Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapen till endast »hushållningshistoria» eller
åtminstone otillbörligt hoprört ren och tillämpad
vetenskap. »Den exakta riktningen af den teoretiska
forskningen på hushållningens område» – eller
m. a. o. den rena ekonomiska vetenskapen – har enligt
M. till uppgift att »uppsöka de ursprungliga, mest
elementära faktorerna i den menskliga hushållningen,
fastställa måttet för dithörande fenomen samt utforska
de lagar, efter hvilka den menskliga hushållningens
mera sammansatta företeelser utveckla sig ur de
enklaste elementen.» M:s vigtigaste arbeten äro
Grundsätze der volkswirthschaftslehre (I, 1872)
och i synnerhet Untersuchungen über die metode
der sozialwissenschaften (1883). Den skarpa kritik
prof. Schmoller (i Berlin) egnat sistnämnda arbete
(i »Jahrbuch für gesetzgebung» etc. 1883) har
M. sökt gendrifva i Die irrthümer des historismus
in der deutschen nationalökonomie (1884).
J. L-r.
Menglad. Se Fjölsvinnsmål.
Mengs, Anton Rafael, tysk målare, född i Aussig
d. 12 Maj 1728, var först lärjunge af sin fader,
Ismael M., född dansk, hofmålare i Dresden,
hvilken uppfostrade honom med tyrannisk stränghet, men
också höll honom fjärran från samtidens maniererade
målare samt förde honom tidigt (1741) till Rom. Der
hade han till lärare Marco Benefiale och Sebastiano
Conca, men utbildade sig hufvudsakligen genom
studium af Italiens klassiska mästare, i synnerhet
Rafael och Correggio. 1774 fördes han tillbaka
till Dresden och blef hofmålare. Der utförde han
sin berömda pastellmålning Amor hvässar sina pilar
(i Dresdens galleri). Med kungligt tillstånd reste
han 1746 i sällskap med fadern åter till Rom,
der han då stannade till 1749. Derefter vistades
han i Dresden till 1752, då han åter begaf sig till
Rom. Der målade han bl. a. för kardinal Albani den
berömda takmålning i Villa Albani, som framställer
Parnassen med Apollon och muserna. 1701 for han på
kallelse af konung Karl III till Madrid, der han
bl. a. fullbordade Kristi himmelsfärd, för katolska
kyrkan i Dresden, samt, efter ett besök i Rom,
Trojanus’ förgudande och Ryktets tempel, hvarmed
han smyckade konungens matsal. 1769 återvände han
till Italien, besökte sedan ännu en gång Spanien
och bosatte sig 1775 i Rom, der han dog d. 29 Juni
1779. – M. var i sin konstriktning eklektiker, i
det han sökte förena antikens skönhet med Rafaels,
Tizians och Correggios framställningssätt. Hans
hufvudförtjenst låg i sträfvran efter formens skönhet,
men han blef abstrakt allegorisk och derför kylig
i sin uppfattning. Det oaktadt kan det icke nekas,
att han bidragit till smakens förädling, hvartill
han medverkat icke blott som målare, utan äfven som
skriftställare. Han utgaf Reflessioni sopra i tre
gran pittori Raffaello, Tiziano e Correggio, e sopra
gli antichi m. m. – Sveriges Nationalmuseum eger
en målning af M.: Porträtt af påfven Klemens XIV.
C. R. N.
Meng-tse (»herr Meng» eller »tänkaren M.»;
Lat. Mencius), kinesisk moralfilosof, f. i
nuv. provinsen Sjang-tung omkr. 380 f. Kr., d. 289
f. Kr., uppfostrades af sin utmärkta moder, hvilken än
i dag ordspråksvis prisas i Kina såsom mönstret för
alla mödrar. Först efter sitt 40:de år framträdde M. i
det offentliga. Man antager, att han dessförinnan
hade bildat en skola af åhörare omkring sig. Han
var intagen af en glödande beundran för Kong-fu-tse
och dennes läror. Då M. såg huru Tsjeu-dynastiens
feodalrike var sönderfallet och hur samhällsbanden
brusto alltmera, mognade i hans själ beslutet att
rädda sin nation genom att söka få den åter enad
under en herskares spira. (I likhet med Kong-fu-tse
såg nämligen M. städse i feodalismen idealet af
all statsförfattning.) Under 20 års tid besökte han
den ene kinesiske herskaren efter den andre och
invigde dem i sina åsigter, ofta bestraffande eller
förlöjligande de store. Han hedrades med ämbeten och
rika skänker, men fann ingenstädes den handlingens
man han sökte. Slutligen drog han sig tillbaka till
lärjungekretsen, dvaldes der obemärkt och nedskref
sina idéer. M:s intresse var främst riktadt på
statsläran och på spörsmålet om menniskonaturens
beskaffenhet. Han lärde, att folkets massa är det
vigtigaste element i en nation, och att regenten är
till för folkets skull. Konungadömet är visserligen
från himlen, men konungen är från folket. Derför bör
den värdigaste vara konung. En orättrådig monark,
som ej låter bättra sig genom varningar, bör afsättas
och må gerna dödas. Hans aflägsnande må i sådant
fall verkställas af ättens medlemmar, af någon hög
minister i allmänna välfärdens namn eller ock af en
stor reformator (»himlens tjenare»). En god styrelses
pligt är att i första rummet betrygga undersåtarnas
fysiska välbefinnande och sedan draga omsorg om
deras uppfostran. När hvar och en är väl född och
klädd, när skatterna äro ringa och åkerbruket
jämte handeln på allt sätt främjas (enligt M:s
anvisningar), då skola alla, som undervisats om sina
pligter, blifva dygdiga och nöjda. – M. var djupt
öfvertygad om att menniskohjertat ursprungligen
är godt. Liksom allt vatten till följd af sin natur
flyter nedåt och endast med våld kan bringas uppåt,
så syftar ock menniskonaturen till det goda; och
gör icke menniskan hvad godt är, så är det derför
att våld öfvats på hennes natur. I motsats till
både Yang-tsju, som lärde en egoismens filosofi,
och Mo-ti, hvilken predikade en allmän, likformig
menniskokärlek, framhöll M. ifrigt, att den förres
princip kränkte pligterna mot suveränen, den senares
dem mot föräldrarna. M:s åsigter, mest framställda
i form af samtal emellan honom och olika furstar,
äro sammanfattade i den af kineserna högt vördade
boken Meng-tse (se Kinesiska språket, skriften och
literaturen, sp. 722). Hans ovanligt friska och
pregnanta stil vittnar om en kraftig fantasi. »The
life and works of Mencius» utgafs 1875 af J. Legge.
Menhaden [-he’dden], Brevoortia tyrannus (Latnobe)
Goode, zool., en till sillfamiljen hörande fiskart,
som hänförts dels till slägtet Clupea, dels till
<i>Alosa.</I> I ofvan nämnda omfattning räknas till Br.
tyrannus en nordligare form,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
