Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menuett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Menuett (Fr. menuet, Ital. minuetto), gammal dans
af franskt ursprung, antagligen härstammande från
Poitou och af Lulli införd i konstmusiken. Den
gick i 3/4 takt och långsamt tempo samt dansades
med små steg (pas menus, deraf namnet). De
båda repriserna, i början på 8 takter hvardera,
utsträcktes sedermera och omvexlade med en minuetto
secondo, kallad trio, emedan den vanligen spelades
af tre instrument. Bach, Händel och deras samtida
använde ofta menuetter som ett nummer i »sviten»,
hvarifrån den öfvergick till sonaten och äfven
(af Haydn) infördes i symfonien. Mozart bibehöll
ännu dess ursprungliga karakter af värdighet och
grace. Haydn inlade i den en mera uppsluppen humor,
ökade tempot och ombildade den slutligen till scherzo,
en form, hvilken sedan fulländades af Beethoven.
A. L.
Menura. Se Lyrfogelslägtet.
Menus plaisirs [möny pläsir], Fr., egentl. smånöjen,
var förr i Frankrike benämning på konungens utgifter
för hoffestligheterna, hvilkas kostnad bestriddes
genom en särskild kassa och förvaltning.
Menyanthes L., bot., farmak., ett litet örtslägte,
som bildar typen för en egen nat. fam., Menyantheae
Mart., och hör till kl. Pentandria L. Europa har
blott en art af detta slägte, M. trifoliata L.,
den i Sveriges kärr så allmänna bläcken (bläckern),
trebeningen (Blek.), vattenväplingen (Östg.) eller,
vanligast, vattenklöfvern. Rotstocken är lång,
trind, grenig, ledad, krypande i dyn eller, i djupare
vatten, flytande. Från dess leder nedskjuta talrika
med greniga trådar besatta, långa, hvita, rot-tågor,
och från grenarnas toppar uppväxa 3 eller 4 skaftade,
glatta, trefingradt delade blad, med omvändt äggrunda,
bredt aflånga, vanligen helbräddade och trubbiga
flikar. Bredvid bladen uppskjuter en 20–30 cm. hög
stängel, som uppbär en pyramidalisk upprät klase af
vackra, utvändigt ljusröda blommor, hvilkas kronor
äro klufna i 5, på insidan hvita, tätt styfhåriga
flikar. De 5 ståndarna hafva utskjutande strängar med
mörkbruna knappar. Frukten är en tvåvalvig, enrummig
kapsel. Bladen, Folia Menyanthis (fordom Herba
Trifolii aqvatici), äro upptagna i många farmakopéer
för sin halt af ett rent bitterämne, menyanthin, en
glykosid, som löses lätt i varmt vatten och finnes
såsom en vigtig, »magstärkande» beståndsdel i sådana
»beska teer», i hvilka vattenklöfver ingår. Såsom ett
godt medel mot »magsyra» (kronisk magkatarr) nyttjas
också vattenklöfvern ofta i förening med aromatiska
droger och vanligen något natriumbikarbonat. Fordom
var vattenklöfvern långt mera använd än nu, och
i J. B. Steinmejers appendix till 2:dra uppl. af
Joh. Palmbergs »Swenske örte-krantz» (1733) afhandlas
»wattu-weplingens» medicinska nytta å hela 30 sidor.
O. T. S.
Menzel, Karl Adolf, tysk historieskrifvare,
f. 1784, d. 1855, blef 1809 lärare och 1814
prorektor vid Elisabethanum i Breslau samt var, såsom
konsistorialråd, från 1824 till några månader före
sin död den egentlige ledaren af
det högre skolväsendet i Schlesien. Jämte en numera
värdelös Geschichte der deutschen (8 bd, 1815–23),
hvilken går till kejsar Maximilian I:s död, och
fortsättningar af Beckers världshistoria författade
M. bl. a. Neuere geschichte der deutschen von der
reformation bis zur bundesakte (12 bd, 1826–48; 2:dra
uppl., i 6 bd, 1854–56), ett på omfattande studier af
tryckta källor hvilande arbete, i hvilket M. dock,
enligt Rankes domsslut, låtit sig af öfverdrifvet
begär att vara oveldig ledas till orättvisa mot
reformationen.
Menzel, Wolfgang, tysk kritiker och
historieskrifvare, f. i Schlesien 1798, bosatte sig
1825 i Stuttgart och var 1830–38 liberal medlem af
würtembergska landtdagen. I sina originella dikter
Streckverse (1823) drog M. i härnad mot öfverdrifven
formdyrkan och lofprisandet af Göthe. Angreppen på
denne store skald fortsatte M. med synnerlig hätskhet
i »Litteraturblatt», som han utgaf 1825–48 (se vidare
nedan), samt i arbetet Die deutsche litteratur (2
bd 1828; 2:dra uppl. i 4 bd 1836). De dramatiska
sagorna på vers Rübezahl (1829) och Narcissus
(1830) samt romanen Furore (1851, scener från
trettioåriga kriget) visa M:s betydande anlag för
diktning. Han var en afgjord romantiker, men på samma
gång sedlig rigorist. Efter julirevolutionen öppnade
han ett lidelsefullt och envist fälttåg mot det »unga
Tyskland» samt judiska och franska skriftställares
inflytande. Men han fick svar på tal af Gutzkow,
Heine och Börne (»Menzel, der franzosenfresser»,
1836). M:s historiska skrifter kännetecknas af
det ensidigaste tyskeri, men erbjuda ofta pikanta
synpunkter. Hans populära Geschichte der deutschen
(3 bd, 1824–25: 6:te uppl. 1872–73) eger mera värde
än hans Allgemeine weltgeschichte (16 bd, 1862–70)
och åtskilliga öfversigter öfver nyare tidens
historia. Den mångskrifvande mannen försökte sig
äfven på mytologiens fält. 1852–59 utgaf han å nyo
»Litteraturblatt» såsom organ för reaktionen och
stortysk patriotism. M. dog i Stuttgart 1873. En af
hans söner utgaf hans memoarer: »Denkwürdigkeiten»
(1877).
Menzel, Adolph Friedrich Erdmann, tysk målare,
född i Breslau d. 8 Dec. 1815, flyttade 1830 med
sina föräldrar till Berlin, der han, förnämligast
på egen hand, utbildade sig till målare. År 1833
framträdde han med sitt förstlingsverk, Des künstlers
erdenwallen, ett häfte pennritningar, som han utförde
för att försörja sig. Derpå följde 1834–36 12 af honom
sjelf litografierade blad, Denkwürdigkeiten aus
der brandenburgischen geschichte. Sedan gjorde han
sina första försök i oljemålning, af hvilka det mest
betydande var hans Gerichtstag (1838). Han tog dervid
intryck af den nya belgiska skolan och framförallt
af fransmännen, nyromantiken och Delaroche, hvars
inflytande tydligt spåras i två arbeten från 1847:
Predikan i klosterkyrkan i Berlin och Gustaf Adolf
mottager sin gemål framför slottet i Hanau (bägge i
enskild ego i Berlin). Men under tiden hade han fått
en beställning, som var af stor betydelse för hans
utveckling, nämligen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
