Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merovingerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delar, och hvars vatten genom en mängd kanaler
omsorgsfullt sprides öfver oasen. Alla sädesslag och
en mängd fruktsorter växa i ymnighet. Innevånarna
äro till största delen turkmener, omkr. 200,000 till
antalet. De äro fanatiska sunniter och lefva derför
i ständig strid med perserna. Sedan ryssarna blifvit
deras grannar och herrar, hafva de börjat mera egna
sig åt fredliga värf, jordbruk och boskapsskötsel,
det sistnämnda dock blott i mindre skala af brist
på fria betesplatser. Jordbrukarna befinna sig i
ständigt armod, till följd af dels deras oerhörda
lättja, dels deras alltför små åkerstycken.
M. är Central-Asiens äldsta stad. Oasen omnämnes under
namnet Mouru redan i Zend Avesta och under namnformen
Margu i en kilinskrift från Darius Hystaspis’ tid
(omkr. 500 f. Kr.) samt tillhörde efter
hvartannat det stora persiska riket, det grekisk-syriska,
partiska och ny-persiska konungariket. Vid Margus
(nu Murgab) låg områdets hufvudstad, Aritiochia
Margiana, grundlagd af Alexander den store
omkr. 328. I 5:te årh. var M. säte för en nestoriansk
ärkebiskop, men föll 666 i arabernas händer. Det blef
Korasans hufvudstad och utgångspunkt för arabernas
eröfringar i Central-Asien samt skall slutligen
hafva räknat omkr. 1 mill. innev. I 11:te årh. intogs
M. af turkmenerna, af samma stam som dess nuvarande
befolkning. Med stadens eröfring af Djingiskans son
Tulai (1221), då omkr. 700,000 af dess innevånare
skola blifvit nedhuggna, började tillbakagången. Från
början af 1500-talet till 1787 hörde oasen till
Persien, lydde derefter under emiren af Bokhara och
var 1815–35 tributpligtig till kanen af Kiva, men
för öfrigt oberoende. Persiens försök att göra sina
gamla anspråk gällande slutade med ett fullständigt
nederlag (1860). 1883 inlade ryssarna en besättning
i M., och stamhöfdingarna erkände d. 11 Febr. 1884
deras öfvervälde. Ryssarna hafva uppbyggt ett fort i
M., förbättrat bevattningskanalerna samt utsträckt (i
Juli 1886) den transkaspiska militärjernvägen till M.,
och en mängd ryssar har lockats att bosätta sig der.
Mervan, två kalifer af omajjadernas dynasti. Se Kalif,
sp. 54–55.
Merveille [märväj]. Fr., under, underverk. –
À merveille, förundransvärdt väl, ypperligt.
Méry [meri], Joseph, fransk skald, f. 1798 nära
Marseille, företog 1820-22 en resa till Italien
och Levanten och förenade sig derefter i Paris
med sin landsman A. M. Barthélemy till ett intimt
författarebolag. De två vännerna anföllo den
bourbonska restaurationen med tidningsartiklar
och poetiska satirer (La Villéliade m. fl.), men
upphöjde deremot minnet af Napoleon I. Deltagare
i Julirevolutionen, besjöng M. densamma i
L’insurrection m. fl. dikter. Han beundrades
högt för sin konversationsgåfva i de literära
salongerna och strödde omkring sig lyriska dikter,
skådespel, komedier och romaner. Utrustad med en äkta
sydländsk improvisationstalang, författade han med
största lätthet. Också ega hans dikter glans och
klangrikedom, men sakna djup. I sina berättelser
skildrar han med skenbart ypperlig lokalfärg
främmande verldsdelar, hvilka han aldrig skådat. Han
författade bl. a. dikterna Napoléon en Égypte (1828),
Mélodies poétiques (1853), Napoléon en Italie (1859;
der besjunges Napoleon III) och Poésies intimes
(1864), berättelserna Les nuits de Londres (1840), La
Floride (1846), La guerre du Nizam (s. å.; »Kriget
i Nizam», s. å.), La juive au Vatican (1851; »Judinnan
i Vatikanen», s. å.), Nouvelles nouvelles (1853) och
Les damnés de Java (1855–56; »De fridlöse på Java»,
1860) samt lustspelet L’univers et la maison (1846)
och skådespelet Guzman le brave (1853). M. utgaf
1861–65 Théâtre de salon (2 bd). Han dog i Paris 1866.
Merycism (af Grek. merykismos, idislande), med.,
kallas den hos menniskor stundom förekommande
egenheten att, i likhet med ruminationen hos
idislande djur (de s. k. ruminantia), den nedsväljda
maten återföres upp i munnen (regurgiterar),
der den omtuggas och åter nedsväljes. Sådana
fall observerades redan långt tillbaka i tiden,
och 1685 skref Peyer derom sin »Merycologia», efter
hvilken individer, som förete nämnda egenhet, fått
namnet »merykoler». Fordom trodde man, att dylika
menniskor hade någon likhet med idislande djur dels
med afseende på magens form, dels derutinnan att de
skulle vara behornade. Nyare forskningar hafva visat,
att åkomman hvarken förutsätter någon anatomisk
förändring hos magsäcken eller är förenad med några
andra bestialiska insignier. Den har stundom visat
sig ärftlig, stundom, hos vall- och herdegossar,
beroende på härmning af djur. Såsom orsak har man dock
oftast funnit ofullständig tuggning på grund af dåliga
tänder eller alltför stor glupskhet vid ätningen,
stundom dyspepsi eller dålig matsmältning. Oftast
förekommer merycism hos idioter och fånar, men äfven
hos normala menniskor, mera hos män än hos
qvinnor, och börjande oftare vid tidig än vid sen ålder,
sällan efter 40-talet. Tuggans regurgitering sker
än några minuter, än en timme efter måltiden. Den
är oftast ofrivillig, men kan stundom frivilligt
framkallas, och medför vanligen en behaglig
känsla. Den uppkommer lättast under sittande eller
upprätt ställning samt kan t. o. m. hejdas genom
liggande på rygg. Ruminationen räcker ofta en
timme. Ofta är den partiel, så att endast vissa,
i synnerhet svårsmälta, födoämnen regurgitera,
(såsom kött och fett), stundom deremot endast flytande
ämnen. Åkomman har merendels räckt i många år eller
hela lifstiden utan att märkbart inverka pä helsan,
stundom hafva merykolerna afmagrat och slutligen
fått kräfta i ventrikeln. Hos ett par ynglingar
upphörde den omedelbart efter giftermål. Vanligen
afbrytes den af epileptiska anfall och de flesta
tillstötande sjukdomar. Att med konst hejda den (såsom
genom ryggläge, viljeansträngning, medikament) medför
oftast obehag. Någon behandling kommer derför sällan i
fråga. Fenomenet får ej förvexlas med vanlig kräkning.
F. B.
Mesa (Hebr.; »räddning»), den under Israel
(i 9:de årh. f. Kr.) med ull efter 100,000 lam och
100,000 vädurar skattskyldige moabit-konungen,
som afföll vid Ahabs död och derför af dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
