Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekonsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin teologiska verksamhet frivilligt underordna sig
honom såsom den större, djupare och kraftfullare
anden. – År 1521 utgaf M. sina berömda Loci
communes rerum theologicarum, den första lutherska,
systematiska och skriftenliga sammanställningen af
troslärorna samt af grundläggande betydelse för den
lutherska dogmatiken (Luther ansåg t. o. m. detta
arbete värdigt en plats i kanon). Den derpå följande
tiden hjelpte han Luther vid bibelöfversättningen
och skref äfven flere kommentarer, synnerligast
till nytestamentliga skrifter. Bland sådana nämna
vi redan här den först 1532 utgifna Commentarius
in Epistolam Pauli ad romanos. I sammanhang med
kyrkovisitationen i Sachsen författade M. sin
Unterricht der visitatoren an die pfarrherrn
(på latin 1527; på tyska 1528), innehållande
utkast till ny kyrko-, läro- och skolordning. Hans
betydelsefullaste verk är Augsburgiska bekännelsen
(Confessio augustana), lutheranernas på riksdagen
i Augsburg 1530 framlemnade trosbekännelse (se
Augsburgiska bekännelsen och Luther). Emot den
romerska vederläggningsskriften skref han Augsburgiska
bekännelsens försvar (se d. o.). M:s rykte steg allt
högre. Han bar hedersnamnet »praeceptor Germaniae»
(Tysklands lärare) samt stod i största anseende
hos tidens mäktige och lärde. Efter Luthers död
(1546) var också M. sjelfskrifven såsom »den tyska,
reformationens teologiske ledare», en ställning, som
skulle bereda honom många lidanden. Luthers myndighet
och auktoritet egde han ej. Hans fridälskande natur
i förening med ett starkt nit för den kyrkliga
enhetens bevarande kom honom ofta att förbise
principiella läroåtskilnader och gjorde honom böjd
för eftergifter i ett omfång, som han sedan måste
ångra. Denna vacklande hållning, som delvis framträdt
vid de många religionssamtal, i hvilka han deltog,
hade redan orsakat en viss förstämning mellan honom
och Luther samt ådrog honom efter dennes död af det
strängt lutherska partiet en rad hänsynslösa, om ock
ej alltid i sak oberättigade, angrepp, som förbittrade
hans lif. I synnerhet blef detta fallet från 1547, då
de s. k. interims-striderna begynte. Det »augsburgiska
interim» af 1548 (se d. o.) tillbakavisade han väl,
men tillät i det »leipzigska interim» s. å. (se
d. o.) återinförande af katolska kyrkobruk i en
skala, som innebar stora faror för en återgång
till det gamla tillståndet. Dessa bruk försvarade
han såsom varande »adiafora», och dermed tog den
»adiaforistiska striden» (se Adiafora) sin början. I
M: s Confessio saxonica, en bekännelseskrift, afsedd
för mötet i Trident, äro deremot det leipzigska
interims jämkningar utrensade. Hans påbörjade resa
till detta möte afbröts genom Moritz’ af Sachsen
fälttåg mot kejsaren (1552), hvilket hade till följd
religionsfreden i Augsburg 1555. Redan 1536 hade
M. angripits för uttrycket att goda gerningar vore
nödvändiga för saligheten. Detta yttrande lefde åter
upp i det leipzigska interim. Angreppen började å nyo
och riktades mot M:s lärjunge Major samt inledde den
»majoristiska striden». I inre sammanhang med denna
står den »synergistiska
striden», som, äfven den, kan ledas tillbaka till
M., hvilken i frågan om nåd och frihet lemnat sin
ursprungliga augustinska ståndpunkt och lärt en
menniskans förmåga att ansluta sig till den gudomliga
nåden. Betydelsefullast blef dock M:s ställning till
reformationstidehvarfvets mest brännande fråga:
nattvardsfrågan. Vid samtalet i Marburg 1529 hade
M. troget följt Luther gentemot Zwingli. Men i hopp
om en öfverenskommelse med de reformerte ändrade
han sedermera (1540) t. o. m. den augsburgiska
bekännelsen (den s. k. variata), begagnande uttryck,
som möjliggjorde en calviniserande uppfattning
af nattvarden. Men han skördade blott än bittrare
strider, hvilka fortsattes efter hans död. Alltmer
böjd af träget arbete, husliga sorger och de
bittra fejderna, längtade han efter döden såsom
befriaren från »rabies theologorum» (teologernas
raseri). Han afled d. 19 April 1560 i Wittenberg,
der hans stoft nedsattes i slottskyrkan, vid sidan
af Luthers grafplats. – Till den af M. inslagna,
från det strängare lutherska partiet afvikande
teologiska riktningen anslöto sig många, bildande en
skola och efter mästarens namn kallade filippister
(se d. o.). Att han för öfrigt, särskildt genom
sina »Loci», innan han ännu ändrat dem, samt
bekännelseskrifterna m. m., mäktigt inverkat på
den lutherska teologiens utveckling i sin helhet,
är ofvan antydt. Hans personlighet framstår för oss
präglad af ädelhet, mildhet, måttfullhet och oskrymtad
anspråkslöshet. Gift 1521 med Katarina Krapp, hade han
med henne flere barn, af hvilka tvänne, en son och
en dotter, öfverlefde honom. Denna dotter var gift
med den i kyrkohistorien bekante Kaspar Peucer, som
1562–64 föranstaltade en upplaga af svärfaderns verk
(i 4 b. fol.). Den första fullständiga samlingen af
M:s arbeten utgafs 1834–60 i 28 b. af Bretschneider
och Bindseil (i »Corpus reformatorum»). –
Melanchthon-statyer finnas i Nürnberg (1826), af
Burgschmiet, i Bretten (1864) och i Wittenberg (1865),
bägge af Drake, i Worms (1868), af Kietz (denna stod
tillhör Rietschels storartade Luther-monument derst.),
samt i Leipzig (dubbelstaty med Luther; 1883). – Bland
M:s biografer må nämnas J. Camerarius (1566), Meurer
(1860), Volbeding (s. å.) och C. Schmidt (1861).
G. R-l.
Melander, Peter, tysk krigare. Se Holzappel.
Melander, Adolf Emil, arkitekt, född i Stockholm d. 28
Febr. 1845, har gjort sina studier hufvudsakligen
i England, Skotland och Amerika. Vid en täflan för
ritning till kongressens bibliotek i Washington
erhöll M., bland sextio medtäflare, andra priset
(1,000 dollars i guld). För finsk räkning har han
lemnat ritningar till Frenckelska huset samt den
under byggnad stående Lutherska katedralen, båda i
Helsingfors. I Stockholm har han uppgjort ritningar
till bl. a. Sörensenska palatset (tillsammans med
H. Zetterwall), Bångska palatset vid Sturegatan
och huset n:o 5 vid Norra Blasieholmshamnen
(nuv. Westerbergska fideikommisset), samtliga utmärkta
genom lätta och eleganta proportioner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
