Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
W. H. Th. Plieninger) och Zur fauna der vorwelt (1845
o. f.). 1846 grundade han det för paleontologiens
alla grenar afsedda samlingsverket Palaeontographica,
af hvilket 17 hand utkommo under hans redaktion.
Meyer [ma’jer], Johann Georg, tysk målare, f. 1813
i Bremen, hvarför han vanligen kallas M. von
Bremen, studerade i Düsseldorf och började som
heligmålare, men öfvergick till genren och gjorde
för den skull studieresor i Bajern, Hessen och
Schweiz. 1852 flyttade han till Berlin, der han
blef professor. Han målade förnämligast scener ur
barnverlden, vanligen naiva och humoristiska, någon
gång äfven känslosamma, i synnerhet i mera dramatiskt
rörliga framställningar. Bäst är han i sina äldre
arbeten, såsom Julafton (1843), Återvändande krigare,
Barnsängshustrun (1854), Blindbock, Den lilla husmodern
(1854, nu i Nationalgalleriet i Berlin) m. fl. Död
1886.
Meyer [ma’jer], Georg Hermann von, schweizisk anatom,
f. 1815, sedan 1845 professor i anatomi i Zürich,
har specielt vinnlagt sig om studier öfver kroppens
mekaniska förhållanden. Bland hans afhandlingar
åt detta håll böra nämnas Statik und mechanik des
menschlichen knochengerüstes (1873), Studien über
den mechanismus des fusses (1883), Lehrbuch der
anatomie (1856; 3:dje uppl. 1871). Såsom populär
skriftställare har M. utgifvit flere afhandlingar,
t. ex. Über die richtige gestalt des schuhes (1858).
R. T-dt.
Meyer [ma’jer], Leopold von, österrikisk pianist,
f. 1816, d. 1883, elev af Czerny och Fischhof,
gjorde 1835–47 vidsträckta konstresor genom Europa
(Stockholm 1856) och Amerika samt bosatte sig
sedermera i Wien. A. L.
Meyer, Jean Fredrik Henrik, violinist, född d. 26
Febr. 1822 i Hamburg, var 1848–52 samt efter 1861
anställd som förste violinist vid hofkapellet i
Stockholm, der han 1866 blef andre och 1872 förste
konsertmästare samt 1882 fick afsked med pension. Han
har med bifall uppträdt på konserter i Sverige,
Finland och Ryssland samt utgifvit kompositioner för
violin och piano. Han gifte sig 1854 i Petersburg
med pianisten Virginie Paban. A. L.
Meyer [ma’jer], Konrad Ferdinand, schweizisk
skald och novellist, f. 1825, framstår såsom en
karaktersfull och stilsäker diktare såväl i sina
Balladen (1867) och Romanzen und bilder (1871)
som i den historiska romanen Jürg Jenatsch (1878;
7:de uppl. 1885) och flere historiska noveller,
bl. a. Das amulet (1878; 3:dje uppl. 1882), Gustav
Adolfs page (1882) och Die hochzeit des mönchs (1884;
2:dra uppl. 1885). Af Zürichs universitet kallades
M. 1880 till hedersdoktor.
Meyer [ma’jer], Jürgen Bona, tysk filosofisk
skriftställare, f. 1829, professor i filosofi i Bonn,
har bl. a. utgifvit Kants psychologie, dargestellt
und erläutert (1869). M. har hufvudsakligen sökt
framhålla Aristoteles såsom naturforskare, sprida
kännedom i Tyskland om den franska filosofien samt
verka för reformer i skol- och universitetsväsendet.
Meyer [ma’jer], Karl Heinrich Leo, tysk språkforskare,
f. 1830, var från 1856
privatdocent i Göttingen, blef 1862 e. o. professor
derstädes och kallades 1865 till professor i tysk
och jämförande språkforskning i Dorpt. Hans största
arbeten äro Vergleichende grammatik der griechischen
und lateinischen sprache (2 bd, 1861–65; 2:dra uppl.,
bd 1, 1882–84) och Die gotische sprache. Ihre
lautgestaltung insbesondere im verhältnis zum
altindischen, griechischen und lateinischen (1869).
Meyer [ma’jer], Julius Lothar, tysk kemist, f. 1830,
erhöll 1859 ledningen af det kemiska laboratoriet
vid Breslau universitets fysiologiska institution,
kallades 1866 till lärare vid skogsakademien
i Neustadt-Eberswalde och 1868 till professor
i kemi vid polyteknikum i Karlsruhe samt fästes
1876 vid universitetet i Tübingen. Sedan 1885 är
han professor i Göttingen. I sina arbeten Die gase
des blutes (1857) och De sanguine oxydocarbonico
infecto (1858) visade han, att syrets upptagande
vid andningen icke, såsom man dittills antagit,
försiggår genom en enkel lösningsprocess, utan beror
på kemisk frändskap hos hemoglobinet, samt att detta
vid upptagande af koloxid blir oförmöget att binda
syret (koloxidförgiftning). Bland andra arbeten af
M. märkas Die modernen theorien der chemie (1864; 5:te
uppl. 1884) och Die atomgewichte der elemente aus
den originalzahlen neu berechnet (1883; tillsammans
med K. Seubert).
Meyerbeer [majerber], Giacomo (egentl. Jakob
Liebmann Beer; prefixet Meyer var ett vilkor
för utfåendet af ett arf efter en slägting med
detta namn), tysk tonsättare, född i Berlin d. 23
Sept. 1791, död i Paris d. 2 Maj 1864. Han var son
af en rik judisk bankir samt fick en sorgfällig
musikalisk utbildning, i klavérspel genom Lauska och
Clementi, i komposition genom B. A. Weber, Zelter och
(1810–12) abbé Vogler i Darmstadt. Der komponerade
han oratoriet Gott und die natur och operan Jephtas
gelübde, båda gifna utan synnerlig framgång. Då
ej häller operan Alimelek lyckades mycket bättre,
lade han sig med sådan kraft på klavérspelet, att han
täflade med Hummel och Moscheles samt i Wien väckte
allmän beundran. På Salieris råd begaf han sig till
Italien för att lära sig skrifva sångbart, och han
ankom till Venezia (1815), just då Rossinis stjerna
var i uppgående. Berusad af den sinliga italienska
melodiken, kastade han den torra tyska lärdomen
öfver bord och ernådde uti Italien hastiga och lätta
framgångar med en mängd operor, bland hvilka endast
Emma di Resburgo, Margherita d’Anjou och Il crociato
in Egitto blefvo bekanta i Tyskland. Den sistnämnda
uppfördes ock i Paris (1826), men ej fullt med den
lycka M. väntat, hvilket, i förening med häftiga
förebråelser från hans studiekamrat K. M. v. Weber
angående hans italienisering, synes hafva vållat
den stagnation i M:s komponerande, som nu inträdde,
och hvarunder han, ifrigt studerande fransmännen,
förberedde en ny metamorfos af sin stil, i hvilken
han sökte sammansmälta tysk harmoni, italiensk melodi
samt fransk rytm och deklamation. Närmaste frukten
deraf var Robert le diable, som gafs på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
