Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Migne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innehållet af M:s profetia utgöres af strafftal till
Israels och Juda rike för det rådande sedeförderfvet,
som visade sig i afgudatjenst, i de makthavandes
girighet och orättrådighet samt i förtröstan på
smickrande lögnprofeter, hvarför också Samaria och
Jerusalem skulle förstöras och folket bortföras
till Babel. Bredvid dessa hotelser gå dock äfven
ljufliga förutsägelser om »församlandet af det
haltande och sammanhemtandet af det fördrifna» samt
återupprättandet af ett evigt konungadöme genom honom,
som skulle härstamma från Davids stad (Messias). M:s
språk är klassiskt rent, och i framställningssättet
intager han en plats mellan Hosea och Esaias.
K. H.
Mikado (Japan., i den äldre formen mikoto, herskare),
den japanske kejsarens titel. Jfr Daïri och Japan,
sp. 1063 och 1065–66.
Mikael (Hebr. Michael, »hvem är som Gud?»), den
förnämste af ärkeänglarna, Israels skyddsängel,
kallas i Daniels profetia »Israels furste», »den store
fursten» och uppträder för sitt folk gentemot andra
folks skyddsandar. I Joh. uppenb. 12: 7 strida M. och
hans änglar segrande mot draken, och i det dunkla
stället Jud. 9 framställes han tvistande med djefvulen
om Mose kropp. – På grund af påstådda uppenbarelser
af M. anordnade påfven Gelasius I Mikaelisfesten
493. Ursprungligen firade den katolska kyrkan två
fester till M:s minne (d. 15 Mars och d. 8 Maj). 813
tillades en tredje (d. 29 Sept.), hvilken sedan blef
den egentliga Mikaelisdagen. Senare uppfattades denna
dag såsom en allmän änglafest och bibehölls såsom
sådan i den evangeliska kyrkan. Den skall erinra oss
om änglarna och särskildt om de välgerningar, som Gud
genom de gode änglarnas tjenst bevisar sina trogna
på jorden. Infaller d. 29 Sept. på en söckendag,
firas festen nästföljande söndag. I Sverige firades
den till 1773 alltid på den uppgifna månadsdagen. –
Såsom den stridande kyrkans skyddspatron afbildas
M. som en skön och kraftfull bevingad yngling i
strid med mörkrets furste (en drake). Ofta ses han
äfven framställd med en våg, på hvilken han väger
aflidnas själar. G. R-l.
Mikael, östromerska (bysantinska) kejsare: 1. M. I
Rhangabes, Nikeforos I:s hofmarskalk och måg,
undanträngde kort efter dennes död sin svåger
Staurakios från tronen samt regerade från hösten 811
till sommaren 813, då han efter att hafva besegrats
af bulgarerna störtades af Leo V och tvangs att
gå i kloster. Död 845. – 2. M. II Psellos (»den
stammande»), en frygier af låg börd, hvilken svingat
sig upp till general, hade 813 hjelpt Leo V på tronen,
men dömdes 820 af denne till döden för förrädiska
stämplingar och räddades endast derigenom att hans
medsammansvurne mördade Leo. Han blef då, ännu i
kedjor, utropad till kejsare, men fick ett farligt
treårigt uppror att bekämpa. M. försjönk i njutningar
och dog 829. – 3. M. III Drinkaren, den föregåendes
sonson, efterträdde 842 sin fader, Theofilos, på
tronen, men stod till 856 under förmynderskap af sin
moder, Theodora. 867 mördades han af sin gunstling
och medregent, Basilios I. – 4. M. IV
Paflagoniern, kejsarinnan Zoës kammarherre
och gunstling, blef 1034 kejsare och hennes gemål,
sedan hon låtit mörda sin förste make, Romanos
III. M. var mycket sjuklig, lät sin broder, eunuken
Johannes, styra riket samt abdikerade och ingick i
ett kloster 1041. Död s. å. – 5. M. V Kalafates,
den föregåendes systerson, blef i Dec. 1041 hans
efterträdare genom sin farbroder Johannes’ bistånd,
men förviste såväl denne som kejsarinnan Zoë och
framkallade derigenom ett folkupplopp, som ledde
till hans afsättning redan fyra månader efter
hans tillträde till regeringen. Han bländades och
insattes i ett kloster. – 6. M. VI Stratiotikos (»den
stridbare») var en åldrig senator och fältherre, då
kejsarinnan Theodora 1056, straxt före sin död, utsåg
honom att öfvertaga kronan. Redan i Aug. 1057 måste
M. lemna tronen för Isak Komnenos och slutade sedan
sitt lif i kloster. – 7. M. VII Dukas Parapinakes,
son af Konstantin X Dukas, skulle jämte sina bröder
Andronikos och Konstantin 1067 efterträda fadern, men
var i några år undanträngd af sin styffader, Romanos
IV. 1071 lyckades han ensam bemäktiga sig tronen, men
såsom okrigisk och endast fallen för studier störtades
han 1078 af Nikeforos III och måste draga sig tillbaka
till ett kloster, der han sedermera mottog titeln
ärkebiskop af Efesos. – 8. M. VIII Palaiologos,
grundläggaren af den sista bysantinska dynastien,
f. 1234, blef 1258, sedan kejsar Teodor II Laskaris
af Nicaea aflidit, förmyndare för dennes son Johannes
IV och d. 1 Jan. 1259 medregent. Han gjorde sig mycket
älskad af alla samhällsklasser och lyckades 1261 genom
sin fältherre Alexios Strategopulos göra slut på det
latinska herraväldet i Konstantinopel, som å nyo blef
Östromerska rikets hufvudstad. S. å. lät han blända
och aflägsna den unge kejsaren. Hans regering utmärkes
bl. a. af underhandlingar med påfven Gregorius X om
förening af den grekiska och den romerska kyrkan
(1274). Underhandlingarna blefvo utan följder,
emedan hans undersåtar hyste ovilja mot saken. M. dog
1282 och efterträddes af sin son Andronikos II. –
9. M. IX Palaiologos, den föregåendes sonson, var
från 1295 medregent åt sin fader, Andronikos II,
men dog före honom, 1320.
Mikael, furstar af Siebenbürgen. Se Apafi.
Mikael (R. Michail), ryska furstar. 1. M. Feodorovitj
[fjådorovitj], »alla ryssars tsar, storfurste och
sjelfherskare», den förste af huset Romanov, föddes
d. 12 Juli 1596. Hans fader, bojaren Feodor Nikitj,
en brorson till Ivan IV:s första gemål, måste icke
långt derefter gifva sig till munk för att undgå Boris
Godunovs våldsamheter, antog dervid namnet Filaretes
och blef senare metropolit i Moskva. Under den anarki,
som rådde i Ryssland i början af 1600-talet och som
tillät polackerna och svenskarna att fatta fast fot
i vigtiga delar af ryska riket, påtänktes den unge
M. redan 1610 såsom en lämplig inhemsk tronkandidat;
och sedan Moskva intagits af det nationella partiet
under Kozma Minin och furst Posjarskij, hvarvid
M. befriades ur polsk fångenskap, valdes han d. 21
Febr. 1613 till tsar, hufvudsakligen till följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
