Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melech ... - Mellanhand, metacarpus, anat., den mellanfoten motsvarande delen på öfverlemmen, belägen emellan handlofve och fingrar samt bildad af 5 ben - Mellanharmoni. Se Andamento - Mellankommande part. Se Intervention - Mellanled, bot. Se Internodium - Mellanpoler l. magnetiska följepunkter. Se Magnetisering, sp. 599 - Mellanrikslag, jur., i vidsträckt bemärkelse lag, i hvilken olika stater iklädt sig vissa åtaganden gentemot hvarandra eller gentemot hvarandras undersåtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarför, om under sådan spänning af mellangärdet
bukmusklerna tillika sammandragas, ett starkt tryck
kan utöfvas på dessa inelfvors innehåll, så att
det utdrifves. Se Bukpress.
G. v. D.
Mellanhand, Imetacarpus, anat., den mellanfoten
motsvarande delen på öfverlemmen, belägen emellan
handlofve och fingrar samt bildad af 5 ben, med
likartade omgifningar som i mellanfoten. Men
mellanhanden är relativt större än mellanfoten,
framförallt bredare samt mera rörlig. Den utgör
största delen af handens skifva, då fingrarna
frånräknas. Se vidare Hand.
G. v. D.
Mellanharmoni. Se Andamento.
Mellankommande part. Se Intervention.
Mellanled, bot. Se Internodium.
Mellanpoler l. magnetiska följepunkter. Se
Magnetisering, sp. 599.
Mellanrikslag, jur., i vidsträckt bemärkelse lag,
i hvilken olika stater iklädt sig vissa åtaganden
gentemot hvarandra eller gentemot hvarandras
undersåtar. Ett emellan olika stater ömsesidigt
ordnande af förhållanden, som tillhöra lagstiftningens
område, kan stundom, då staterna äro förenade under
samma öfverhufvud, ega rum medelst en gemensam
lag, t. ex. den svensk-norska riksakten af 1815
och samma års förordning om Sveriges och Norges
inbördes skeppsfart och handel (den norska lagen var
nämligen endast en upprepning af den svenska). Den
vanliga formen i dylika fall har dock, äfven emellan
brödrarikena, likasom eljest emellan fullt fristående
stater, varit den, att särskilda lagar utfärdats för
hvartdera riket, men att i hvardera lagen bestämts,
att den skall gälla, endast så länge motsvarande
föreskrifter förblifva i kraft i det andra riket,
hvartdera riket i allmänhet obetaget att ändra eller
upphäfva sin lag, om än vanligen med förbehåll att
sådan ändring eller sådant upphäfvande träder i kraft
först viss tid efter derom fattadt beslut. Klart
är likväl, att sådana ändringar i ena rikets lag,
som innebära en förmån för det andra riket, icke
medföra upphäfvande af motsvarande bestämmelser
i det andra rikets lag. Å andra sidan torde en
förändring i ena rikets lag, hvarigenom det andra
riket ställes i sämre läge, än det betingat sig,
föranleda, att i detta senare rike hela lagen träder
ur kraft i fråga om förra riket. Olika tolkningar af
en dylik lag till nackdel för ettdera riket hafva
deremot, åtminstone i Sverige, ej medfört sådan
påföljd. Der landen hafva skilda regeringar, plägar
öfverenskommelse om sådan »mellanrikslagstiftning»
träffas medelst internationelt fördrag (se
Internationel), hvilket icke kan ifrågakomma, då
staterna bilda en union. Exempel på dylika lagar
äro de svensk-danska, af en konvention föregångna
lagarna af år 1861 om ömsesidig verkställighet
af domar och utslag (benämningen »mellemrigslov»
trätfas i dansk literatur för dessa) äfvensom de
skandinaviska myntlagarna af 1873–76, hvilka inleddes
af konventioner dels emellan Sverige och Danmark,
dels emellan Norge och Danmark. Svensk-norska
mellanrikslagar äro för öfrigt de yngre
förordningarna rörande landens ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden (se nedan) samt den under
15 års tid ouppsägbara s. k. internationella
lapplagen af 1883 (se Lappar, sp. 777, 778). Till
de s. k. mellanrikslagarna kunna deremot ej räknas
sådana för särskilda land utfärdade, hufvudsakligen
öfverensstämmande lagar, i hvilka intet förbehåll
å ömse sidor gjorts om bestämmelsernas fortfarande
giltighet, t. ex. de skandinaviska vexellagarna.
I inskränkt betydelse användes ordet »mellanrikslag»
i dagligt tal för de ofvan berörda, nu gällande
förordningarna angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, hvilka ersätta
de mellan fristående stater brukliga handels- och
sjöfartsfördragen. – Särskilda bestämmelser rörande
gränsboarnas samfärdsel träffas redan mycket långt
tillbaka. Under tiden närmast före föreningen voro
de svensk-norska tullförhållandena så ordnade, att
varuförseln sjöledes var underkastad i allmänhet
gällande författningar, men att för godstransporten
landvägen fanns en särskild gränstullstadga af
1799, genom hvilken i de flesta fall bestämdes något
lägre, endast i några fa fall högre tullafgifter än
i sjötulltaxan. Men under det att den senare dels
upptog flere artiklar, som icke nämndes i den förra,
dels innehöll en bestämmelse, att för icke särskildt
nämnda varor skulle erläggas en värdetull af 10
proc., så foreskref åter gränstullstadgan, att alla
der icke uppräknade varor vore förbjudna till in-
eller utförsel vid varans förlust och böter såsom för
lurendrejeri. På detta sätt förbjöds utförsel från
Sverige af svenskt bränvin, bröd, böcker, fartyg,
timmer, plankor och bräder samt ved, och införsel af
branvin, bröd, böcker, handtverkeri-, manufaktur- och
slöjdvaror, alla metaller utom bly, guld och silfver,
arbetade, papper, porslin, socker, stenkol samt alla
produkter af tobakstillverkning. Detta handelstvång
med åtföljande tullumgälder hade esomoftast
förorsakat innevånarna på ömse sidor om gränsen de
största »ledsamheter, hat och stridigheter», och efter
unionens ingående sträfvade man derför att åstadkomma
ett bättre sakernas tillstånd och en utsträckt
afsättning af produkter. Sedan förslag uppgjorts
af såväl norska som svenska deputerade, utfärdades
redan d. 25 Maj 1815 en förordning i ämnet, antagen
såsom lag i Norge d. 25 Okt. s. å. De undantag, som
derigenom medgåfvos från hvartdera rikets allmänna
föreskrifter rörande varors in- och utförsel samt
förtullning, voro följande. Det ena rikets fartyg
skulle i det andra riket betraktas såsom inhemska och
njuta alla dermed förenade rättigheter, när de mellan
rikena förde svenska och norska varor, men deremot
behandlas såsom utländska, då de införde utländska
varor eller befraktades till utländsk ort. (Sedan
1814 åtnjöto dock svenska handelsfartyg i Norge
samma rättigheter som privilegierade nationers.) För
spanmål och fisk samt alla andra lifsmedel, som
sjövägen fördes från det ena till det andra riket,
skulle erläggas endast hälften af den för dylika
varor i allmänhet bestämda införseltull. Kreatur,
spanmål och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
