnerhet
då man vill antända flere minor (»kopplade minor»)
fullkomligt samtidigt och derigenom åstadkomma en
större verkan, eller då någon mina måste spela i ett
bestämdt ögonblick. »Vanliga» stubiner, hvilka utgöras
af en krutsträng, omspunnen med hamptrådar, som äro
anstrukna med tjära eller guttaperka (vattentäta),
brinna långsamt, omkr. 0,6 m. i minuten. Men det
finnes äfven s. k. »snällbrännande» stubiner, som
fortplanta elden med en hastighet af 60 à 70 m. i
sekunden. Krut antändes direkt af stubinen, som
införes i laddningen. Men för antändningen af brisant
laddning måste en knallhatt, innehållande omkr. 1
gr. knallqvicksilfver, först påträdas på stubinens
ände. För elektrisk antändning fordras en tändapparat
(som alstrar den elektriska gnistan eller strömmen),
en elektrisk ledning och elektriska tändare (ett slags
stora knallhattar, innehållande en känslig tändsats),
hvilka nedföras i laddningen. Tändapparater finnas af
flere slag och kräfva, hvar efter sin art, olika slags
tändare. Friktions- och volta-induktionsapparaterna
alstra båda elektricitet af hög potential och gifva
derför gnistor. Till dessa apparater användas derföre
s. k. »gnisttändare» (»spänningsrör»), i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
