Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millais, John Everett - Millau l. Milhau, stad i franska depart. Aveyron - Millefiori, Fr. mille-fleurs, egentl. »tusen blommor» - Mille-fleurs. Se föreg. art. - Millefolium, bot., farmak., ett i det svenska talspråket ofta användt rent latinskt namn å den allmänna röllekan - Millén, Johan Anton - Millennium, det tusenåriga riket. Se Chiliasm - Millepora, zool., paleont., slägte tillhörande hydroidernas ordning - Miller, Johann Martin - Miller, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en biblisk målning. M. var en bland dem, som funno
sig otillfredsställda med akademiens undervisning,
hvarför han i förening med flere liktänkande
vänner, såsom Holman Hunt och Rosetti, grundlade den
s. k. »prerafaelitiska skolan», hvars sträfvan var
att återupplifva den italienska ungrenaissancens stil
under 1400-talet, således före Rafaels framträdande. I
denna riktning målade han flere taflor, som väckte
uppseende, såsom Jesus som barn i sina föräldrars
hem (1850), Vedhuggarens dotter (1851), Ophelia
m. fl. Men de möttes också af så stark motsägelse,
att han från 1860 vände om och gick en förståndigare
väg, på hvilken han småningom kommit till stor
fulländning i porträtt, genre, historiemålning och
äfven landskap, något som särskildt visade sig i
det mångsidiga sätt, hvarpå han var representerad
vid 1878 års verldsutställning i Paris. Bland hans
senaste porträtt berömmas Gladstones och John Brights.
Millau l. Milhau [mijå], stad i franska
depart. Aveyron, vid floden Tarn och
linien Rodez–Montpellier af sydbanan. 16,628
innev. (1881). Tillverkning af handskar samt handel
med ull, ost, vin och nötkreatur.
Milleflori, Fr. mille-fleurs [millflör], egentl.
»tusen blommor». 1. Ett slags parfym. – 2. Tygmönster,
i hvilket små mångfärgade blommor eller arabesker
nästan helt och hållet täcka bottnen. – 3. Blommönster
för glas. Se Glas, sp. 1268.
Mille-fleurs. Se föreg. art.
Millefolium, bot., farmak., ett i det svenska
talspråket ofta användt rent latinskt namn (af mille,
tusen, och folium, blad) å den allmänna röllekan
(röllikan), Achillea millefolium L., som hör till
nat. fam. Synanthereae Juss., kl. Syngenesia L., och
igenkännes genom den lilla halfklot- eller äggformiga
blomholken, bildad af flere rader tegellagda fjäll,
det fjälliga blomfästet, de fåtaliga (vanligen 5)
hvita eller rödlätta strålblommorna, hvilkas bräm
är kort och bredt, samt de plattadt vigglika, släta
skalfrukterna. Bladen äro, såsom namnet millefolium
antyder, delade (2–3 gånger) i ytterst talrika små,
smala, jämnbreda, uddspetsade flikar. Millefolium
är en af de allmännast förekommande växterna å
våra ängsbackar, åkerrenar och torra gräsmarker i
allmänhet. Stjelken är vanligen hårig, ganska seg och
således svår nog att afslita. De i jämnhöga knippen
sittande små blomkorgarna insamlas under blomningen
genom stjelkens afklippande nedanom knippet. De
torkade blomkorgsknippena, farmakopéns Flores
millefolii, hafva en aromatisk, bitter smak och ganska
stark lukt. Dessa egenskaper bero på en blåfärgad
flyktig olja och ett bitterämne, achillein. Röllekan
är ett af menige man mycket värderadt läkemedel,
mest i form af »millefoliumbränvin» (blommorna
lagda i bränvin), hvilket begagnas till omslag å
svullnader efter stötar eller å såriga ytor samt,
invärtes, emot »magplågor» (diarré med knip och
smärtor i buken). Extractum millefolii, bittert och
»magstärkande», är upptaget i farmakopén. O. T. S.
Millén, Johan Anton, biskop, född d. 10 Jan. 1811
i Åsele socken i Hernösands stift, blef
1830 student i Upsala, 1836 filos. magister samt 1840
teol. kand. och docent i kyrkohistoria. Derefter
företog han en utländsk studieresa, tjenstgjorde
efter hemkomsten som v. lektor i teologi och grekiska
vid Stockholms gymnasium under läsåret 1844–45 och
förestod Kalsenianska professuren i Upsala hösten
1845. 1846 blef han teol. lektor i Karlstad och
bestridde 1847–59 rektorsbefattningen derstädes. Från
1857 var han utnämnd kyrkoherde i Ör. 1859 utnämndes
han till biskop öfver Karlstads stift samt blef
1860 teol. doktor. Han afled i Stockholm d. 11
Sept. 1863 under sitt deltagande i då pågående
riksdag. – M. ådagalade mycket nit och verksamhet
såväl vid handhafvandet af rektorssysslan som vid
stiftsstyrelsen och gjorde sig vid de riksdagar han
bevistade (1856–58, 1859–60 och 1862–63) bemärkt för
sina om mycken tolerans vittnande uttalanden. Ett af
M. utgifvet Grekiskt och svenskt handlexikon öfver
Nya testamentets skrifter (1853) vann berättigadt
bifall och vidsträckt användning.
Millennium (af Lat. mille, tusen, och annus, år),
det tusenåriga riket. Se Chiliasm.
Millepora (af Lat. mille, tusen, och Grek. poros,
fint rör), zool., paleont., slägte tillhörande
hydroidernas ordning, underordningen Hydrocorallina
bland hydrozoërna. M. har ett kalkskelett, som
vanligen bildar massiva eller greniga stockar, hvilkas
yta är försedd med en mängd små öppningar eller porer,
i hvilka djuren sitta, och dit de kunna draga sig
in. Dessa porer fortsättas in i kalkskelettet och äro
genom tvärbottnar (tabulae) afdelade i rum, af hvilka
djuret bebor endast det yttersta. Slägtet förekommer
såväl lefvande som fossilt (i tertiärsystemet).
B. L-n.
Miller, Johann Martin, tysk författare, f. i Ulm
1750, studerade teologi i Göttingen och vardt 1772
en nitisk medlem af Göttingska skaldeförbundet. Han
verkade sedermera som gymnasielärare i Ulm och
predikant vid katedralen derstädes samt befordrades
till dekan och andligt råd. Död 1814. M. var
en intagande, men hållningslös personlighet, i
ungdomen bekajad med en svärmisk känslosamhet,
ur hvars hölje den ledsammaste kälkborgare
ganska snart framgick. Hans roman Siegwart, eine
klostergeschichte (1776; många uppl. ända till
1844) är beryktad såsom det mest typiska uttryck
för tidehvarfvets sentimentalitet, det tårdränkta,
öfversvinliga vänskaps- och kärlekssvärmeriet, som
Göthes »Werther» hade bidragit att framkalla. Ett
bredt moraliserande element genomgår boken, hvilken
å andra sidan lifvas af komiska figurer och trogna
skildringar af lifvet i Syd-Tyskland. »Siegwart»
lästes med största förtjusning och framkallade såväl
efterbildningar som parodier. Ett par andra romaner
af M:s hand ökade ingalunda hans rykte. Detta egde
deremot ett bättre stöd i hans innerliga ungdomsdikter
(Gedichte, 1783), bland hvilka åtskilliga genom sin
väl funna naturton blifvit verkliga folkvisor.
Miller [mi’llör], Thomas, engelsk författare, f. 1808,
d. 1874. var korgmakare, då hans poetiska anlag gjorde
honom uppmärksammad af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
