Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melofon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den och får något afsvalna, hvarefter i densamma
väl inblandas 4 del. pulveriserad meloten-ört,
Herba meliloti (se Melilotus). Den kallnade
massan utrullas i stänger. Meloten-plåster är
ett af menige man gerna användt uppmjukande eller
fördelande medel å bölder och svullnader. Numera
föreskrifves det sällan af läkare.
O. T. S.
Melozzo da Forli, italiensk målare, som egentligen
hette M. degli Ambrosi, men fick sitt tillnamn
deraf att han var född (1438) i staden Forli, der
han också dog, 1494. Om hans utveckling är föga
eller intet bekant. Man lär först känna honom,
då han arbetade i Rom för påfven Sixtus IV:s
räkning och redan befann sig på höjden af sin
förmåga. Då Sixtus grundade Accademia di San Luca,
upptogs M. som en af dennas första ledamöter. Hans
hufvudarbete var Kristi himmelsfärd, målad 1472 på
beställning af kardinal Riario, Sixtus IV:s brorson,
i koret till kyrkan SS. Apostoli i Rom. Då detta
kor 1711 nedbröts och ombyggdes, räddades några
fragment af denna målning till S. Peters sakristia,
framställande 3 apostlahufvud och 11 ungdomliga
änglafigurer, musicerande och sjungande. Förkortningen
af figurerna nedifrån, som sedan genom Correggio
blef så vanlig, beundrades som en stor nyhet,
särskildt af Vasari. Dessa änglafigurer höra till
det härligaste, som den italienska målarekonsten
frambragt i senare delen af 1400-talet. – Vidare
eger man i behåll en 1477–1480 af M. målad fresk,
hvilken nu, flyttad på väf, finnes i Vatikanens
galleri, framställande Sixtus IV med sina nepoter,
6 karakteristiska porträttfigurer under en rik
arkitektur med mästerligt perspektiv. Slutligen
tillskrifves honom äfven en följd af bilder, utförda
för hertigens af Urbino palats med hänsyftning på det
literära och vetenskapliga lifvet vid hans hof. Af
dessa bilder, som antagas hafva varit 7, finnas 2 i
Berlin och 2 i Londons nationalgalleri. De äro målade
i olja, hvilket tyder på inflytande från det samtidiga
nederländska måleriet samt förklaras derigenom att
Justus van Gent samtidigt med M. arbetade i Urbino
för palatsets dekoration. Men M. var icke allenast en
utmärkt tekniker, han var framförallt en målare med
fint sinne för natur och skönhet och för en dramatiskt
lefvande framställning. C. R. N.
Melpomene, Grek. mytol., den tragiska skaldekonstens
gudinna. Se Muser.
Melrose [-rås], by i skotska grefskapet Roxburgh, på
södra stranden af Tweed, 59 km. s. s. ö. från
Edinburgh. Vid byn ligga hertigen af Buccleuch
tillhöriga ruiner af abbotklostret M., grundadt 1136
af konung David I. Äldsta delen af den ännu delvis
qvarstående kyrkan härstammar från senare hälften
af 14:de årh. Der äro bl. a. Alexander II och Bruce
begrafna. Klostrets gamla urkunder förvaras i
earlens af Morton arkiv och utgåfvos 1837 af Cosmo
Innes under titel »Liber Sancte Marie de Melros».
Melton Mowbray [me’ltön måbre], stad i engelska
grefskapet Leicester, i en fruktbar dal vid
Wreake. 5,766 innev. (1881). M. är
medelpunkt i ett ryktbart jagtdistrikt och eger
stallar för omkr. 800 hästar. Handel med nötkreatur
och Stilton-ost.
Meltzer, Harald, norsk humorist, född i Bergen
d. 7 Mars 1814, blef student 1835 och tog
juridisk ämbetsexamen 1842. Sedan han en tid varit
anställd vid inrikesdepartementet, blef han 1848
»politifuldmægtig» och 1853 »politiadjutant» i
Kristiania. Död derst. d. 25 Juli 1862. M. började
sin författarebana med att insända »politinotitser»
(skildringar af polismål) till »Kristianiaposten»,
»Aftonbladet» och »Skilling-magazinet». Då dessa
skisser gjorde stor lycka genom sin breda humor och
djerfva komik samt den sympatiska uppfattning, med
hvilken de lägre folkklassernas lif deri är skildradt,
samlade han dem i bokform under titeln Smaabilleder
fra folkelivet (1862–63, 7:de uppl. 1885; »Små
taflor ur folklifvet», 1863). M:s »Efterladte
papirer» utgåfvos af hans enka 1872–73 (i 2 bd).
O. A. Ö.
Melun [mölö’ng], hufvudstad i franska
depart. Seine-et-Marne, 45 km. s. ö. om Paris,
vid Seine och Paris–Lyon-jernvägen, nära den
vackraste delen af Fontainebleau-skogen. 12,145
innev. (1881). M. är det gallo-romerska Melodunum
(1864 anträffades rester af ett Merkurietempel
från den gallo-romerska tiden). 866 härjades det
af nordmännen. Under de första kapetingerna var
M. vanligen konungaresidens. 1420 eröfrades staden
af Henrik V i England, men återtogs 1430 med hjelp
af Jeanne d’Arc.
Melusina, hjeltinnan i en af de poesirikaste och mest
omtyckta folkböcker, var enligt den deri framställda
sagan en underskön albanesisk konungadotter, hvilken,
till straff för att hon på sin fader hämnats ett
af honom begånget löftesbrott mot modern, dömts att
hvarje lördagsafton blifva till hela nedre delen af
sin kropp förvandlad till en orm. Denna förhexning
skulle upphöra, om hon funnit en make, som vid
trolofningen svurit att hvarje lördag lemna henne
allena och obespejad samt obrottsligt hållit denna
ed, tills hon med honom fått tolf barn. Men bröte
han eden, skulle hennes straff upphöra först på den
yttersta dagen. Sagan förtäljer huru M. lyckades vinna
en ung grefveson, Raimond (till Forêt i Poitou), och
vardt hans maka samt uppbyggde det präktiga slottet
Lusignan (se d. o.). Hon förblef honom i allo huld och
födde honom tio söner, hvilka i olika land förvärfvade
makt och krigarerykte åt ätten Lusignan. Emellertid
skulle ofärden komma. Raimond eggades af sin broder
att en lördagsafton intränga till Melusinas badrum,
hvilket hade till följd, att hon efter ett högtidligt
afsked lemnade hemmet och i sin ormskepnad försvann
i luften. Sedermera uppenbarade hon sig ofta, och när
någon olycka förestod ätten, hördes hon alltid dagarna
förut från slottstornets tak upphäfva klagoljud. –
Folkboken Melusina, som utgör en blandning af fésaga
och riddareroman, affattades i Frankrike (första
uppl. 1478) efter en fransk berättelse på vers, till
grund för hvilken legat ett latinskt original från
slutet af 1300-talet. Folkboken spreds till flere
land och kom öfver Danmark in i Sverige, hvarest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
